Jag saknar plats men inte ord

Jag är inte särskilt mediatränad. Jag har alltså ingen aning om hur man hajpar sin instagram, sköter en twitter eller lyfter en blogg. Jag är inte så intresserad av det heller. Men alltid har jag så många ord att säga men ingen att berätta för. Därför fyller jag mina krypin på nätet med tusentals bilder av Henne och ibland av mig, för att tala om saker vi gör, tankar jag tänker, människor vi mött. Det är mest för mig. Även om någon annan kanske också uppskattar det. En hängiven mormor, en gammal vän, en kusin. Men mest är det för mig. För att jag är så stolt så jag spricker över min dotter, den stora lilla människan jag får leva bredvid. Varje steg hon tar vill jag skylta med. Jag vet inte huruvida det är normalt, men det kvittar. Mina ord behöver mer plats. De får det här av mig nu. Jag lånar det här gamla kyffet som jag övergav för längesedan.

Dammar. Städar av. Putsar.

Jag är hemma igen.

Hej.

Frukost

Jag har nog lite rubbade sömnrutiner. 3.58 klev jag upp idag. Det är jag och soffan. Den här morgonen kokar jag ägg och äter makrill direkt ur burken innan klockan slagit fem. 

Det blir en lång dag, va?

Orkeslösa trött-tanten.

Jag vaknar varje morgon med höga ambitioner. Städa, plugga, sortera, diska och tvätta. Det slutar ofta med att jag somnar om i soffan, duschar sent och sitter här efter lunch och har bara slängt in tvätten i maskin. De senaste veckorna har jag varit en riktig trött-tant. Jag vill helst sova hela tiden. Jag behöver en hushållerska. Och jag behöver bli rik för att ha råd med det. 

Alltså jag har TUSEN saker jag skulle vilja göra. Måla om sängborden, sätta upp hyllor på altan, rensa ur skräpförrådet... Jag önskar jag orkade. Jag har noll ork. Tar en sak i taget. Det kommer ta tid att ta sig igenom min lista, inser jag. 

Under tiden saker inte blir gjorda kryper jag upp i soffan och slösar bort mer tid genom att skriva om tiden som inte räcker till. 

Det är toppen faktiskt. Det är bara orken som inte fattar läget.

Ska hitta den snart igen. 

Tisdag morgon

När klockan slår sex vaknar jag. Varje dag. Ibland somnar jag om, men oftast inte. Det är jag och brudarna på Wisteria Lane varje morgon. Avsnitt jag redan sett, såklart, men jag tittar ändå. Sådan är rutinen. 

Jag tycker om rutiner och jobbar hårt på nya. Huvudet går på högvarv, Google och nätshoppingen har tagit över mitt liv.

Projektarbetet hamnar efter men plötsligt blev annat viktigare. Jag kommer få jobba ihjäl mig i sista stund. Nåja, värt det. ❤️ 

En lite bättre dag

Gårdagen slutade med en pubrunda. Ett glas på varje servering. Vitt vin, öl och jägerdrinkar. Mer än nödvändigt men trevligt när kvällens sista uteservering gästades av vänner från förr.

Vaknade onödigt tidigt imorse. Som en liten tant. Men det har varit årets varmaste sommardag. Det dröjde, men idag... Vilken fin dag det har varit. Spåren från igår suddades snabbt ut imorse och resten av dagen har varit fylld av vänner, familj, lek och en massa skratt. 

Årets bästa dag...

När de dansar

De här killarna alltså... De dansade till midsommarbandets visor och det är svårt att veta vem som hade roligast. 

Lära om lära rätt

Skolan alltså. Mår så bra där! Det är med en gnutta ångest vi ser tvåorna sluta imorgon och inse att vi också är där om bara ett halvår. Det går för fort. Stopp, tack. Det är så härligt att vara på en plats där folk är trevliga mot varandra, där till och med skitsnacket ligger på en vänlig nivå och ångesten inte handlar om rädsla över att gå dit utan om gammal hederlig prestationsångest.

Jag måste ju erkänna att det inte är helt lätt att plugga igen. Det är svårt att motivera sig till teorin och mitt projektarbete är alldeles för långt utom räckhåll. För jävla dålig på att ta tag i det där alltså. Min lilla ledighet i sommar kommer bli noll. Jag kommer få plugga tills fingrar och huvudet brinner och blöder. Det ska bli kul...

Men annars. För roligt! Stimulerande att lära sig nytt och skönt att huvudet får jobba igen.

Vilsen turist...

Vi är i Stockholm. Fantastisk dag, underbart väder. Årsta partihallar och Bergianska trädgården stod på agendan. Båda levererade. Så mycket fint! Dock är ju inte Sthlm innerstad toppenrolig att åka bil i och samtidigt som studentflaken drar runt stod trafiken still. 45 minuter senare hittade vi parkering. 

När resten av klassen promenerar runt stan och fönstershoppar i blomsteraffärer och inredningsbutiker ger jag upp. Tant Jennie tar sina ledsna fötter och stannar på en parkbänk. Tråkigt, men sådan är jag. Svag framåt eftermiddagen. Med gräs under fötterna kalasar jag på Festis och banan. Som sig bör på skolutflykt.

 

...slut som artist.

Ett år sedan sist

Jag glömmer bort ibland att jag har ett ventilationsutrymme. Att det finns ett blankt blad jag kan fylla med det som inte får plats i huvudet. Jag såg nu att det var ett år sedan sist jag gjorde det här. Det var ett vardagsögonblick. En sekund av ingenting.

När jag öppnade upp bloggen hittade jag opublicerade utkast som jag skrev i vintras. För min skull. När jag hade som mest ont. När hjärtat var söndertrasat. De orden river såklart alltid upp och känslan av oändlig ångest gör sig påmind. 

Jag tog mig ju ur det värsta mörka, svarta... Jag är på en annan plats nu. Men för alltid kommer jag minnas varför jag gick vidare. Anledningen till att jag är där jag är och vad som offrades för att jag skulle hitta en annan väg. 

Och glömma, det kommer jag aldrig göra. 

Idag är det precis sju månader sedan jag svalde hårt och sprang ut från akuten med så himla dåliga besked. Och det händer säkert många och ofta men jag kommer aldrig förminska eller be om ursäkt för hur det var för mig. 

Det är måndag och regnar såklart. Jag ser fram emot en bra dag. 

Do the Duckface

Nä, det kanske inte är min grej. Det känns som om jag gör det fel. Det är okej, det finns så många andra som vet exakt hur det går till. 

Jag har en lite-sjuk-tycker-synd-om-mig-dag. Ledig dag imorgon och skulle vilja göra mer av kvällen, men ibland, nä, oftast, är det förbannat skönt att vara hemma, pyssla och hänga i soffan. Tvätten är vikt och smågrejer undanplockade. Jag älskar ordning och reda. Jag går fan igång på pedanteri. Dock gäller kompromissande som gift. Två tycker olika. Gilla läget, vara okej med lite stök. Har blivit ganska bra på det.

 

Kör en serieraid under en filt. Alvedonsvettas ut febern. Snorar lite. Sväljer taggtråd. 

Suck.

 Åh, vad det är synd om mig.