Egentligen skulle jag bara gå på bio

När jag var liten fastnade jag med tungan på en lyktstolpe. Jag var inte ens liten nog för att det ska gå att rättfärdiga men jag var nyfiken och mina vänner var sena. Så jag bjuder på det. Det blödde som fan när jag väl kom loss och snön under stolpen liknade en mordplats. Egentligen ville jag gå hem, men jag vågade inte erkänna för mina kompisar att jag var tio och slickade på stolpar så jag följde med. Godispåsen var orörd när jag kom hem igen. Blå bumlingar och supersalta kulor funkar inte alls i en mun som saknar tungspets.
Jag undrar vad som hände med delen av min tunga som försvann. Förmodligen ramlade den av stolpen när det töade. Undrar om fler än jag fortfarande undrar om man fastnar fast man är vuxen...

På en säng med vita lakan

Jag håller låg profil idag. På tvn visas dåliga repriser men jag är för trött för att resa på mig. Jag klarade av duschen men kom inte längre. Nu drömmer jag om kebab och roomservice med extra förmåner. Det kommer inte bli så. Det är synd med tanke på att jag inte orkar gå ut. Faktum är att jag inte vet om jag någonsin vill visa mig utanför dessa fyra väggar igen. Med nattens minnesluckor i åtanke är det nog lika bra att jag stannar här.

Alltså...det var trevligt. Mycket till och med. Men jag vill inte påstå att det är värt det.

Dagarna i dimma

Det tar tid att ta igen sig efter VK. Jag är fortfarande inte i fas. Sömnbristen är ett faktum. Såhär i efterhand vill jag påstå att det är väldigt myckets värt det. En mer påkostad och generös konferens får man leta efter. Det är ett fint företag vi jobbar i. Ett företag som anser att deras personal ska ha dansare i Studio 54-utstyrsel på sin personalfest. För att lättklädda män är trevligt antar jag. 2000 personer, galamiddag i globen, hoffmaestro, fantastiska föreläsare och inspirerande miljöer kan dom. Logistiken var på topp. Så man blir yr.

Jag lägger ner nu. Och sommar om. Har en del att ta igen.

Bara här

Bara här man får nakna män till personalfesten

Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Hoffmaestro

Vilka det nu är...

Platsbyte i pausen

Man kan säga att jag har fet svindel nu. Man kan också säga att jag hyperventilerar och vill spy på damen som sitter nedanför mig, den stackaren.

En dagen efter till

Jag vet inte om jag har varit uppe klockan sju efter en festkväll förr. Jag har inte bestämt om jag tycker att det är okej än. Är det VK så är det. Värt.

Tomt

...och ingen är kvar när musiken är slut...

Efterfesten

Det artar sig

Rökpaus

Sign

Skål! Igen. Mat och sprit och in i dimman.

Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Danska?

Vi kanske inte förstår allt, men vi skrattar ändå.

Globen.

Nu är vi på plats. Vi, Sissela och en sisådär 2000 personer till.

VK-pepp

Då kör vi

Lördag hos Jonna

Det är hennes ben. Jag lovar. Jag fick nämligen inte lägga upp någon bild på hela henne. Hon är hård, min syster. Vi spenderar kvällen i hennes soffa i myskläder och så många påsar chips att det var pinsamt att betala för dem på ica. Nästan så många i alla fall. Jag överdriver alltid en smula för effektens skull. Poängen är att det är en bra lördag. En nykter. Nöjd tjej.

CSI

Det är jag, min morgonrock och kriminalarna på tv som spenderar fredagkvällen i min säng. Vi är jävligt nöjda med det.

Inga höga krav. Alls.

All the way

VK-helg. Det finns folk som är veteraner på området. Som har varit där 6 år i rad, som kan programmet utantill, som vet exakt hur lång tid det tar att byta om mellan sista seminariet och festen på kvällen. Folk som vet hur det andra folket beter sig och kan bete sig själva därefter. Jag är fan inte en av dem. Jag har inte koll på läget för fem öre. Det gläder mig att mina vänner är en liten del av den där veteranskaran. Det betyder att jag kan koncentrera mig på att hålla balansen i klackarna och hålla fetkoll på alkoholnivån.

Jag har slutat bry mig så mycket om det där med kläderna. Det är inte hela världen. Jag har den obligatoriska klänningen. Jag har jeansen. Men jag vågar inte gå hela vägen. Jag har till exempel köpt en väska. Det borde ha varit en kuvertväska men jag vill inte överdriva. Det får bli ett mellanting. En mellanstor väska. Det blir inte heller några flådiga smycken. Jag vet att jag skulle känna mig som en sexåring som klätt ut sig i mammas för stora kläder och smetat läppstift på hela kinderna. Jag är kanske en fegis, men jag vågar fan inte gå hela vägen. Och det är okej. Med mig.

Dagen efter

Dagar som den här vill jag bara slå på käften. Jag vill ge dagar som den här en fet smäll, ta ett steg tillbaka och se hur ett blåmärke ta form på dess svullna kind. Sedan vill jag vill skratta åt den och dess olycka och hoppas att jag själv mår lite lite bättre av det.

Att vakna utan att ha sovit och börja en dag som aldrig slutade med att inse att man verkligen borde vara någon annanstans eller i alla fall i ett annat skick tar på krafterna. Att ta sig igenom samma nämnda dag i ett töcken av minnesluckor och gårdagens middag skvalpande i en orolig mage får mig för en kort sekund att vilja bli nykterist. Tack och lov brukar det gå över. Nu sover vi och väntar på nästa fest. Gårdagens var fantastisk.

Vardagslyx

Fina vännerna och middag mitt i veckan. Man ska njuta när man kan. Vi har det ganska bra.

Vi är inte döda

Man skulle kunna tro att min mamma haft ihjäl någon i sitt badrum. Så är icke fallet. Min mamma är för snäll för det. Det är bara jag som färgat håret rött.

Leta hitta hem

Jag orkar aldrig ta tag i det här rummet jag bor i. Jag låter kläderna ligga ihopvikta på en kartong istället för att hänga in dem i garderoben. Jag bäddar sällan sängen med överkastet. Det ligger en massa viktiga och oviktiga lappar på byrån bredvid mig som jag inte bryr mig om att sortera och slänga. Det finns liksom ingen entusiasm i att ta hand om sin omgivning när det inte är ens hem. Alltså, jag bor ju här, men det är inte mitt rum och inte mina saker. Jag längtar efter en lägenhet att lägga mina mattor i, fönsterbrädor att ställa blommor på, en soffa att somna i med tvn på, en dusch som jag kan använda mitt i natten om jag vill och en tvättkorg med mina smutsiga kläder i. Jag vill kunna köpa den där fina orkidén på ica och ta hem den till mig. Det är ju inte direkt så att jag far illa av att bo hos min mamma. Det är snarare världens bästa markservice här. Men jag gillar att vara vaken mitt i natten. Och är dålig på att smyga in när jag kommer hem efter krogen. Bara så.

Det är i alla fall inte rosa

Jag tänkte verkligen inte lägga upp någon bild på den omtalade klänningen. Jag tänkte hålla mig undan från alla kamerablixtar. Alla. Men så blev icke fallet. Sandra utmanade på blogg-duell. Typ. Som rapparna gör. Fast med klänningar. Det känns så jävla flickigt att jag vill kräkas lite. Men jag kan ju inte banga. Då är man en fegis. Så här är den. Klänningen. The. One. I ett första utkast i alla fall. Den är i skrivande stund inlämnad hos sömmerska för att öka slampfaktorn. Någon måtta får det ju vara på personlighetsförändringarna.
Så här är den Sandra. Vi ses på söndag och i dimman. Under kontrollerade former såklart. Vi är väl damer. Skål!

P-mat

Idag blir det omelett hörrni. Längre än så sträckte sig inte fantasin och ugnen gör så finfina skapelser så man ser ut som ett litet ägg-geni. Fast någon nyss kallade mig idiot. Jag bjuder på det. Och omeletten.

Rosa hår?

Det var kanske inte exakt vad jag hade tänkt mig. Hmm... Tänka sig så det kan gå. Varje dag är som en liten överraskning i sig. Tack då.

Lite som hon den där Julia Roberts

Blå jeans. Och klänning. Känner man mig vet man att det inte hör till vanligheterna att hitta det i mina shoppingkassar. Men båda finns med idag. Jag vet inte om det är vuxenpoäng eller om jag har fått ett nervsammanbrott. Jag gissar på det senare. Klänning har jag inte haft sedan jag var nio tror jag. Och då var det en persikofärgad Laura Ashley med rosor strödd över hela baletten. Helt galet flickigt. Nu såhär i efterhand när man är hemkommen med antal shoppingkassar i stil med Pretty Woman vill jag bara lägga mig ner och dö lite. Allvarliga svettningar och grym ångest kanske hör till, vad vet jag. Fake it til you make it är valspråket jag håller mig till. Jag låtsas att jag är bekväm i klänning. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det läskiga underplagget jag köpte håller vad det lovar och håller in, trycker upp, trollar bort och förvandlar. Just det.

Hemgång

Min gps säger att det ska ta 7 minuter att gå hem. I det här vädret tar det det dubbla. Jag är varken nöjd eller varm. Snubbla i stövlar i snön är ingen favorit..

Sena nätter klär mig

                                                               Det var bara det...

Dj

Musiken de spelar är också kass. Det finns ingen text. Bara två ord. Sex and drugs. Pinsamt. Jag är inte bitter men jag vill spy.

Lördag i tuna

Kasst. Även om vännerna är bra suger staden. Männen ser ut som pojkar och beter sig som idioter. Tjejerna säljer sig för första bästa glas vin. Vad jag gör här fattar jag inte. Vi är för gamla för det här. Våra efterträdare får mig att vilja glömma att jag någonsin var i deras ålder.

Skål

Jag lovade mig själv...

...en tvådagars. Och så blir det. Skål!

Mitt hörn av världen

Det här är ena väggen i mitt sovrum. Det är den finaste väggen. De andra tre är lite lite rörigare. Ni ser ju att de stackars kartongerna måste agera garderob också. Jag måste nog hitta egen lägenhet snart. Det är inte så häftigt att vara hemflyttad längre. Nu börjar det bara bli löjligt.

Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Ego

Visst är det konstigt hur mycket tid jag har lagt ner på att platta håret med tanke på hur söt jag är i lockigt?

Visst? :-)

Sharon, mango och passion.

Frukt är den nya chokladen, det nya filmgodiset.

Fan vad jag ljuger.

Han heter Ville

Djuret människorna jag bor med behagar vakta i en hel vecka. Visst är han ganska så ful? Lite vindögd och dessutom en gnutta korkad. Dummare hund får man leta efter. Ändå får man promenera honom. Fast jag inte bett om husdjur sedan jag var tio. Det där med att plocka bajs är inte riktigt min grej. Jag kom ihåg att ta med påse men glömde tången att hålla den med. Okej, hunden kan väl inte rå för att han är lite störig men ändå... Och ju fulare de är desto mer måste man tycka synd om dem.

Nu laddar vi för nästa promenad. Dricker red bull, tittar på simpsons och peppar. Jag och hunden.

Banan och glass

Sandra, Im back!

Resterna

Slöseri va?

På stan med mamma

...och lunch på kina. Portionerna är pinsamt stora och man kan tycka att hälften kunde skickas vill behövande. För att slippa dåligt samvete tänker jag äta upp allt.

Bättre än såhär blir det inte

Spontana lediga dagar är underbart. Jag är så bortskämd. Eventuellt kan det dröja innan jag kommer ur morgonrocken och in i duschen. Det känns lite så idag. Jag är lika dimmig som jag ser ut. Men det ska vara så. Det är okej.

Idag är en lite finare dag

Det är sol ute idag. Jag vet inte hur mycket snön har smält för jag har inte tittat ut än. Jag tänker stanna i soffan en stund. En lång stund.

Hon är bara på låtsas så länge ingen ser henne

Det är lite mulet, allting känns grått och det ligger fukt i luften. Som dimma. Det är svårt att se om någonting egentligen rör på sig, det känns som om staden dött, som om den håller andan eller bara tar en välbehövlig paus. Träden i parken står nakna och änderna som bor där året om ligger stilla på sina platser på gräset som är nästan lite frostbitet. Så det är kyligt. Det ser man. Men man ser det inte på henne. Hon står vid brokanten, precis intill ån och stirrar rakt framför sig. Hennes hållning är rak och stolt och när man ser henne påminner hon om en ståtlig, gammal byggnad, orubblig och lite kantig, men det ser ut som om hon har stått där alltid. Hon lyfter ena handen och föser undan håret som blåser i hennes ögon. Hon andas inte. Det ser i alla fall inte ut så. Hon ser ut att vara på låtsas.

Jag ser inte staden framför mig, det känns som den är död, som om den håller andan eller tar en välbehövlig paus. Jag vågar inte röra mig av rädsla för att väcka den så jag fortsätter att stå där. Änderna i parken verkar hysa samma respekt eller så känner de bara inte för att göra annat än att ligga där. Det blåser lite. Men inte så det syns i träden. De är i alla fall för nakna för det. Jag håller andan och tvingas fösa undan en hårtest som envist fladdrar framför mina ögon. Jag känner mig på låtsas. Så som staden ser ut. Jag känner mig död. Jag håller redan andan och jag känner att jag behöver vila. Vattnet under mig, under bron är mörkt. Lite inbjudande vågar jag kalla det. Kanske kallt, men det skrämmer mig inte. Inte alls.

Plötsligt tar hon ett steg framåt, tar tag om broräcket och klättrar upp på det. Hon ser en sista gång mot parken och änderna. Hon andas ut. Äntligen. Och så hoppar hon.

Och hon slutar vara på låtsas.

Vem där?

Jag finner det oerhört fascinerande att det finns människor som klickat sig in på min blogg via en rumänsk sökportal. Hur fan går det till??

Jag har slutat kasta pärlor

I det som är mitt bara mitt i det mörka det ljusa det glada det tunga det glittrande, skinande, gråtande, skrattande...släpper inte in någon annan något annat som kan störa förstöra riva sönder dra upp, såra, skada, det blöder...

Att göra misstag är att lära
jag är så klok så klok 
jag har gjort så många fel
jag har valt så många vägar som lett bort
som lett vilse, som lett hem igen 
för jag har hittat, gjort om gjort rätt
förstått och lärt och lärt ut
och jag har gjort samma sak igen
och om och om igen


Det är okej...


---för jag har hittat hem igen...


...men du, jag är inte någon känslokall maskin
jag bara vet att jag har kastat tillräckligt med pärlor åt svin...

När Kristoffer spelar flipperspel

Samtidigt som de sista sekunderna av Mr Crowley tonar bort i hörlurarna vet jag redan vilken nästa låt är. Spellistan är gammal och ordningen densamma som alltid. Jag kan den utantill. När Kristoffer spelar flipperspel, De Lyckliga Kompisarna. Musiken är inte något resultat av någons genialitet. Men den är en utlösare till gamla minnen. Den där låten var med under många stressiga kvällar på Statt. Mitt i svetten, blodet och tårarna sjöng vi lätt hysteriskt med i texten om Kristoffer och hur han spelade bort sina pengar på flipper. Efter ett tag tappade någon bort skivan. Den brann dessutom inne med alla våra andra saker, sånger och tidsfördriv från kvällarna när man behövde tänka på annat än att man borde vara sönderstressad.

Fortfarande. Skitdålig låt. Svinfina minnen. Nostalgi är inget man väljer. Det är något som följer med en oavsett man vill eller inte, för tro mig; hade jag fått välja hade mina minnen haft en annan theme-song än något med DLK.

Adjö lördagsstress, Goddag pensionssparande.

Förr i tiden, när jag var ung och vital, brukade helgerna innebära ett enormt stressmoment i stil med var man skulle vara, vem man skulle träffa, vad man skulle dricka och vad man skulle ha på sig. Var det ingen fest inbokad senast söndagen innan var det lätt panik som uppstod. Eventuellt var man pestsmittad, utesluten ur den sociala gemenskapen. Kanske tyckte de andra att man var tråkig? Eller kanske ful? Var det håret det var fel på? Förra veckans jacka? De nya skorna? Ångest var det i alla fall. Oavsett om man skulle på fest eller inte.

Festen när jag började röka är ett kärt minne. Jag satt full på ett golv med människor jag inte kände. Jag minns inte varför, eller vad jag gjorde där. Kanske var det i ren desperation och brist på annan tillflyktsort just den helgen. Ibland satt jag ute på altanen. Det var snö. Och iskallt. Jag var sjutton år och hatade cigaretter. På riktigt. Efter rätt antal shots hatade jag det inte lika mycket. Jag satt glatt och jävligt ensam ute på altanen och kedjerökte andras fimpar och övade på halsbloss. Jag insåg i min dimma att jag var en naturbegåvning. Just det. Jag var ett förbannat halsbloss-geni. I min ungdoms dumhet ansåg jag att det var ett smart drag att fortsätta röka dagen efter. Fast det inte alls var lika gott som i sviterna efter shotbrickan. 

Idag är jag äldre. Och tröttare. Kanske lite latare. Jag röker inte ens lika mycket. Från ett paket om dagen till kanske ett i veckan. Knappt. Fast jag inte ens vill sluta röka. Att det är lördag idag och att jag inte har några planer stör mig inte ett dugg. Tvärtom. Jag hoppades att telefonen inte skulle pipa alls. Jag har en sådan dag bara. Ingen lust. Och ingen oro för att jag kanske missar något. Adjö lördagsstress.

Vad som gör mig en gnutta nervös just för dagen är att jag insett att mina vänner sparar pengar till sina äldre dagar. Det gör inte jag. Jag kanske borde... Jag kanske blir den enda fattiga på hela hemmet, jag kanske får panta burkar under hela min ålderdom, jag kanske får sticka och sälja sockor för att överleva...fan, jag kanske måste...fan fan... Goddag pensionssparande.

Knullrufs...

...walk of shame och skrynkliga kläder. Vissas söndagsmorgon. Min förbannade vardag. Ostyriga hår... Tack för det, DNA-guden. Såhär ser jag ut varje dag. Utan knull.

Jag gillart. Det ser så förbaskat otvunget ut. Som om jag verkligen bara vaknat och klivit upp och gått hemifrån. Oftast är så faktiskt fallet. 

 

Sandra!

Jag kan inte mobilblogga längre. Jag hatar min nya telefon. Bara för det.

Så du vet...nu fnyser jag igen.

Meningen med livet...

#1

-Att vakna på morgonen, titta på klockan, tro att man är försenad och inse att man är ledig.
Och somna om. Gudomligt.

Göta Kanal 3

Loffe Karsson är 30 år äldre. Den svenska skådespelarensemblen har inte utvecklats ett jävla dugg. Precis som svensk filmhumor.

Vad pinsamt.

Jag har slutat försöka

Ibland känner jag att Sandra har lite koll på läget. Eller att vi tänker ganska lika. Då blir jag lite rädd. Om jag anser att vi just tänkte en likadan tanke, betyder det att hon kan se inisdan av mitt huvud då?

För en stund sedan pratade jag med min gamla sambo från Skottland på FB.
Han; Skype?
Jag; But whyyy? That means I have to do my makeup.
Han; Eh...sound, no pic?
Jag; Eh... I was joking. I dont give a fuck how you see me.
Han har ju i alla fall redan sett allt. Det bästa, det sämsta, nätterna man ramlade in genom dörren, klädde av sig i hallen och kröp uppför trapporna för att sitta på badrumsgolvet en stund och hulka bara ifall man skulle behöva spy. Han såg bakfyllorna, de fula oformliga pyjamasbyxorna, mensvärken, dagarna jag färgade håret och hade en blöt klump mitt på huvudet och svart färg i pannan, han såg när jag var sjuk och snorade i tröjärmen och han såg när jag klev upp ur sängen och vägrade klä på mig kläder eller duscha för att jag var ledig i två dagar.

Mmm...han har sett det allra charmigaste. Sådant ens partner knappt ser om man bor ihop. När man har ett förhållande försöker man ju i alla fall döljsa det sämsta. Men när man bor platoniskt med en kille blir det annorlunda. Man skiter i vilket. Det är bekvämt. Och skönt.

När jag direkt efter samtalet på Skype pratar med Sandra och nämner att jag nyss pratat med gamla sambon är hennes första reaktion; så du är ditt snyggaste nu? Precis som min första reaktion var... måste sminka... Som om jag fungerade så. Pff... Ingen idé att fejka när man vet att han sett sanningen. Jag har slutat försöka.

Vi tänker så lika ibland. Oftast inte...men hon är klok, den där Sandra.

Sova soffa

Mitt bästa är att sova på soffan. Däcka alltså. Inte bädda ner sig. Jag pratar om att luta sig, somna mitt i ett program, sittandes, hängandes med huvudet så man vaknar med nackspärr, med ena benet på mattan, med en stickig filt uppdragen till hakan och tvn på högsta volym fastän ingen tittar. Det är grymt. Bästa sömnen får man när man inte planerade att somna. Att vakna och inse att man fortfarande sitter i jobbkläderna och luktar lite lite illa är ett smärre problem som man kan ha överseende med.

Att inse att jag vaknade för en timma sedan och fortfarande sitter i sama illaluktande kläder är illavarslande. Ta tag i. Pronto.

Det är mycket nu

Det var längesedan jag såg mina knän. Det är inte skojigt att pulsa hem i snöstorm vill jag påstå.

Frukost är dagens viktigaste mål.

Innan hallonen förvandlade skålen till en oaptitliga sörja var det min ganska nyttiga frukost.

Mitt nyårslöfte är att inte träna

Det här med nytt år är ett fenomen varje gång. Lite som att tågen alltid slutar gå för att vi inte visste att det skulle komma snö. Vi vet ju att det blir ett nytt år. Precis som vi vet att snön är ett faktum. Men ändå blir vi lika förvånade. Både över det nya året och att vi blir lite lite äldre och att vi fortfarande har fyra årstider i det här landet. Konstigt. Med det nya året kommer alla dessa löften... i år ska jag bli bättre, snyggare, snällare, äta nyttigare, sluta röka, festa mindre, börja träna (igen...), ta körkort, lägga upp en budget, jag ska bli en jävla supermänniska. Hur. Orkar. Man. Det spricker ju i alla fall efter ett par veckor så varför kan man inte bara vara okej med att vara halvbra hela året istället för super en månad?

Jag är okej med det. Jag blir 27 i år. Det känns helt okej. Mer än okej. Jag har inga löften. Jag kommer med all sannolikhet inte sluta röka, även om konsumtionen minskar radikalt alldeles av sig själv, jag kommer inte sluta festa även om det inte alls är på samma sätt som förr, jag kan vara nöjd med ett par glas vin och tidig hemgång. Börja träna kan jag ju glömma...det vore ju som att ljuga för sig själv och det gör jag inte...

Resten? Spelar det någon roll? Vi har ju i alla fall förfallit lagom till semestern igen och så går vi där med våran prestationsångest och får höstdepressioner för att vi inte klarar av att vara som människorna på tv, i hollywood, på låtsas. I mitten av december lugnar det ner sig. Förutom julstressen är det ju skönt att veta att snart snart är det nytt år...och DÅ... Då jävlar ska vi bli lite lite bättre än vi var förra året!

Synd att det aldrig händer...

Hörrni...

...det där med att sova går sådär. Två timmar senare stirrar jag fortfarande upp i taket. Fan. Vad. Värdelöst. Men det är lugnt. Ska ju inte upp förrän om fyra timmar. Gi-la-la-la läget.

Nu släcker vi ljuset

Kommer ni ihåg hur man brukade ligga vaken de där långa decembernätterna och stirra in i sin ljusstake. Bara för att. För att det var julkänsla. För att det var en gratis nattlampa. För att det betydde att snart snart skulle man bli förbannat bortskämd och överöst med mer klappar än man behövde. Jag älskade att ligga och stirra in i ljuset. Att titta ut genom dörrspringan och se julgranen lysa. Det var det bästa med allt. Lamporna. Ljusen och glittret. Idag är det bästa att vi slapp julmat. Och att jag kan släcka lampan. Vem fan kan sova när man blir bländad?

Ett småkrypsliv

Vi softar järnet. Nu är det matkoma och Ett småkrypsliv som gäller. Vi har inte höga krav på livet. En flaska med valfritt innehåll, en kudde och schysst tv så är kvällen räddad. Vi har det ganska bra.

 Imorgon gäller uppstigning i gryningen. Igen. För att vara ärlig är det inte min favoritdel av mitt jobb. Men det löser sig. Som alltid.

Det går bra nu

Alltså...jag testar bara

Lite snyggare. Hade jag kunnat kalla det här. Det hade ju stämt. Men jag väljer att kalla det Lite smartare istället. För det stämmer ju också.

Damernas värld

This is it. Det här är allt jag har att säga.

Det skrivs så jävla mycket skit. Det pratas, det skvallras, det ljugs... Och mest av allt läggs det näsor i blöt. Hela tiden. Folk har så jävla tråkiga liv att de måste lägga sig i andras. Oftast läggs det på en nivå som man kunde ha varit stolt över när man var tretton, men som jag tycker är så fruktansvärt pinsam idag. Vuxna människor som genom en enda liten handling bevisar att deras hjärnkapacitet inte överstiger en högstadietjejs får mig att vilja gråta. Jag skäms. När tjejer snackar ner varandra, när tjejer snackar ner sig själva. För det är snarare så att skitsnacket studsar tillbaka på de själva än skadar den det egentligen handlade om. De ser ju för i helvete så dumma ut att man vill skaffa sig världens största skämskudde. Jag har aldrig lagt mig i. Skulle inte göra det heller. Men jag tycker. Och mest av allt tycker jag det är skönt att jag har hållit mig utanför. På det sättet kan jag gå med huvudet högt när de andra får sänka blicken när man ser dem på stan.

Inga namn....jag tänker inte sjunka så som de sjönk.

När man bor i en stad stor som en skokartong får man väga för- och nackdelar. Personligen gillar jag mindre städer. Jag går vilse i de stora. Men när skvallertidningarna, filmvärlden och såpoperorna återspeglas i vår vardag önskar jag ibland att det fanns lite fler hörn att gömma sig bakom. För att slippa synas på samma torg som de mindre intelligenta.

Ja, jag tycker det är pinsamt. På riktigt. Jag tycker det är pinsamt att det som skrivs i cyberrymden hålls där och att ett annat ansikte visas upp på gatan. Jag vill fan inte vara likadan. Jag står för vad jag säger. Jag håller mig på min sida, på mina vänners sida. Jag stöttar de som står mig närmast. Så som alla andra. Men jag skulle aldrig, aldrig, snacka skit om en människa jag inte känner. Jag skulle aldrig medvetet förstöra för någon vars intentioner jag aldrig kände till. Bra så.

Välkommen. Välkommen till Damernas värld. Där damerna beter sig som dumma småbrudar.

Bubbelbad

Bada tillsammans. Brukar inte vara min grej. Jag gillar att tvätta mig ensam. Jag gillar att ligga i badkaret och inte tänka och stirra upp i taket medan skummet sakta försvinner och vattnet kallnar. Idag fick han som han ville. Man kan väl göra undantag. Han är ju så söt. Bada tillsammans.

Jag hällde upp vattnet, lagom varmt, hällde i en massa badskum, ska det badas ska det bubbla. Han klädde av sig i ett svep, byxor och strumpor samtidigt, tröjan fastnade ett par sekunder över huvudet men snart låg alla kläder i en hög på golvet. Han kunde inte komma i badkaret snabbt nog, han kunde inte ens vänta på att vattnet steg lite. Han har ingenting emot att sitta i lite vatten och se hur det ökar. Efter ett tag ropade han på mig. Jag klev i, lite motvilligt. Det är inte ett dugg avkopplande att bada om man inte gör det ensam. Men som sagt. Uppoffringar. 

Han stirrade glatt på mig. Jag skvätte lite vatten på honom och han tog den stora plastbunken från badkarskanten, fyllde den med vatten och tömde det över huvudet på mig. Sedan skrattade han högt. Jag log lite snett. Jaja, han är ju söt... Vi satt så en stund. Han skrattade. Hällde mer vatten på mig, skvätte lekfullt runt sig. Rolig kille det där... Plötsligt tar han bunken igen, fyller den och börjar dricka ur den. Lite äckligt, kan jag tycka. Helt okej, enligt honom. Men han sväljer inte. Han håller det i munnen tills kinderna ser ut som en samlande hamsters. Sedan spottar han glatt ut det på mig. Plötsligt blir han lite lite mindre söt. Jag försöker resonera, säga att det inte är så mysigt att bada tillsammans om han ska hälla vatten och spotta på mig. Men han bara skrattar. Och gör samma sak om och om igen. Killar... Men som vi tjejer brukar reagera låter jag honom hållas. En stund... Jag försöker tvätta håret. Det går sådär. Men jag säger inte emot längre. Låter honom göra som han vill. Jag tänker kliva upp. Han får bada ensam. Samtidigt som jag tänker tanken ställer han sig upp, ler lite...och kissar. I vattnet. Nu får det vara nog. Vatten och spott kan jag stå ut med. Kiss är fan inte okej. Skrubbar mig med stålull, duschar och kliver upp. Han ber inte ens om ursäkt. Ingenting. Han sitter kvar. Ensam. Med russinfingrar och skratt i ögonen.

Jag ler lite. Bada ensam är att föredra. Men när en treåring skrattar, ger en en kladdig puss mitt på munnen och ber att få bada bada bada säger man inte emot. Lite barnkiss dör man inte av... Även om man kan behöva lite sanering efteråt. 

Matminne

Det första jag lagade när jag flyttade hemifrån var tonfisksås med fullkornspasta. På den tiden fanns det inga kockplaner. Jag kan inte ens minnas att jag lagade mat speciellt ofta. Jag vet inte ens var intresset började för det kommer jag inte ihåg. Mitt minne är så dåligt. Jätte. Varför jag kommer ihåg den där pastan förstår jag inte heller, när jag inte ens kommer ihåg vad jag gjorde i förrgår. Men jag antar att jag tyckte det var gott. Att jag var nöjd. Eller för att jag inte hade någon mat hemma och lyckades trolla ihop middag ändå. Kanske var det där det började, min förkärlek för att laga mat av ingenting. Läsa recept kan jag inte. Alls. Improvisera är min grej. Jag gillar att fejka. Det funkar. För mig.

Varje gång jag lagar tonfisk kommer jag att tänka på den där första kvällen i min första egna lägenhet...himla konstigt det där.

Idag äter jag sallad med modifierad version av den där tonfiskröran. Det smakar säkert inte lika gott som det gjorde i den där ettan jag hade på 28 kvadrat. Men det är minst lika improviserat.

Godmorgon

Det gör inte ens något att nackspärren inte släpper. Såhär bra har jag sällan mått en nyårsdag. Förutom att det dundrade så att väggarna vibrerade igår var det en av de lugnare kvällar jag haft på länge.

Jag är inte typen som skriver årskrönikor. Jag kommer nämligen inte ihåg vad jag gjort. Jag vet bara att jag spenderade en större del av året som gick i Skottland än jag gjorde i Sverige. Och att det känns som jag aldrig varit där. Konstigt det där...

Så nä, det blir ingen sammanfattning. Jag vet bara att jag har haft ett jävla bra år, ett år som innehållit så mycket ovanliga saker att jag inte vet hur jag ska överträffa det det här året. Kanske är det ingen idé att försöka. Kanske är det okej att förra året var lite bättre.

Kanske är det okej att bara bestämma sig för att i år är året jag är ännu lite snyggare än jag var förra. Just det.