Festen när jag började röka är ett kärt minne. Jag satt full på ett golv med människor jag inte kände. Jag minns inte varför, eller vad jag gjorde där. Kanske var det i ren desperation och brist på annan tillflyktsort just den helgen. Ibland satt jag ute på altanen. Det var snö. Och iskallt. Jag var sjutton år och hatade cigaretter. På riktigt. Efter rätt antal shots hatade jag det inte lika mycket. Jag satt glatt och jävligt ensam ute på altanen och kedjerökte andras fimpar och övade på halsbloss. Jag insåg i min dimma att jag var en naturbegåvning. Just det. Jag var ett förbannat halsbloss-geni. I min ungdoms dumhet ansåg jag att det var ett smart drag att fortsätta röka dagen efter. Fast det inte alls var lika gott som i sviterna efter shotbrickan.
Idag är jag äldre. Och tröttare. Kanske lite latare. Jag röker inte ens lika mycket. Från ett paket om dagen till kanske ett i veckan. Knappt. Fast jag inte ens vill sluta röka. Att det är lördag idag och att jag inte har några planer stör mig inte ett dugg. Tvärtom. Jag hoppades att telefonen inte skulle pipa alls. Jag har en sådan dag bara. Ingen lust. Och ingen oro för att jag kanske missar något. Adjö lördagsstress.
Vad som gör mig en gnutta nervös just för dagen är att jag insett att mina vänner sparar pengar till sina äldre dagar. Det gör inte jag. Jag kanske borde... Jag kanske blir den enda fattiga på hela hemmet, jag kanske får panta burkar under hela min ålderdom, jag kanske får sticka och sälja sockor för att överleva...fan, jag kanske måste...fan fan... Goddag pensionssparande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar