...och plötsligt kommer inspirationen men inte orken och jag önskar att mina fingrar höll samma tempo som mitt hjärta och min hjärna men så är inte fallet och jag vill sova. Men jag gör ofta så. Somnar ifrån min vilja och tröttnar lite på mig själv. Så jag tvingar mina fingrar att följa med. Att hålla den förbannade takten så jag slipper känna att jag bara slösar bort min tid. Men så tar sången slut i mina hörlurar. Och inspirationen dör. För så flyktig var den. Nu kan jag sova. Fan.

Krypavstånd, darling.

Det blir hotellsäng inatt. Jag ser så mycket fram emot det att jag inte kan skriva snabbt nog. Hotellakan är grymma. Jag skulle förmodligen hata det hemma. Ganska kalla, halvstela lakan, men på hotell....can´t beat it! Det är så förbannat fantastiskt att krypa ner i en säng som inte är hemma, som är nybäddad och fräsch och veta att du inte kan göra annat än att titta på tv och sova. För det är inte hemma. Ingen disk, ingen tvätt inget att städa. Så jävla fint.

Det är den fabulösiska fördelen med våra jobb. Fördel, hörrni. Vi får se insidan av hotellrum lite oftare än vi hade gjort annars. Och jag älskar det.

Det är dessutom krypavstånd till jobbet imorgon bitti när jag ska upp vid halv fem. Ännu en fantastisk grej med den här dealen. Vi kör på det. Over.

Vårtecken?

Det kanske inte syns, men det är årets första jävla myggbett på min arm. Välkommen då.

Jag ändrar mig

När jag jobbat så många dagar att jag inte minns när jag var ledig sist och helt plötsligt står där med en hel ledig helg att sova bort är det lycka. Tills jag inser att det är tajkon-time och att vi plötsligt blev fem vuxna och ett barn i mammas fyra. Det betyder massa underbar tid med systersonen men inte en enda sovmorgon. Lurad.

Jag har ett ytligt moment

Sitter fastklistrad framför tvn och ett byggprogram. Inte för att elinstallationer, stommar och våtutrymmen fascinerar mig, utan för att män i byggutstyrsel gör mig lycklig. Målare, snickare, byggare, fixare... Jag älskar dom! Män i blåkläder slår vilken annan uniform som helst. Det ska vara lite skitigt, rufsigt, oslipat. Slipskillar är inte min grej. Inte alls min typ av uniform. Men snubben i snickarbyxor med hål på knäna, orakat ansikte och en cigg bakom örat är jag beredd att sälja min vänstra hand för.

Vad gillar ni?

Saturday, bloody saturday.

Ja jävlar i min lilla låda. Här far det lemmar och blod åt alla håll. Köksbordet har förvandlats till ett regelrätt slagfält. Hot om skott i pannan, gaffel i låret och indragna vinförmåner viner i rummet. Onda ögat, om blickar kunde döda, skit i allt vad blodsband heter, vatten är värt mer i sammanhanget och fusk är helt okej. Om det är jag som vinner på det. Vi spelar poker. Om enkronor. Det hotas som om det vore 40000 miljarder. Om sanningen ska fram är det bara jag som hotar. De andra vågar inte annat. Helt hänsynslöst kör jag över både min stackars mor och mormor. Utan samvete. Jag ska i helvete inte förlora! I skrivande stund ligger jag 39 kr plus. Det ni, är en hel jävla förmögenhet. Så länge jag vinner är jag ganska behaglig att umgås med. När jag förlorar säljer jag min mamma för en rulle toalettpapper. Jag är ett litet monster. Men jag har åtminstone mest pengar. Ja jävlar...

Mamma och biltjuvarna

Mammas bästa är att hålla koll på sin gata. Alltså, det är hennes gata. Hela strandgatan äger hon. Inte en bil åker obemärkt förbi, inte en farbror haltar på trottoaren utan att hon vet om det, janelings kan gud sälja en enda bulle utan att mamma godkänt det. Hon har full kontroll. Häromdagen gick det två gangsters på baksidan. Förmodligen var det ryska maffian. Eller kanske någon seriemördare. Men sant är att en bil försvann den eftermiddagen. Den är fortfarande borta. Mamma vet det. Stans bästa grannsamverkare. Hon gör det alldeles själv och oavlönat så om du bor på strandgatan och vill ha bilpassning går det bra att lämna ett bidrag i hennes brevlåda. Så funkar det.

Ibland ska man bara hålla käften

Fan vad längesedan det är jag var sjuk nu, sade jag förra tisdagen. På onsdagen var jag däckad. Det är lite lagen om alltings jävlighet. Jag tycker det är fascinerande. Och jag är inte frisk än. Men det är sådana tider, antar jag. Folk faller som käglor och om vi har tur är det inte svininfluensan. Själv har jag tre dagar ledigt nu som jag tänker spendera i sängen. På bordet bredvid mig finns värkmedicin i olika former, halslindrande tabletter, näsdukar och redbull. Jag ska nog överleva. Det ser ljust ut.

Fort går det inte

Det är lugnt. Vi har nödproviant. Vi klarar oss säkert över natten.

Bilkö

Ikea är ju skojigt. Alltid. Och inte för att vi sitter i sjön och inte för att klaga, men den här utsikten har jag haft svinlänge nu. Jag överdriver inte. Omräknat i svensk väntetid är det ungefär 40000 miljarder timmar. Snabbt räknat.

Slut för idag

Nu blir det vin med underbara människor. Blir inte bättre nu.

Men make good pets

Idag är tvättdag. Eller ikväll, snarare. Tvättstugan ligger i källaren. Det är en väldigt fin tvättstuga men gångarna ner är upplysta av sådana där lampor som släcks automatiskt efter ett tag. Som människa med livlig fantasi tänder jag alltid de där lamporna fort som fan när jag går ner. Skyndar mig i tvättsugan, i torkrummet för att lamporna inte ska hinna släckas. För jag och min livliga fantasi inbillar oss att det finns mördare där nere. Att en stor, läskig snubbe med rånarluva och slägga står redo där nere bakom varje hörn för att hoppa på mig. Det är alltid en stor, lång, bredaxlad man med rufsigt hår som står där nere. I min fantasi alltså. I mitt sjuka huvud anfaller mördare i tvättstugor.

Sedan kommer jag på mig själv. Det är ju svinlöjligt av mig att hålla på sådär. Att bli mörkrädd därnere. Att tro att en man ska mörda mig i källaren. Det finns ju för i hellvete inga män som hittar till tvättstugan!

Jag är safe.

Det blev mörkt idag igen...

Det blev mörkt innan jag kom utanför dörren idag. Såklart. Jag är inte förvånad. På vägen till affären pratade jag med mamma som sitter i spanien med kjol på sig. Här är det nog hundra minusgrader. Minst.

Jag gillar att handla på hemköp. Den som heter smeden. Det känns som att gå på Marks&Spencers i storbritannien. Det känns som om maten är bättre där, men egentligen är det bara dyrare. Det gör inget. Inte idag. Deras carlsbergleverantör var snygg, så jag cirklade lite runt honom en stund och valde bröd lite för länge för att det skulle vara okej. Men sak samma. Jag kom ut i alla fall. Jag fick luft och jag fick handla själv. Det var längesen. Trevligt. Och dyrt.

Ikväll gör jag pizza. Och hoppas min syster kommer och hjälper mig äta upp den. I övrigt är det tvättstuga som gäller. Och jag kom just på att jag glömde köpa tvättmedel. Dumma distraherande carlsbergskille. Fan.

Jag önskar att jag kände Plura

Jag önskar att jag kände Plura. Han verkar vara en sådan där skön snubbe jag vill ta med till en skitig pub och dricka rökig whisky och iskall öl med. Jag vill tända cigaretter inomhus fast man inte får, för ingen skulle säga något, det är ju Plura. Vi skulle prata om musiken han gör och om livet han levt. Jag skulle berätta om mina misstag och han skulle säga Tjejen, du har inte upplevt någonting än... Och jag skulle aska lite nonchalant i skummet på ölglasets botten eftersom det inte finns något askfat och då skulle han ta fram sin gitarr. Och så skulle han spela. Och jag skulle tänka på mina misstag som inte var så farliga ändå och så skulle jag önska att jag bodde i en trång etta i stockholm fastän jag inte ens gillar staden eftersom alla lidande konstnärer bor där.
Och sedan skulle vi skratta ihop. Hans bullrande, hesa och mitt generade, lätt framtvingade. Och så skulle jag önska att jag var lite lite äldre. Eller att han var yngre. Eller att jag kände honom när han var ung.

Bag-lady

Vet ni hur svårt det är att hitta någonstans att bo? Det är fruktansvärt. Det finns inte en enda lägenhet på stadskartan. Eller, det finns. I nyfors, årby och skiftinge. Men kräsen som jag är har jag valt att inte vilja bo i...eh...ytterområdena. Varje dag går jag igenom alla fastighetsägare i stan på internet, jag ringer dem, jag tittar på blocket, jag trakasserar mina vänner... Och det går fortfarande åt helvete. Inte för att jag sitter i sjön där jag är, men när de tre månader jag räknade med plötsligt förvandlats till sju i mammas gästrum börjar jag bli lite lappsjuk. Jag saknar att ha mina egna blommor att vattna, mitt eget damm att suga upp, min egen tvättstuga, mina garderober...vardagspysslet.

Men jag vill inte rucka på mina krav, de är inte ens speciellt höga. Till våren köper jag ett tält. Jag ska bo i parken. Det går bra att komma på inflyttningsfest då. Ok?

Jag kopierar Schulman rakt av

Hahaha, jag dör! Jag stal klippet rakt av från Schulmans blogg men det förtjänar att lyftas fram i ljuset. Det gör alla komiker. För det är väl det han är?

Ja...vi måste passa oss så att miljöpartiet inte plockar bort julafton. Eller så att socialdemokraterna inte avskaffar midsommarafton.

Yes, its a woman!

Jag fattar att de försöker trycka på att kvinnor är sämre förare än män. Personligen tycker jag att de faller på eget grepp. Bruden är ju den enda som lyckats fickparkera sådär förbannat tajt. Bra!!

Vi hade en barnvakt en gång

Vi hade en barnvakt som kom hem till oss ganska regelbundet när vi var små. Hon var väl en sådär 15 eller så och var vegetarian. I alla fall vissa veckor. Hon hade jeans med hål i och galet hår och ibland sjöng hon i kyrkan för att hon gjorde det så fint. Hennes mamma var lärare på skolan vi gick i och min lillasyster älskade henne.

Att hon var vegetarian betydde att pizzorna vi fick när mamma gick på fest var täckta av tomatsås och ost. Ingenting annat. Hon visade oss hur stora tjejer äter popcorn; ett i taget, man trycker inte in en hel näve på en gång. Hon visade hur man gjorde egna pizzamackor på vitt bröd med ketchup, oregano och ost i micron och hur man sjöng skojiga visor som barn inte alls borde kunna. De handlade ofta om fulla män, nakna män, mäns könsorgan och sådant som mammor inte alls uppskattar att barnvakten lär deras barn.

När mina systrar spydde fick jag torka upp det. När de ropade efter hjälp från toaletten fick jag ta det också. Hon var lite klen så, vår barnvakt. Men ändå fick hon komma tillbaka, om och om igen. Det var nog hennes charm vi föll för, systrarna och mamma. Eller så var mamma desperat. Jag vet faktiskt inte vilket det var.

Idag är vi nästan jämngamla. Jag och barnvakten. Hennes barn är äldre än vi var då. Så längesedan är det nu. Häromveckan satt vi mitt emot varandra vid köksbordet. Och pratade om samma saker som förr. Fulla män, nakna män och mäns könsorgan. Sådant som mammor inte alls uppskattar men som plötsligt är fullständigt relevant. Nu när vi är lika gamla och fattar grejen. Just det.

Galet

Jag skriver 3 rader om att September hade en bad hair-day och helt plötsligt har man besöksrekord. Sjukt är vad det är.

Han är så vacker

Jag tycker han är så vacker på den här bilden. Jag blir lite kär varje gång jag ser den.

 

De som gömmer sig i skuggan av sig själva

När jag var liten skulle vi ha disco. Rätt kläder var prio ett och när vänninan provade en brun kjol med matchande tröja till ljög jag för henne. Jag sade att det var jättefint och att hon absolut borde köpa det fastän det egentligen var ganska tråkigt. Jag fick dåligt samvete nästan direkt men jag ville inte vara elak. Dessutom kunde mina egna kläder bli lite lite finare än hennes om jag ljög. Hon köpte den bruna dressen och jag släppte aldrig det där. Vi var nio. Det har gått arton år och jag tänker fortfarande på den där incidenten som en jävligt grundläggande händelse för mig. Jag minns det som igår. Att jag ljög för att vara snäll. Vilket ingen av oss vann på. Hon gick på discot i fula kläder och jag mådde dåligt över att jag ljugit för en vän.

Jag har inte gjort det sedan dess. Jag ljuger inte för människor. Jag låtsas inte för att vara snäll. Jag är ärlig, säger vad jag tycker, står alltid för allt jag gör och umgås inte med människor jag inte tycker om. För jag vet att man får välja själv. Man måste inte vara vän med alla. Vi har i snitt en sådär 80 år på den här jorden. Det är jävligt lite i sammanhanget och jag tänker inte slösa bort min tid och energi på människor som inte ger mig någonting. Det betyder inte att jag tycker illa om folk. Bara att de som inte ger mig någonting eller som inte betyder någonting för mig inte finns i min umgängeskrets. Om det stör folk är det faktiskt inte mitt problem. Om andra inte kan acceptera att jag mår förbannat bra av att ha valt var och en av mina vänner och uteslutit resten får det stå för dem.

...och om jag har en åsikt kommer jag aldrig aldrig gömma mig bakom en anonym underskrift som om jag inte stod för den.

Its always saturday in my sofa, baby.

Vilken kanal är melodifestivalen på? Jag vet inte. Faktiskt. Jag ser inte på eländet. Jag förstår att det är underhållning, men jag fattar fan inte att det är en tävling och att det ska föreställa talang. Jag har inte sett programmet på evigheter. Massor med år. Men jag läser i tidningen ibland. Häromdagen stod det om den där tjejen som är programledare. Marie....nånting. Hon vet jag inte heller vem det är. Jag antar att jag borde veta det, men ibland bor jag inte på riktigt samma ställe som alla andra. Jag har ingen koll.

Jag förstår att jag kanske borde ha det. På Facebook verkar det som om alla andra har det i alla fall. Jag tittar på någon komedi istället. Vem som vinner den där tävlingen får jag ju i alla fall veta samma sekund det händer, om jag nu vore intresserad av det. Man behöver icke gå ovetandes genom detta liv. Allt finns ett knapptryck bort. Vackert är vad det är. Dock inte musiken i melodifestivalen. Men ironi, det tycker jag är vackert.

Hon! Jag hittade en bild. Det var henne jag menade, programledaren. Vem i helvete är hon??

Personalmat

Det är synd om människan. Speciellt synd är det om personalen som måste äta sånt här. Det var fiskgratäng. Nu ser det inte alls ut så.

Vafan!

Blev just snöblind. Nu går jag bara på känn. På riktigt.

September

Haha, zappade förbi fyran och hamnade hos September i nyhetsmorgon. Hennes frisyr? Va?? Ser ju ut som om hon stått i blåsväder alldeles för länge. Är det meningen?? Stackars tjej.

Är det okej om jag mår bra en stund?

Jag har en bra morgon. Lagom dåliga program på tv, ett bad som var kokhett, en sol som skiner utanför fönstret och en massa ledig tid innan jobbet. Det känns som vår. Det kanske det inte är, men de är känslan jag får. Jag är nöjd med den, så jag struntar i om ni anser att det är iskall vinter. Okej?

Jag har även unnat mig lyxen att ta ledigt på måndag. Det gillar jag också.

Jag känner att idag kan bli en dag när jag blir sugen på vin. Och så undrar jag vem som ska dricka det med mig. Spontaniteten är liksom lite bortblåst.

Men det är i alla fall sol. Och jag är bara sjuk. Inte döende. Allt är bra in the state of Tuna.

I´m looking at you through the glass

...eller var det tvärtom? Du som stod utanför och såg in med dina fingertoppar tryckta mot rutan och blicken fäst på en punkt någonstans långt bakom mig så det kändes som om du såg varje vrå av mig. Med varje liten cell av mig kände jag hur du genomskådade varje liten lögn jag någonsin uttalat, att du visste att ingenting var på riktigt att jag bara var en billig fasad. Jag visste att jag önskade att du var någon annanstans, att du inte såg mig, att jag fick gömma mig ifred, men i mitt rum fanns bara fyra kala väggar och inga hörn att gömma sig i så du såg allt...genom glaset som hade fått oljiga avtryck efter dina händer.


Jag mådde illa. Och kröp ihop. Hoppades att jag syntes mindre, att du försvann med mörkret och att jag fick vara ifred med mina lögner och min yta som bara du såg rakt igenom.

Nere på min Ica

Nere på min Ica-affär, (ja, jag anser det vara min Ica eftersom jag handlat där i nio år...) är det alltid så förbannat trevlig personal. Alltså, nästan alltid. Alla kan ju inte vara helgon. Men det verkar som om ägarna har full koll när de anställer, för tjejerna är fasen mer trevliga än vad de behöver. Jag gillar det. De är mina vänner för en stund. Som idag, när jag ämlig och jävlig klev in där efter promenad i snöstorm efter jobbet för att köpa ipren. I gången vid godiset klappade en av tjejerna mig på axeln, hejade glatt och gick vidare. Jag laddade på med tre olika sorters halstabletter, bad om ipren, en stor ask OCH treo, ifall att. En annan tjej som stod i kassan berättade om sin sjuka dotter, jag ojade mig lite över mitt halsonda, drog en snabb story om jobbet, hon om dotterns feber, vi pratade om snön, jag betalade och gick hem. Ha en bra dag, hojtade jag när jag gick. 30 sekunder i kassan. Och vi vet en massa om varandra. Vi är kompisar. De är bra, de där tjejerna. Hoppas de vet det. För det finns så jävla många surfittor som inte har något att göra bakom en kassaapparat.

Det finns en annan person som jobbar där. Som inte alls är som de andra. Det måste vara svågerpolitik. Eller så har personen ifråga gått vilse. En pusselbit som inte alls passar in bland guldtjejerna.

Men den personen skiter vi i. De andra hoppas jag får löneförhöjning.

Gummihandskar

Någon googlade på "gummihandskar" och hamnade här. Jag misstänker att personen i fråga blev besviken. Jag tar för givet att om man söker på det är man inte ute efter att faktiskt köpa ett par. Men det kanske bara är jag som har förutfattade meningar. I sådana fall står jag för det. Men till dig, din stackare, som gick vilse hoppas jag att du fann vad du sökte och att du lever väl. Ändå, liksom. För inte fan var det en blogg du letade efter i alla fall. Det känner jag mig ganska säker på.

Det är en kall värld

Byggd av bomull du var aldrig menad för en sån här
kall och hård värld där man ska vara evigt stark och byggd av järn
dom kommer aldrig att se dom kommer aldrig att veta vad dom missar
när dom inte väljer dig för ditt hjärta är lika stort som hela vår jord

Men ingen kommer nånsin hjälpa dig om dom inte vinner på det själva
Ingen kommer offra sig för dig om ni inte delar kärlek eller blod
Och det är bara så som människor är och vi lever i en cynisk värld
Men ingen kommer nånsin hjälpa dig men du det är helt okej

Du smyger förbi och du känner dig osynlig och som om du inte lämnar
några avtryck men saker förändras och det kommer finnas dom som vill
dö för din blick och dina läppar som aldrig ljuger och det kommer
skrivas sånger om dig - om hur du gick genom rummen alltid märkligt ensam

Men ingen kommer nånsin hjälpa dig om dom inte vinner på det själva
Ingen kommer offra sig för dig om ni inte delar kärlek eller blod
Och det är bara så som människor är och vi lever i en cynisk värld
Men ingen kommer nånsin hjälpa dig men du det är helt okej

(Byggd av bomull, Lasse Lindh)

...och alla fortsätter vi springa förbi den som ligger med stängda ögon och väskan tryckt mot bröstet i hopp om att någon annan ska stanna...i hopp om att han ska resa sig upp...men det gör han aldrig. Och ingen annan stannar heller...

Fake it til you make it

Jag har allvarliga värmesvallningar känner jag. Kan det vara klimakteriet? Jag vägrar tro att det är för att jag är trött. Jag vägrar tro att jag inte skulle palla för mer än såhär. Klart man ska klara av att jobba massor, sova lite, hinna med ingenting och vara snygg samtidigt. Klart man ska. Vissa gör det. På riktigt. Jävla supermänniskor. Sådan ska jag också blir när jag blir stor, tänker jag ibland. Sedan inser jag att jag redan är stor och att loppet är kört. Loppet. Är. Kört. Men det är okej. Ja, jävlar i min lilla låda, det är det.

Ibland tänker jag att man kommer långt på att vara envis så in i helvete också. Fast det är kört. Man kan bestämma sig för att vara sådär super. På låtsas, liksom. Man kan fejka. Fake it til you make it, är min paroll och den funkar. Jag jobbar mycket, sover lite, hinner ingenting och jag är snygg. Så det så. Jävlar i min lilla låda vad bra vi fejkar!

Vad som skrämmer mig

Jag ogillar skumma grejer. Alltså, sådant jag ogillar är sådant folk skrattar åt när jag nämner. För det första är jag hysteriskt rädd för fåglar. På riktigt. Gråsparvar också. Att gå hem genom parken är en pärs. Får seriös hjärtklappning av de förbannade änderna. Jag tar omvägar på stan för att slippa möta duvorna. Jag har problem skulle man kunna säga. Men jag jobbar på det. Vilket betyder att jag tvingar mig själv att gå på stigen fastän änderna går där och fastän jag mår illa.

Jag är rädd för vatten också. Utomhusvatten alltså, jag har inga problem med att duscha, det gör jag med jämna mellanrum. Jag har badat i sjön tre gånger sedan jag var 15. Jag var full alla gångerna. Då går det lite bättre. Då glömmer jag bort att få panikångest. Sedan kommer jag på att det är idioti att bada när man är full, så oftast struntar jag i det också. Jag kan simma, väldigt bra till och med, så det är inte problemet. Det hör bara till kategorin konstig fobi jag har. Jag gillart. Och så slipper man bada med fisk, tång och döda människor som ingen hittat än.

Sol. Gillar inte. Alls. Bra så. Jag tror det ligger i blodet, de konstiga valen av fobi. Min syster hatar bananer. Jag tror inte ens hon vet hur de smakar, men hon vägrar vistas i samma rum som en. Vi roar mig. Och många andra. Vi mår bra nu. Ändå.

Alldeles skrattig blir jag

När hans mamma vaknade på natten satt han i hennes säng och tittade på tv med en glass i handen. Den hade han hämtat själv. Precis som han satte på tvn själv. Hans mamma somnade om. Nästa gång hon vaknade var det när han kom med ännu en glass. Som mamma skulle öppna. Sedan visade han på fingrarna hur många han ätit. Två. Två fingrar. Han är så smart, det barnet. Han matar sig själv. Han är tre.

Jag blir så glad bara av att höra någon berätta om vad han har gjort. Jag blir alldeles skrattig och varm och lycklig av att höra när han skrattar, så jag tittar på filmen när han gör det om och om och om igen. Han är så söt när han gråter, så den filmen nöter jag också ut. Det är så mysigt att höra hans röst i telefonen och orden jag inte kan tolka men han bubblar och bubblar och så säger han ens namn och så blir man ännu mera lycklig. Allra lyckligast blir jag när jag får träffa honom, min sötnos, men det är alldeles för sällan. Det är därför jag tittar på filmklippen...igen och igen och igen... Och så blir jag lite gladare. Och lite skrattigare. Som han.

Gissa bilden.

Jag vet att jag lovade att skippa skitsnacket och det kassa mobilbloggandet. Men jag bara måste... Gissa bilden! Visst ser det vidrigt ut? Rätt svar vinner ett par gummihandskar.

Det finns en människa som brukade finnas i mitt liv som inte gör det längre. Det känns som om han borde göra det. Som om det är lite svårt att gå med på att vi hittade nya vägar, gjorde egna val, utan varandra i telefonboken, bara ett knapptryck borta och lite närmare en kväll i soffan framför dålig film och överkokt pasta. Jag vet inte riktigt i vilken form jag skulle behålla honom men det passade så bra så det känns som slöseri. Liven vi lever nu är bra. På varsitt håll. Kanske bättre än om vi fortfarande hade känt varandra men ibland funkar det. Och det som aldrig var trasigt behövde man ju inte slänga men det gjorde vi och vi köpte nytt istället. För det är så vi lever. Kommersiellt.

Det gör inget att det är annorlunda nu. Men ibland är det fint att tänka på vänner som såg det värsta men tyckte om en ändå.

Som i sommarplågan ni vet

Jag fattade aldrig varför läsarantalet ökade när jag bytte till blogspot. Däremot fattar jag varför det helt plötsligt sjunker. Det här med mobilbloggning tar ju helt död på allt som någonsin var eventuellt lite intressant. Ett foto på min frukost. En kommentar om att den var god. Punkt. Så. Jävla. Tråkigt. Jag förstår er. Förlåt. Jag fattar att det är roligare när man uttrycker en åsikt, förmedlar en känsla, berättar en historia, en anekdot från senaste festen eller gnäller lite frikostigt över valfritt ämne. Nu får vi fan ta och skärpa till oss. Vi gräver ju ner oss själva. Tekniken spottar på våra verbala förmågor och skrattar åt våra taffliga försök att utnyttja den. Vi klarar fan inte ut det. Mitt februarilöfte är att skära ner på skitsnacket för ingen vill veta var du köpt din tröja. Nä.

Vardagslyx mina vänner

Jag förstår inte när det blev fult att dricka vin mitt på dagen. Själv tycker jag det är vardagslyx i all sin glans att vara både salongsberusad, bakfull och hinna nyktra till innan klockan åtta på kvällen. Det är ett koncept som funkar. För mig. Tydligen inte för någon annan för folk är jävligt svårövertalade. Var ÄR alla vardagsalkisar när man behöver dom?? Var är alla restaurangare som alltid tycker det är okej, som inte dömer, som gärna följer med och som stöttar en på vägen hem? Jag antar att vi är äldre nu. Att det gick över någonstans vid skiftet mellan 25 och 26. Att när vi närmar oss 30 närmar vi oss döden och är man så nära döden som 30 kan man väl inte utmana ödet genom att plåga sin lever och sitt ömtåliga hjärta med ett fjuttigt glas vin när det fortfarande är ljust ute. Det är synd. Annars hade jag varit svinsugen på lite sushi och vin. (Det finns dock inget ställe i den här staden som serverar båda, men jag är beredd att kompromissa bort fisken i värsta fall)

Jag utmanar ödet. Jag skiter i det här. Jag tar ett glas vin själv. Just det.

(Om någon trots min bitterhet kan tänkas vilja följa med går det bra att höra av sig. Joråsåatte...

Hörrni...PhotoBooth gör ju de skojigaste saker med en. Såhär glad är jag. Utan vinsällskap.