Jag läser någon annans text om en händelse som var gemensam för våra liv. En händelse vi båda var med om, men från olika håll. Hon döpte sin text till Parfymen och jag hajade till. Det handlade om en kollega som gick bort i cancer. Och alltid när jag minns honom minns jag hans doft och tvärtom. När jag känner doften tänker jag på honom. För henne betydde den där rubriken något helt annat. För mig betydde det en omedelbar resa tillbaka till de där månaderna. Jag minns hur vi tände ett ljus när han gick bort och ställde det i luckan i köket. Vi höll det där ljuset brinnande så länge, det slocknade aldrig. Varje skift tog ansvar för att det fortsatte brinna och inför natten bar vi det med stor försiktighet till receptionen som tog över innan frukosten kom in. Det är fina minnen, det där. Hur en person förde oss samman i en gemensam sorg och hur vi tillsammans mindes honom, nästan alltid med en skål.
Några månader efter att han gick bort valde en annan kollega att avsluta sitt liv. Honom minns jag också ofta. Många gånger minns jag hur han kom för att prata. Hur han mådde och hur han inte ville lämna sin dotter. Den där våren var så speciell. Det hände mycket under en tid. Det var så mycket oförståeligt som hände och på något sätt bands det samman med branden. Det avslutades där. Stannade kvar där det hade börjat och lever kvar som minnen.
Som sätts igång av en Doft. En Parfym. Som alltid när jag tänker på den tänker jag på Honom. Och den andra kollegan. Och ljuset. Och branden. Allt det av ett ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar