Flickan som glömde äta

När jag precis hade börjat gymnasiet satt vi ett gäng tjejer vid samma bord i matsalen och trevade oss fram. Vi kände inte varandra sedan tidigare och som alltid när man träffar nya människor, när man är sexton, är osäkerheten först på plats. Själv gick jag upp två timmar tidigare än vanligt de första veckorna. Gymnasiesmink tar längre tid än vanligt. Och så måste ju hår tämjas. Och kläder synas i sömmarna. Idag fattar jag inte varför jag lade ner tiden, jag har sett kort. Det gjorde ju ingen skillnad, jag hade ju i alla fall ingen koll. Första dagen hade jag på mig ett orange linne med polokrage.

Men det där matbordet...en konversation sitter kvar i mitt huvud än idag. Ofta ofta tänker jag på det där. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde i förra veckan, men jag kommer ihåg två meningar som sades vid matbordet från gymnasiets första vecka. Vi var nog en sju, åtta stycken. En brokig skara. Någon smal, någon tjock, någon med glasögon, en sportig, en söt, en ful... Ni vet, det vanliga. Alla utom en hade en bricka med mat framför sig. Den första veckan åt alla mat, det serverades pommes frites och bearnaisesås. För att lura oss att skolmat var bra. Någon frågade flickan utan bricka om hon inte skulle ha mat. Hennes svar etsade sig fast; Nej, jag är inte hungrig. Jag åt en blåbärsmuffin igår. Och jag minns att jag fick en liten blackout där vid bordet. Var tjejen dum i huvudet? Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Hon var tjejen med långt, blont, lockigt hår, ben till armhålorna och getingmidja. Idag förstår jag att hon inte var dum i huvudet. Hon visste bara inte bättre.

Och så var hon sexton. 

...och så åt hon en blåbärsmuffin igår...