Det har gått en månad idag...

Att jag plötsligt snubblade över en gammal vän som blev till ny kärlek är ingen hemlighet. Ni vet det vid det här laget. Att det var så oväntat att jag själv blev chockad är inte heller någon hemlighet.

När jag sade att han skulle få en chans var det kanske mig själv jag gav en, istället för att backa som alltid. Det var nog inte han som behövde någon som trodde på honom. Det var nog jag. Och jag är så glad att han stod på sig. Att han inte lät mig smita, rymma, springa därifrån. Jag är så glad att han var beredd att jobba hårdare än jag för att se om det fanns något kvar från förr.

Och hörrni. Han hade rätt. Efter den där första dagen gick han inte hem igen. Och det är inte alls konstigt. Eller för snabbt eller för tidigt. För det är så självklart att han ska vara här. Som om han passade in från början. Och han passar mig. Eller vi varandra. Och jag vill inte att det ska gå en dag utan att jag hör från honom och helst vill jag vakna med honom varje morgon, alltid. Det är naturligt och okonstlat och jag tänker inte tänka för mycket, för med honom behövs det inte. Jag känner istället.

Och det känns så himla bra.