Att lyssna rätt

Ni vet när man känner igen en människa man för sitt liv inte kan placera. När man tänker så huvudet kokar över litegrann och man stirrar sig blind på människan utan att komma på vem det är? Ni vet? Jag vet i alla fall! Jag har sorgligt dåligt minne. Ikväll träffade jag en sådan människa. Vi hade ett sällskap människor på mitt jobb där kvinnan i fråga var gäst. Jag stirrade på den stackaren så hon måste ha trott jag var besatt. Till slut frågade jag. Såklart. Min nyfikenhet överstiger det inövade att inte störa en gäst. 

Kvinnan visade sig vara min gamla mellanstadielärare. Som dessutom kom ihåg mig! Sexton år senare. 'Men visst var du blond då? Så annorlunda du ser ut' sade hon. 'Javisst' tänkte jag. 'Jag är sexton år äldre och minst lika många kilo tyngre'. När jag berättade att jag jobbar som kock drog hon sig till minnes något annat. 'Jo, men du. Visst hade du något annat intresse då? Visst brukade du skriva? Jag kommer ihåg det. Att du var duktig. Fortsätt med det. Det är aldrig försent!' 

Sådant där etsar sig fast hos mig. Hur en människa som efter sexton år, många andra skolklasser och massor av andra elever kan komma ihåg EN. Mig. Att jag skrev. Fantastiskt.

Och jag blir så ledsen att jag släppte det. Att jag inte gjorde mer av mina ord. Att jag lyssnade mer på läraren som sade åt mig att skrivande är inget att satsa på istället för läraren som fortfarande minns att jag kunde.

Men det är aldrig försent.

Det sade hon.

Den här gången ska jag lyssna rätt.