När jag lärde mig vem jag är

När jag var liten var det viktigt att folk tyckte om mig. Eftersom ingen jävel gjorde det. Jag var expert på inställsamhet och mina klasskompisar fick gärna mitt godis om de ville leka med mig. Men jag var nog lite spetälsk som barn. Tjejen med skinnbyxor och lockat hår och som till och med hade mascara hade bestämt att jag var någon man lekte med i hemlighet. Inte i skolan. Absolut inte i skolan! Hemma hos dagmamman, eller på någons bakgård eller i flickrummet gick bra. Men icke på offentlig plats. Varför vet jag inte. Jag minns det som att jag hade kompisar hemma, men inte på skoltid. Jag minns inte att jag saknat barn att leka med, men att jag inte ville byta om med de andra efter gymnastiken. Jag kommer ihåg att jag spelade teater som alla andra hos dagmamman men att jag satt på en parkbänk när de andra spelade fotboll i skolan.

Det var så konstigt och jag kommer ihåg när jag sade ifrån. Det var i fyran. När tjejen med skinnbyxorna försökte få mig att göra henne tjänster, om och om igen, för att jag aldrig sade nej. En dag slutade jag med det. Tyckte att det fan fick räcka. Att jag inte orkade bära hem hennes saker längre medan hon tog bussen till stan med sina kompisar. Sedan hatade hon mig ännu mer. Det gjorde alla andra också. Samtalen. Alla samtalen med kuratorn i skolan, gruppsamtalen med lärarna, jag och alla de andra. Det var fan fruktansvärt. Men jag fattade grejen. Meningen med att stå upp för sig själv. Att inte ta skit för något du inte gjort. Att oförtjänt må så dåligt att du hade ont i magen och grät och inte ville gå till skolan på mornarna. 

Att flytta därifrån var det bästa. Att börja om någon annanstans. Att inte visa att man var trasig, rädd och trampad på. Att låta de nya tro att man var som dem. En i mängden. Det fungerade också ett tag. Till jag tröttnade på det med.

Jag ångrar ingenting. Jag önskar ingenting annorlunda. Man lär sig. Den jag är idag är produkten av vad som var då. Och jag vägrar ångra mig själv.

Idag är jag bara jag. Varken mer eller mindre. Jag tar definitivt ingen skit. Men jag flyter inte med i massan av rädsla för att sticka ut. Jag gör som jag gör. Vad jag vill. För det är mitt liv och jag är trött på att andra dikterar det åt mig.