Att trivas i misären

Jag har någon slags hatkärlek för min lägenhet. Jag valde den aldrig med omsorg, utan snarare av stress. Den var ledig, jag hade väntat länge och jag fick den. Egentligen är den ganska fin. Stora rum, stor balkong, eftermiddags- och kvällssol på balkongen och bra läge på söder. Egentligen. Men helvete vad ful den kan vara. 

Någon har satt in en vidrig lila fondvägg i vardagsrummet och en dassbrun i sovrummet. Ett försök att modernisera en standardtvåa. Som gjorde tvärtom och förvandlade den till en fultvåa med noll matchande väggar. Köket har en gammal grömmönstrad tapet. En sådan där som borde gått ur tiden för längesedan. Och samma personer som utförde väggdöden har även behagat sätta dit enorma fettfläckar på väggen bredvid kylskåpet och kaffefläckar på den andra sidan. 

Badrummet dammar igen på två dagar. När jag flyttade in hade jag ett stort hål i väggen. Såhär i efterhand gissar jag att det var ett vädringshål. Men vem vet... Ingenting är säkert när någon låter en lägenhet förfalla såhär. För hyresvärden verkar inte helt pigg på att förbättra något alls. Och det är ju tråkigt. Men jag letar ändå nytt. Till dess tackar jag högre makter för att det är höst och mörkt, jag kan släcka alla lampor, inte se eländet och bara ha värmeljus överallt. Det är dessutom svinkallt här så det tjänar liksom dubbelt syfte.

Ikväll blir det rödvin. För att dämpa. Det är bra va?

Jättebra.