När jag försvann

Innan jag opererades för en månad sedan trodde jag att jag skulle få så mycket gjort under min sjukskrivning. Jag skulle läsa böcker. Lyssna på fin musik, skriva vackra ord och hitta en fantastisk karriär/utbildning. Jag skulle träffa vänner och sortera fotografier och dricka kaffe på balkongen och njuta av att vara ledig för första gången sedan tonåren. Jag lurade mig själv. Efter fyra veckor har jag inte gjort någonting av det där. Jag har läst en endaste bok. Bloggen är bortglömd och gömd längst in i en garderob. Jag orkar inte tänka på någon framtid och jag kan inte bära en kaffekopp själv. Men tiden går fort ändå. Jag tittar på tv. Och spelar barnspel på Facebook. Väntar på att min kärlek ska komma hem, han är hela min värld nuförtiden.

Ibland  (nä, ganska ofta) hälsar mamma på. Hon är fantastisk. Bäst. Hon hjälper mig så mycket och städar undan detaljerna som sambons mansögon inte ser. Sådant där som jag inte vill tjata om men som bränner hål på mina hornhinnor. Det tar mamma hand om. Fina hon. Jag längtar så tills jag kan gå igen, i alla fall lite grann så jag kan damma när jag vill. Eller diska utan att få ont i höften efter bara en liten stund. Jag saknar att gå ut med soporna och tvätta mina egna kläder. Herregud vad mycket vardagssysslor man missar. Och vad det syns nu när jag inte gör dom. Att sambon gör sitt allra bästa vet jag. Han är också fantastisk. Men jag saknar att göra lite själv...

Det går ganska bra det här. Tiden går fort och snart kommer evighetssjukskrivningen vara över och jag kommer undra vad som hände. Och så kommer jag glömma hur jobbigt det var och operera nästa fot utan att blinka. Herregud vad lättlurad man är.