En gång kände jag en människa som fann det normalt att dagligen tala om för mig vad som var fel med mig. Oftast handlade det om saker med mitt utseende eller att han just den dagen tyckte att jag var korkad. Han brukade tala om för mig att jag kunde bli bättre om jag bara ändrade på det ena eller andra eller allra helst bytte åsikter till hans. Att jag genast förstod att det var hans sätt att försöka styra mig är jag tacksam för. Det är ett beteende jag känner igen och jag avslutade det där ganska snart. Han fortsatte kontakta mig och jag förklarade om och om igen att vår relation aldrig skulle bli normal och att jag inte ville ha honom i närheten av mitt liv. Även då hånade han mig. Skrattade åt att jag var korkad nog att inte vilja umgås med honom. Flinade åt att jag var rädd för honom, att jag inte visste bättre.
Bara en kort tid efter det där träffade jag människan jag lever med idag. Han berättar för mig varje dag att jag är det vackraste som finns. Att jag är intelligent. Att han älskar mig och är stolt över mig. Och jag inser att det är sådan skillnad på människor. Det finns sådana som den förste mannen, som försökte få mig dit han ville genom att trycka ner mig. Och så finns det sådana som min sambo, som får allt han vill, som jag gör allt för, inte för att jag måste, utan för att jag vill.
...och så får han vad han vill när han ger mig vackra blommor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar