Jag säger inte att mitt liv är tråkigt. Jag älskar min sambo och min lägenhet har nyputsade fönster och det gör mig lycklig. MEN, det händer ingenting. Ingenting nytt. Jag sitter här med mitt ben i plaststövel och räknar dagarna. Jag kan liksom inte GÖRA någonting. Foten läker inte snabbare för att jag vill det. Det är bara att VÄNTA. Ibland försöker vi ta oss ner på stan för middag. Eller hem till mamma. För att komma utanför de fyra väggarna bakom dörren med våra namn på. Det är alltid bra. Mat är gott, det bästa vi vet. Jag älskar att Han älskar mat nästan mer än jag.
Jag säger inte att mitt liv är tråkigt, men idag är det lite roligare än alla andra intetråkiga dagar. Ikväll tar vi oss utanför stadsgränsen som riktiga redneckglobetrotters till stockholm och Raw Comedy Club. Kristoffer Appelqvist. Jag älskar den mannen. Älskar. Jag skulle gifta mig med honom om inte Sambon hade haft invändningar. Men jag nöjer mig med middag på Hilton och ett par timmars skrattatillsjagkissarlite.
Såhär i förberedelsefasen är mitt största problem hala trappsteg på tåget. Löser det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar