Jag drömmer ofta om vackra ord. Om att sätta ihop dem till porlande meningar som flyter fram alldeles av sig själva och spelar små klingande melodier på sin framfart. Ibland har jag lyckats. De texterna går jag tillbaka och ser på med nästan en aning vördnad. Jag känner inte igen dem. Har jag gjort det där? Är det mina? Allihop? Vid de tillfällena lägger jag Jante-lagen åt sidan och förundras lite över mig själv. Tycker att jag är duktig. För det får man. Ge sig själv komplimanger. Erkänna att man tycker att man är bra. Man behöver inte alltid backa, spela ödmjuk och säga nja, men det är ju bara.... Man FÅR sätta ner fötterna i marken, sträcka på ryggen och vara jävligt stolt.
Ja, det var jag. Bara jag. Och jag gjorde det själv.
Ofta drömmer jag om den där romantiska bilden av en skribent. Hon som sitter i en lummig lund med en rykande kopp kaffe och skriver, på randade papper med blyertspenna, om syrenhäckarna som växer intill Henne. Eller Hon som har ett dammigt kyffe i en vindsvåning i paris och präntar ord med hjälp av en smattrande gammal skrivmaskin samtidigt som Hon ser ut över Eiffeltornet och folkmyllret på gatan. Jag drömmer om Kvinnan med röda läppar som sitter i en pianobar med ett glas vin som är nästan svart och berättar om sina iakttagelser i en liten anteckningsbok med sammetspärm. Sådant drömmer jag om ibland. Och tänker att texterna de människorna skriver Måste vara Alltid vackra.
Själv har jag en rottingfåtölj på en uteplats på norr. Där staketet är så gammalt att plankorna böjt sig och spikarna rostat sönder. Där ogräset växer vilt och högt och där maskrosbladen letar sig upp mellan stenplattorna. Där sitter jag och drömmer om hur man skapar vackra ord i en miljö helt olik den som finns i mitt huvud.
Sedan tar jag en kopp kaffe. Och tänker att ord kanske inte alltid måste komma från vackra platser. Det kanske räcker att inspireras av Ett ord. Ett ord som blir många fler och bildar porlande meningar som flyter fram alldeles av sig själva.
Och spelar små klingande melodier på sin framfart.
Och nästan aldrig behöver de handla om Någonting alls.
En gång fick Drottning Silvia frågan vilket som är Sveriges vackraste ord. Hon svarade Ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar