Nu

Jag är här sällan numera. Ni har noterat det. Det märks. På statistiken. Det var lite det jag ville uppnå, tror jag. Att bara ni som bryr er även om det är tråkigt ska hitta hit. Jag har ingenting att säga. Men jag åker tåg och har läst både kupé och facebook. Två timmar kvar. Och jag vet inte hur jag ska fördriva resten av tiden. Bok har jag med mig, såklart. Och väskan väger mer än nödvändigt. Det kommer han också säga, han som jag ska hälsa på. Han kommer tro att jag tänker stanna för alltid. Det tänker jag inte. Bara ett par dagar med en människa som kommit att ta så stor del av mitt liv, av min vardag. Det blir bra. Avbrott från det vanliga. Som en liten minisemester. Det behövs.

VK-väskan

Jag har packat VK-väskan. Vad som ligger i den är lite oklart. Jag packade ner klänningen jag hade förra året, utan att prova den. Det funkar nog. Jag kan inte riktigt med det där med att hetsa upp mig över klänningar. Jag har däremot hört att det är inne att återvinna. Jag har packat ett par höga skor och ett par bekväma. För att jag är gammal och svag och dras med en 90årings fotleder. Jag kommer säkert börja med skorna som får mig att stappla fram och grimasera. För sakens skull. Det kommer sluta precis som förra året då jag bytte ut dem mot de bekväma och till slut dansade barfota under bankettkvällen. Jag kan vett och etikett. Att man inte gör så. Men med tanke på att Hoffmaestro spelade, spottade på golvet, torrjuckade mikrofonstativ och småkåta flickor i publiken samtidigt som de kastade ölflaskor ut över människorna tog jag för givet att ingen jävel brydde sig om mina fötter.

Jag kommer ha glömt hälften. Jag förlitar mig på att Marielle inte har det. Då kan jag låna. Vad det nu är jag inte packat. För som sagt, jag har inte koll på läget.

Jag har extra strumpor så jag klarar mig i en vecka, men är inte säker på att jag rett ut festkläderna.

Allt löser sig.

Svinroligt är det i alla fall. De där dagarna.

Halleluja moment

Jag har mått illa varje dag i veckor nu. Jag orkar inte mer. Jag äter fan inte dåligt eller röker eller överkonsumerar kaffe eller dricker alkohol eller missköter mig. Eller något annat heller. Jag mår bara illa. Ändå.

Och jag har köpt ett gymkort och nya skor att träna i och ett par byxor där alla celluliter syns men jag antar att det är okej när man tränar. Aldrig snygg i svett ändå. Det orkar jag inte bry mig om. För jag mår så bra, så mycket bättre än jag gjort på länge. Fysiskt. Ni fattar inte. Det måste vara såhär det känns att bli frälst.

Eller äldre.

Whatever comes first.

Fina saker att minnas

Det är inte Whatever. Du är inte Whatever.

Han sade att jag hade en "Whatever-attityd". Att det inte verkade som jag brydde mig så mycket om någonting. Han hade så fel. Jag bryr mig så mycket om allting. Men jag har lärt mig att bara lägga energi på sådant som är värt det eller som går att förändra. Jag har inga problem med att lägga saker bakom mig. Det är som det är, säger jag ofta. Och så är det ju. Det är ju som det är. Vad i helvete ska jag göra åt saken i efterhand? De tror att det är för att jag struntar i hur det var eller hur det blir. Att personer eller händelser var oviktiga för mig. Så är det inte. Jag är inte känslokall. Jag orkar orkar orkar bara inte spara på så många taggiga känslor att jag drunknar i dem. Så jag släpper taget om dem. En efter en. Känslorna alltså. Människor som betyder något är för viktiga för att släppa. Det får vara så. Jag kan inte förändra det som varit. Det handlar om att ta sig framåt. Jag pratar gärna om det som var och om vad jag lärt mig. Men jag håller inte saker emot folk. Inte deras förflutna. Jag ältar inte Om.

Jag blir ofta arg snabbt. Sådär så att det kokar i ansiktet och spränger i huvudet och hjärtat bultar lite extra fort och så exploderar jag. Det händer ibland. Det är inget jag är stolt över. Men det är så det är. Andra dagar reagerar jag inte på någonting alls. Då går jag runt i Apati och undrar varför jag inte känner någonting. Det är tröttsamt att leva på båda ändarna av en skala. Båda extremerna. Därför jobbar jag ofta med det där som kallas Självinsikt. Och för mig betyder det att acceptera det jag inte kan förändra, försöka förändra det jag kan och lära mig att se skillnaden på de två.

Om det finns något som kallas sinnesro så är det lite det jag jagar. 

Det är inget ouppnåeligt mål. 

Om man bestämmer sig för att allting inte måste göra ont för alltid.

Maria Mena

Lillasyster tipsade. Vackert...







Th art Of Forgiveness


I would build walls 
For miles around me 
Around anything that hurt 
Any sensitive category 
Kept love at an arm's-length 
It was natural to me 
You did not agree 

You said things like "unhealthy" 
And I took on the task 
Of changing my pattern 
All you did was ask 
And the walls all came crashing 
At a welcoming speed 
I was convinced you'd never hurt me 

And I used to cling to the back of your mind 
But I must have let go 
At the moment in time 
When she offered careless physical joy 
Both bouncing my heart around 
Like a cheap rubber toy 

And after countless 
Hours 
Of crying 
Trying to forgive you 
Believe you 
Grow a spine and leave you 
Grieve you 
I've come to this conclusion, 

No one prepares you when choosing to stay 
How to dare share a bed again 
Keep demons at bay 
She took something precious 
That was just meant for me 
Not for her eyes to see 

And I used to cling to the back of your mind 
But you must have let go 
At the moment in time 
When she offered careless physical joy 
Both bouncing my heart around 
Like a cheap rubber toy 

And after countless 
Hours 
Of crying 
Trying to forgive you 
Believe you 
Grow a spine and leave you 
Grieve you 

And after countless 
Hours 
Of crying 
Trying to forgive you 
Believe you 
Grow a spine and leave you 
Grieve you 
I've come to this conclusion, 

After all the years you invested in me 
All the love, tears, and possibilities 
I realize that if the tables were turned around 
You wouldn't leave me now...

Det där svarta

Jag har haft en så dålig dag. Det var längesedan jag mådde såhär. Jag är trött. Slut i huvudet, i kroppen, jag mår illa. Jag mår så dåligt rakt igenom hela mig att jag måste skriva om det så jag inte glömmer. För det är inte okej att glömma igen och igen så man gör samma misstag flera gånger. 

Trots att det verkar vara mitt signum.

Det onda sitter som en klump i magen och vägrar försvinna. Hela natten och hela dagen. 

Inte okej. Inte igen. 

Måste byta signaturmelodi, den här sången suger.

Favorit i repris

Du är ett skämt tamefan

…men du är en clown med påmålat leende och en falsk tår i ena ögonvrån. Dina känslor ligger utanpå men inget är på riktigt, det som syns är det du vill visa men det är inte det vi vill åt. Vi bryr oss inte bryr oss inte bryr oss inte…alls… Du är en clown som skrattar för galleriet och snubblar mot betalning. En clown som låtsas som fan men vi vet det, vi vet att du är på låtsas att inget är på riktigt du är fejk.

I love You

But I love Me more

Nu lägger jag ner

Nä...jag tror inte det här är min grej. Att blogga. Jag har inget att säga. Då blir det fan bara skit. Skriva kommer jag fortsätta med. Det älskar jag ju. Ord är min grej. Men nu blir det för att jag vill. Inte för att någon ska läsa. Jag ska låtsas att ingen läser. Att det bara är jag som ser. Det är inte min grej att offentlighetsdiskutera. Allmänprata. Åsiktsskriva. Nä...i fortsättningen blir det bara när jag har tid att fylla ut....eller när jag tycker något... Så när ni tröttnar och tycker jag är skit så är det okej. För det är lite så jag räknar med att det blir...

Men ha en Fantastisk lördag då.

Hörs.

VK och Askungeklänningen

Det där med VK. Det är som en liten sekt. Eller allt alla pratar om i flera månader innan det sker. Vk ÄR stort. En upplevelse, verkligen. I år tänker jag inte ha klänningsångest. I år återanvänder jag förra årets (det är coolt numera, har jag hört) och jag har fina omsömnader på G. Och blir det fult kostade klänningen inte många kronor från början. Vackert. Jag är ett geni. Alla andra grodflickor kan önska sig prinsessklänningen, men jag vägrar ha ångesten från förra året. I år ska jag BARA ha roligt. Jorrå.

We´re only in it for the drugs

Vi låtsas leva i väntan på livet. Vi lever för topparna, för tripparna, för höjderna, festerna och skratten. Att uppskatta det däremellan glöms bort. Vi glömmer att det är under tiden livet försvinner och vi undrar hur det gick så fort, vad vi missade, hur vi kunde glömma, blunda, bli blinda, bli gamla och dö. Vi glömde att det är vardagen som räknas, att man kan hitta stjärndamm i de små sakerna och att det är i tårarna vi kommer ihåg att vara tacksamma för de stunder vi får skratta.

Så vi låtsas….låtsas leva i väntan på livet. 

We´re only in it for the drugs, för topparna, för tripparna och höjderna.

Vi har det ganska bra

Marielle och Jag

Fina onsdag

Jag hoppade träningen idag. Med teorin att det redan är kört med tanke på att det är vin och sushikväll får det bli dubbelpass imorgon istället. Idag har jag träningsvärk från igår. Mycket bra. Då gjorde vi rätt, jag och Marielle. Hon visade. Jag är ju som känt inte så haj på det där... Roligt var det. Bra PT.

Nu ska jag färga håret. Som alltid när jag är som fulast träffar jag folk på stan. Bara då. Aldrig annars. Såklart. Lagen om alltings jävlighet...

Ikväll blir det sushi och plock, typ ost och finsalami. Och rött. Inte att förglömma.

Och så fick jag skäll av en 30åring när jag rullade med cykeln fram till sushin.  Gågata. Dödsstraff på det. Jag kände mig som tio år gammal. Inte ser jag så ung ut, gör jag?

Ni förstår inte hur gott det var. Jag som hade glömt bort att jag saknade pasta fick akuta cravings och gjorde gudomlig spagetti till middag. Godaste på länge. Nu mår jag dåligt. Mjölet tog över direkt. Fan. Men så värt det!

Domedagen. Eller Dagen Efter.

Det var som någonting hämtat ur en domedagsfilm. Jag öppnade porten, borstade frosten av min cykel och ledde den runt hörnet. Staden har sällan varit så tyst. Så tom. Nästan död och jag trodde för en sekund att jag var ensam kvar. Längs hela å-kanten låg gamla fyrverkerier, skräp och tomma bubbelflaskor. Men ingenting rörde sig. Resterna var bara en liten påminnelse om dagen som var och nu fanns ingenting kvar. Bara jag och min rostiga cykel. Alla andra sov väl. Det fanns inte ens någon snö, för det hade inte Apokalyptens Ryttare tillåtit. Klockan var nio. I parken intill Fors kyrka mötte jag ännu en Nyårsrest. Han vinglade när han gick, hade ingen jacka på sig och såg kall ut. Han såg sådär full ut som jag minns att jag själv har varit, förr när jag fortfarande tillät mig själv bete mig sådär. 

Nu är det snöstorm. Lugnet försvann när tiden gick och gårdagens Partylik kröp fram ur sina hålor. Den ena eländigare än den andra. Det känns lite som om Mayaindianerna hade fel. Det är nog idag världen går under. Folk ser så ut...

Gott Nytt, hörrni! 

Och till alla mina Viktigaste Vackraste...jag hoppas det här året blir bättre än någonsin! 

Ni förtjänar det allihop...