Han sade att jag hade en "Whatever-attityd". Att det inte verkade som jag brydde mig så mycket om någonting. Han hade så fel. Jag bryr mig så mycket om allting. Men jag har lärt mig att bara lägga energi på sådant som är värt det eller som går att förändra. Jag har inga problem med att lägga saker bakom mig.
Det är som det är, säger jag ofta. Och så är det ju. Det är ju som det är. Vad i helvete ska jag göra åt saken i efterhand? De tror att det är för att jag struntar i hur det var eller hur det blir. Att personer eller händelser var oviktiga för mig. Så är det inte. Jag är inte känslokall. Jag orkar orkar orkar bara inte spara på så många taggiga känslor att jag drunknar i dem. Så jag släpper taget om dem. En efter en. Känslorna alltså. Människor som betyder något är för viktiga för att släppa. Det får vara så. Jag kan inte förändra det som varit. Det handlar om att ta sig framåt. Jag pratar gärna om det som var och om vad jag lärt mig. Men jag håller inte saker emot folk. Inte deras förflutna. Jag ältar inte Om.
Jag blir ofta arg snabbt. Sådär så att det kokar i ansiktet och spränger i huvudet och hjärtat bultar lite extra fort och så exploderar jag. Det händer ibland. Det är inget jag är stolt över. Men det är så det är. Andra dagar reagerar jag inte på någonting alls. Då går jag runt i Apati och undrar varför jag inte känner någonting. Det är tröttsamt att leva på båda ändarna av en skala. Båda extremerna. Därför jobbar jag ofta med det där som kallas Självinsikt. Och för mig betyder det att acceptera det jag inte kan förändra, försöka förändra det jag kan och lära mig att se skillnaden på de två.
Om det finns något som kallas sinnesro så är det lite det jag jagar.
Det är inget ouppnåeligt mål.
Om man bestämmer sig för att allting inte måste göra ont för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar