Det var som någonting hämtat ur en domedagsfilm. Jag öppnade porten, borstade frosten av min cykel och ledde den runt hörnet. Staden har sällan varit så tyst. Så tom. Nästan död och jag trodde för en sekund att jag var ensam kvar. Längs hela å-kanten låg gamla fyrverkerier, skräp och tomma bubbelflaskor. Men ingenting rörde sig. Resterna var bara en liten påminnelse om dagen som var och nu fanns ingenting kvar. Bara jag och min rostiga cykel. Alla andra sov väl. Det fanns inte ens någon snö, för det hade inte Apokalyptens Ryttare tillåtit. Klockan var nio. I parken intill Fors kyrka mötte jag ännu en Nyårsrest. Han vinglade när han gick, hade ingen jacka på sig och såg kall ut. Han såg sådär full ut som jag minns att jag själv har varit, förr när jag fortfarande tillät mig själv bete mig sådär.
Nu är det snöstorm. Lugnet försvann när tiden gick och gårdagens Partylik kröp fram ur sina hålor. Den ena eländigare än den andra. Det känns lite som om Mayaindianerna hade fel. Det är nog idag världen går under. Folk ser så ut...
Gott Nytt, hörrni!
Och till alla mina Viktigaste Vackraste...jag hoppas det här året blir bättre än någonsin!
Ni förtjänar det allihop...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar