Jag har aldrig färgsorterat min tvätt. Mest för att jag inte äger annat än svarta kläder. Det har varit en himla fin lösning. Och jag har aldrig krympt eller färgat någonting. Fram till förra veckan. När jag missfärgade hans vita t-shirtar och förvandlade dem till något grådassigt mellanting. Jag kan tydligen inte vittvätt. Han sade inte så mycket om det, flinade och ryckte lite på axlarna. Sådant där bekommer honom inte så mycket. Jag ordnade det, såklart, med lite magiska fingrar och klorin. Men ändå. Vafan. Vittvätt?? Det där får han ju fixa till. Köpa mer svart åt honom. Passar bättre.
Annars går det här med samboliv bättre än jag trodde. Jag känner mig inte kvävd. Eller stressad. Och det finns alltid någon som kan hjälpa till att stöka till när jag har städat upp. Det är så fint.
Vi fönstershoppar gemensam lägenhet. En som är våran från början. Eller...jag letar reda på lägenheter jag tycker om, sedan får han vara med. Jag och mitt kontrollberoende tycker det fungerar bäst så. Men vi har inte bråttom. Hellre får det ta längre tid och hitta något som passar än göra som jag gjorde sist och ta första bästa. Men det är härligt, att leta. Att drömma lite och möblera ett nytt hem. Med bådas våra namn på brevlådan. Den här gången tänker jag ha högre krav på var jag ska bo, jag tänkte stanna där ett tag. Och han får bara se de allra bästa. Resten behöver han inte veta om, tänk om han skulle gilla de fula tvåorna på västra storgatan? Det blir bättre än så. Tills vi hittar något som faktiskt är bra är det inte så illa att bo här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar