När jag slutade leta...

Det där att aldrig sluta tro att det löser sig...det har alltid känts så viktigt. Att aldrig lägga sig ner och vänta på slutet för att det känns hopplöst har aldrig varit något som varit för mig. Ofta har jag varit trött, ofta har jag velat ge upp och dra täcket över huvudet. Aldrig har jag gjort det. För jag har alltid alltid intalat mig själv att det blir bättre, att det inte kan vara så illa att det inte finns någon utväg.

Hittills har jag haft rätt. Även om jag aldrig flutit fram på silverstigar utan snarare snubblat bland rötter och omkullfallna träd har jag alltid kommit fram. Kanske lite blåslagen och ärrad, men alltid lite klokare med en ännu starkare tro på att Ge upp inte är något alternativ.

Jag vet, av erfarenhet, att klyschan att man lär sig av det som inte dödar stämmer så bra. Det finns en mening med allt, även om det kan vara svårt att se i det mörkaste mörka och djupaste djupa.

Jag är inte framme än. Men det är man nog aldrig. Däremot är jag på en plats där jag mår bra, där jag kan stå stilla utan att må illa, utan att se mig över axeln efter skuggorna som brukade jaga och där jag kan tänka mig stanna. Vi rör oss hela tiden framåt. Och min stig är röjd, ren. Den glittrar inte, men groparna att falla i är inte alls så många som de brukade vara.

Och jag har ett nytt lugn. Som jag har letat efter det...