Man får aldrig tro att man är värd något eller berätta för omvärlden att livet flyter eller att man mår bra. Det är så satans svenskt att jag blir illamående. Varför man inte skulle få berätta om sina smarta barn, sitt roliga jobb eller sin fina partner är för mig oförståeligt. Att vara glad för någon annans skull finns inte. Det är liksom lite mer okej att prata om sina depressioner, att beklaga sig över onda knän eller gnälla över regnet. Mer svenskt. Då är man accepterad.
Själv har jag precis fått min Kärleks namn på min brevlåda och jag är så löjligt glad över det att jag beter mig sådär osvenskt och ritar hjärtan runt mina texter. Och jag tänker inte ens fundera på om jag måste ta hänsyn till vad folk tycker om det. Sådan är jag. Riktiga människor med fina insidor ler för min skull. De andra kommer gnälla över att jag inte kan hålla sådant för mig själv.
Så kan det vara.
Och för mig kvittar det.
Min glädje grusas inte nämnvärt av vad andra tycker.
Själv är jag sjukt glad för Camillas skull och hennes fina son. Jag gläds med Sandra och hennes nya liv i Stockholm. Jag är stolt över Anneli som tar sig över sina hinder och jag är så glad att Marielle tar de lediga dagar hon så väl förtjänar. De är värda allt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar