Ofta tänker jag att jag har så mycket att säga, så mycket att tycka, dela med mig av. Det bubblar texter och åsikter i hela mig. Saker jag vet skulle läsas, provocera eller uppskattas. Sedan tänker jag en stund till, jag gör det ibland, jag är vuxen nu. Jag kommer nästan alltid fram till att det känns för privat. För mycket mitt, för mycket vårat. Jag vet inte, att det finns människor som vänder ut och in på sig själva för sin blogg vet jag. Det är ju såklart upp till dem. Men jag klarar inte riktigt av det. Inte att ta steget över den där tröskeln som bjuder in allavemsomhelst till mitt liv. Det finns ett fåtal människor som finns på insidan, långt ifrån en handfull...
Bara det faktum att det finns en människa som bor med mig varje dag, som vaknar bredvid mig och ser morgonrufsigt hår och osminkat ansikte och som tittar på mig när jag borstar tänderna, pratar med mig när jag kissar och älskar mig när jag är sur, så nära har ingen varit förr. Det är den närheten jag försöker hålla för mig själv. Så nära får ingen annan gå... Och att hänga ut delar av mig som även involverar någon annan...det klarar jag inte riktigt av. Även om jag skulle vilka deklamera hela våran vardag ibland.
Visar allt av mig själv gör jag bara när jag är full. Så jävla osmickrande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar