När jag var liten fanns det ett litet buskage på en äng precis bakom vårt hus där grenarna formade sig så att vi kunde leka koja därinne. Därinne var vi mamma-pappa-barn, små prinsessor, vi bakade lerkakor och vi hade viktiga jobb på Åhlens (för det var det enda jobb vi visste om). Att man ibland kan kastas tillbaka i tiden och känna den där känslan av magi man hade som liten inför allt som var nytt och spännande är så härligt. Som de där två träden som växte precis intill varandra likt tvillingtornen i New York alldeles bredvid vår koja. Högst upp i det ena fanns ett fågelbo och det var alltid en utmaning att försöka klättra upp i det andra för att kunna se äggen däri. Jag vet inte om jag någonsin kom högst upp, jag var nog för feg. Men jag minns känslan i maggropen inför de där små äggen man kunde se från marken som blänkte lite emellan de glesa pinnarna i fåglarnas bo.
Och jag vet inte. Men jag tror att man måste anstränga sig för att få den där känslan även som vuxen. För det betyder så mycket att ha något spännande eller roligt att se fram emot. Det blir den där omtalade silverkanten varje dag om man har något annat än rutiner och vardag att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar