Vissa dagar vill jag dra igen gardinerna, stänga av telefonen och inte prata med någon alls. Mest för att undvika att vara otrevlig, sur eller irriterad. Det är de där dagarna när allt gör så ont att jag kryper ihop i ett hörn och huvudet spränger av ansträngningen och jag vill gråta. Helst vill jag inte synas då. Helst vill jag inte ses som svag. Nu kan jag inte gömma mig längre. De dagarna. Han är här hela tiden. Bredvid mig. Och smeker mitt hår och håller min hand och jag Älskar honom. Jag Älskar honom för det. Men fortfarande vill jag helst stänga in mig. Impulsen säger åt mig att ignorera det onda, att låtsas som om det inte finns fastän det gör ont ändå från tårna upp till den där brännande känslan bakom ögonlocken. De dagarna blir jag så lättirriterad. Och fräser. Ibland även åt honom och det gör mig så arg. Det är ju inte hans fel. Alls. Men jag är så van att vara ensam med det onda, det arga och jag är så van att kunna hålla mig undan tills det går över.
Det går över. Såklart. Då får jag dåligt samvete istället för att jag var sur. För att jag var slöseri med tid. Men han är där då också. Även om han kanske hade sluppit mitt allra suraste jag. Jag kompenserar honom senare. Med mat enklast.
Det är ju tur man är söt när man inte orkar vara så himlans trevlig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar