Han har så många ärr. Till och med fler än jag. På något sätt har de vävts samman, hans ärr och mina, och nu liknar de en illa tråcklad söm. Men en söm likväl. Som om det var meningen att de skulle löpa längs med varandra. Spåren av förr. Att det inte skulle vara enkelt, det visste jag från början. Första kvällen, när jag lät mig övertalas till en andra kväll. Jag visste om hans bagage. Jag visste att det var tungt. Att jag skulle få bära hälften. Precis som han bär halva mitt. Men det är värt det. Att ge upp ligger inte för mig. Och även om hans förflutna inte är mitt är hans framtid det. Hans liv är hans eget, men halva hans vardag tillhör mig. Oss. Och allt vi måste lösa, löser vi tillsammans. För det är så man gör. När man har ärr som vävts samman till något nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar