När jag bara hinner träffa mig och ingen annan

1 timma har vi setts idag, jag och sambon. En halvtimma imorse över kaffebryggaren innan han gick till jobbet och lika länge på eftermiddagen när han kom hem innan jag gick till mitt jobb. Det är bättre än inget, antar jag, men jag får en känsla av att vi jobbar skift i vårt hushåll. Han sover när jag kommer hem och jag vill inte väcka. Istället släcker jag lamporna, duschar tyst, så tyst man nu kan göra det med strilande vatten. Sedan sätter jag mig ner i soffan med nästan ingen volym alls på tvn. Imorgon. Då ses vi mer. När han kommer hem. Då är hela kvällen våran. Flera uppskattade, efterlängtade timmar som vi försöker fylla med så mycket Oss vi kan.

Vännerna har jag inte heller sett mycket av. Gud, vad jag saknar mina vänner. Det blev en sommar som inte alls liknade den vi planerade för i våras. Vi skulle sitta varenda ledig sommardag i parken, på bryggan, med varandra och dricka kalla drinkar och starkt kaffe. Istället har jag inte sett skymten av någon av dem speciellt mycket alls. Det har mest varit hemma. Dels för att jag skaffade bättre hälft. Men lika mycket för att jag och dem jobbat så mycket att man knapp hunnit andas. Och vi har andra liv. Det är inte nu vi växer ifrån varandra väl, gud förbjude? Det finns en handfull människor som jag kommer spara för alltid. Och stunderna vi har tillsammans kommer jag uppskatta så mycket att det kommer synas silver i våra spår när vi går åt olika håll.

Jag saknar er, ni vet det va?