När det aldrig tar slut

Så mycket ont som verkar följa mig hem. Så trött på att bli ledsen bli lurad, sårad och påmind. Jag verkar dra till mig skit men det kanske är meningen. Det kanske är min grej, min tur. Att missuppfatta, återuppleva, upprepa om och om och om igen. En bra dag följs sällan av en till och jag tassar på tå när jag är rädd att snubbla. Jag går ofta med blicken neråt för att inte missa gropar, de jag ofta faller i. Att jag haltar är för alltid, det finns ärr som jag får leva med. Och jag som försöker lära mig går tydligen i fel skola för det verkar inte fastna. Det onda växer av sig själv och jag verkar inte kunna ta tag i det, för det lever sitt eget liv, utanför min kontroll. Jag vill bestämma nu. JAG VILL BESTÄMMA NU.