Mina systrar har helgonförklarat Michael Jackson. Ända sedan vi var små har han varit idolen och den där besattheten har liksom suttit i. Alltid. Jag förstod aldrig det där, men de är lika fanatiska idag som då. Jag förstår biten med att han var en fantastisk artist. Men annars gjorde han inte musik som tilltalade mig.
Ibland brukar jag ge mig in i den där Pedofildiskussionen med mina systrar. Angående Michael Jackson och alla hans små barnvänner. Varje gång blir de hysteriskt förbannade och skäller ut mig som om det var jag som våldtagit småpojkar. De hävdar att inget av det är sant, att det aldrig hänt. Och att jag inte har några bevis för att det var så heller. Och det har jag ju inte, förstås. Men ingen annan har bevis för motsatsen heller. Jag misstänker väl att han inte var skyldig till alla brott han beskylldes för. Giriga människor kan göra vad som helst. Även beskylla någon för något så fruktansvärt som pedofili. Däremot tror jag att det inte kommer någon rök utan eld och även om det bara har hänt någon endaste liten gång, en kort kort stund med ett endaste litet barn...så måste någon tro på det barnet. För det barnet behöver inga bevis. Därför väljer jag att Tro. Jag kan ändå inte döma. Men Om det där barnet finns, så vore det så otroligt sorgligt om ingen ville lyssna. Barns röster är så små ändå...
Att det inte bara handlar om världsartister och deras förehavanden tar jag för självklart... Det handlar om alla. Grannflickan och Mannen på Ica också.
Jag tror att vi måste tro på barn, även om möjligheten finns att de ropar varg. För gången Vargen faktiskt kommer, är värd alla de hundra gångerna den inte gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar