Jag har en sådan satans Plura-crush. Jag faller automatiskt för män med tatueringar, den rösten eller sådana som kan spela gitarr. Det kan vara min låga ribba som gör att jag ofta träffar fel, men helvete vad det skulle vara värt att bo med någon som sjunger serenader med Pluras röst varje morgon. Jag skulle gladeligen fälla ner både toalettsitsen efter honom och skruva på tandkrämstubens lock. Han skulle slippa ta ut soporna och tvätta sina skjortor. Han skulle aldrig behöva städa eller laga mat. Jag skulle göra det med glädje. Bara han sjöng för mig varje dag.
Jag kan inte lova att det skulle hålla länge, för jag är inte säker på att hushållerskeförhållandet skulle funka för mig i längden. Men så länge jag var nykär, då skulle han vara kung i mitt hem.
Han skulle få stryka sina skjortor själv, men det skulle han tycka att det var värt.
Whiskyrösten. Det är min akilleshäl. Och ett av tre krav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar