Det skrämmer mig lite att jag går och väntar på en fotoperation. Självklart behövs den och jag hoppas av hela mitt jag att den lyckas, att jag slipper den här skiten någon gång. Det som är otäckt är de där tre månaderna efter operationen. När man går med gips och kryckor och bor på andra våningen utan hiss och inte kan handla ensam. Eller att jag har badkar som jag alldeles säkert kommer slå sönder mig själv i när jag försöker mig på en dusch. Alla mina jeans kan ju dra åt helvete, för inga byxor av det slaget kommer att vara användbara. Det kommer bli stylish mjukisbrallor hela hösten. Jag avskyr tanken på att inte klara mig själv. Att tvätta är bara att glömma. Bara på grund av alla små mardrömsscenarion jag bygger upp för mig själv skulle jag kunna ställa in hela operationen och ha ont resten av livet. Men så väger jag det där mot varandra. Tre månaders kaos eller en livstid med leder som en farmor. Jag väljer kaoset. Såklart. Jag hoppas skaffa hemhjälp innan dess.
Bara det faktum att jag har gått tre dagar med skadad vänsterhand stör mig. TRE DAGAR och jag vill bryta ihop. Kan inte knyta skorna själv. Men allt annat klarar jag ganska bra. Mest för att jag har glömt att stygnen kan gå upp. Men i övrigt....kanon. En vecka. Ingenting jämfört med vad som väntar. Herreminjissus.
Jag är rätt bra på mitt jobb som personligassistent har jag fått höra! Bara så du vet kan jag jobba gratis i utbyte av barnpassning under tiden ;-) operation låter kalas för fötterna är ju det viktigaste vi har! Kram och ha en fin helg!! Maria
SvaraRadera