Det var en gång...

Jag kan inte komma ihåg att jag har sett mig själv i en framtid. Inte en sådan som andra såg, med giftermål och barn. En gång när jag var nitton trodde jag på en lögn och såg en dotter med samma namn som han gav alla sina döttrar med alla sina blivande hustrur. Hon försvann när han gjorde det. Sedan vet jag inte. Det vita staketet var alltid smutsgrått från avgaser och hunden var alltid ute och sprang i regnet och luktade därefter. Det fanns aldrig någon volvo och pelargoner tyckte jag inte om. Däremot ritade jag ofta en gullockig flicka som gifte sig på en blommig äng. I solen. Alltid i solen. Men då var jag sju och visste inte bättre. Idag gör jag det. Vet bättre. Men cynikern jag växte upp med tränger sig fortfarande på ibland. Det är de dagarna staketet är skitigt och mannen har lämnat Villan för sekreteraren.

Idag, när jag vet att giftermål ofta betyder bröllopsfest och löften om för alltid som sällan är för alltid gör det mig ingenting. Att jag aldrig drömde om det. Att jag aldrig levde på rosaglittrande moln med ett barns oskuldsfulla syn på omvärlden. 

Sant är att jag aldrig hade den Svenska drömmen om villa och volvo och små lintottiga barn och stilig man i fin kostym. Jag minns att jag såg mig själv i en takvåning med skrivmaskin och texter utspridda i rummet. Jag minns att fönstret ofta var öppet och att vinden fladdrade i skira vita gardiner och att det alltid var grönt utanför. Det fanns aldrig några barn där. I min våning. Det fanns röda viner och mörkt mörkt kaffe och fin musik spelades alltid. I våningen jag drömde om som tonåring.

Verkligheten är en annan. Såklart. Det är därför det kallas Dröm. Mina tapeter är ganska slitna och det saknas tavlor i alla rum. Jag vaknar ofta ensam i ett sovrum med svarta gardiner som vinden aldrig fladdrar i. Jag dricker ofta röda viner, men vaknar med huvudvärk dagen efter. Kaffet är ofta slut och texterna jag drömde om ligger i en virtuell papperskorg ctrl+alt+del.

Men hörrni, vad i helvete, vem bryr sig? Det är så få som lever som de trodde. Det är så få som lever lyckligaiallasinadagar och det är så få som får allt de önskade. Däremot vet jag vet jag att vi är jävligt många som mår bra ändå. Som har fina liv och vackra vänner och sena nätter och ljusa dagar och många skratt. Så vad sjuåringen trodde spelar ingen roll. Det är den äldre versionen som lever livet. Och hon hade en förbannat bra hårdag.