Vissa dagar är jag oövervinnerlig. Då klarar jag tamefan allt. Håret är snyggt, kläderna är hela och rena, strumporna är hålfria och allt på jobbet flyter helt jävla felffritt. De dagarna är jag en superhjälte. På riktigt. Andra dagar vill jag sätta mig ner på en parkbänk och gråta när ingen ser för jag gråter inte. De dagarna är tack och lov sällsynta.
Jag kan sova exakt var som helst. Hur enkelt som helst. Jag är som en jävla narkoleptiker som kan sätta mig på en pinnstol och somna rakt upp och ner. Inga problem. Senast idag somnade jag på jobbet. Under lunchen. Vid bordet. När jag somnade var alla där. När jag vaknade var alla borta. Konstig grej.
Det har hänt att jag har samma strumpor två dagar i rad. Äckligt? Kanske. Bryr jag mig? Nää... Det händer när hushållerskan inte tvättat mina kläder. Inte ofta, men det händer.
Jag har svårt för det som är tryggt och stabilt. Jag gillar när det händer saker. Nya saker. Det får gärna flyta felfritt men det skrämmer ihjäl mig att fastna i slentrian. Jag är livrädd för nio-till-fem-jobb framför en dator. Om jag vore guldfisk skulle jag ta livet av mig.
Att jag är envis som fan är ingen hemlighet. Det är svinjobbigt att mina systrar är likadana för konflikter går tamefan aldrig att lösa. Alla har rätt varje gång. Skulle jag mot förmodan ha fel har jag dock inga problem med att erkänna det. Det händer tack och lov inte så ofta det heller...
Tatueringar är min akilleshäl. Snubbar med tatueringar går före killar med intelligens. Varje gång. Jag vill ju i alla fall inte prata med dom så det kvittar juh...
Jag är gammal nog att inse att bekväma kläder är bättre än snygga. Min fula vinterjacka får därför hänga med även den här vintern...för den är varm. Jag har heller aldrig haft någon koll på vad som är snyggt så det funkar skitbra för mig. Just det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar