Det är jag som är Grinchen.

Jag känner mig som Grinchen. Jag kan inte påstå att jag bryr mig nämnvärt mycket om att det är julafton om 8 dagar. Om det inte hade varit för systersonen hade jag lagt ner hela kalaset. När jag går på stan och hör julmusik blir jag lite lite förbannad, allt pynt sticker i ögonen på mig och de överfulla leksaksaffärerna får mig att vilja bränna ner dom.

Inte för att jag inte tycker att barnen ska få klappar, det tycker jag absolut. Julen är fabulösisk när man är barn. Mina jular var det. Hela december var en enda lång julklappsorgasm hos oss. Jag och mina systrar hade allt glitter, alla tomtar, allt glänsande, prasslande, klingande, blänkande som fanns. Vi saknade ingenting. Vi ägde nog varenda barbiedocka i stan dessutom. Men idag är det saksamma kan jag tycka. Inte ens maten är god och att tycka att det är en bra tidpunkt att umgås med familjen är bara en ursäkt för att slippa göra det resten av året. Man kan ju välja att träffa dom oftare om man önskar.

Jag är nog lite Grinchen. Nyss sade en vän att han brukade säga att han aldrig skulle gå ut på krogen på julafton, för det gör bara människor som inte har familj. Jag har familj. Jag ska ut på julafton. Hänga på nåt sunkigt hak med vänner och avslagen öl. Det är min lilla jultradition och det är tamefan det bästa med hela helgen.

Så det så.