Jag hade en idé en gång om att jag skulle vara glad. Jämt. Jag hade precis läst "Att välja glädje". Det var Kay Pollack som lurade i mig att man kunde göra just det. Bestämma att bara vara jävligt glad. Hela tiden. Tiden efter att jag avslutat boken var jag helt uppslukad av idén. Jag trodde helt och fullt på att det fungerade och gick runt och log tamefan konstant. Jag lät inte människor irritera mig, jag tog inte åt mig av negativa kommentarer och saker som gick snett på jobbet rann av mig. Jag mådde svinbra. Jag var glad. På riktigt. För att jag hade bestämt att vara det. Uatn inverkan från andra. Pollack säger att andra människor inte har med din lycka att göra.
Fan, vad han ljuger, den där Kay. Visst var jag glad. Länge. Men hur fan kan man orka gå och hålla upp det där hela tiden? Till slut är det något som kommer åt en, som drar ner en som solkar det där glada... Men det är okej. Helt okej. För man får vara arg, ledsen, sur, irriterad och nere. Det är fan mänskligt. Pollack är inte mänsklig. Alls. Han lurade mig den dumbommen.
Dessutom har min lycka direkt anknytning till andra människor. De som gör mig glad.
De som har skratt i sin strupe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar