...och jag är så rädd för att smälta bort, smälta ihop, smälta in, men jag antar att det är vintern. Mest är jag rädd för att mitt jag ska rullas ihop, bli en snöboll, en del av en lykta, en del av nåt annat, töa, rinna bort, försvinna, sluta vara jag. Mest är jag rädd för att jag ska glömma bort vad jag är, vem jag är, vad jag vill. Mest är jag rädd för att andras val ska bli mina och mest är jag rädd för slentrian.
Jag älskar ditt leende men skräms av ditt huvud.
Mest är jag rädd för att gå vilse. Men jag har gjort det förr. Och jag hittar hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar