När jag var liten lekte vi alltid en lek på vår gård. Vi lekte att sandlådan var full av krokodiler och för att inte bli uppäten måste man klättra på allt som fanns att tillgå. En Inte-nudda-mark-lek med spets. Upp på bänkar, ner på stenen, upp på gungbrädan, balansera på stocken, hoppa till tegelstenarna i hörnet, skutta vidare till rutschkanan och där var man fast. Där stod man. På toppen av kanan och utan att kunna hoppa tillbaka. Neråt var man tvungen att ta sig. Tog man kanan riskerade man att ramla på rumpan i sanden, bland krokodilerna, om man inte vågade springa nerför för då fick man så mycket fart att man hann till närmaste stensamling innan krokodilerna hann ifatt en. Jag var inte modig. Men jag ville inte att de andra skulle veta det. Och krokodilerna var jag livrädd för. På riktigt. Jag var fem. Så jag sprang. Stod upp och snubblade nerför kanan med plastiga sandaler och inte fick jag fart nog att hinna ifrån krokodilerna. Inte kom jag till stenarna heller. Jag snubblade framstupa på en rot i marken och skrapade upp knät. Och krokodilerna försvann. Kvar var bara jag, en jävla massa sand, ett blodigt barnknä och en himla massa tårar. När blodet slutade rinna gjorde även tårarna det. Jag fick ett plåster, en puss och en klapp på huvudet. Det går över till du gifter dig.
Det har gått 21 år nu. Jag är inte gift, men det har gått över. Allt går över. För barn lär sig. Det ordnar sig. Det går att övervinna. Barn tror inte på hinder för de vet inte att de finns. Det lär de sig av de stora.
Sagor lär inte barn att drakar finns. Barn vet redan att drakar finns. Sagor lär barn att drakar går att döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar