Vi kan inte jul

Först tog mamma på sig rollen att leka jultomte. Hon drog på sig den sista-minuten-köpta masken, svepte in sig i syrrans mörkrosa morgonrock och knackade på dörren. Nu jävlar ska här luras treåring! Med mullrande rösk och tunga steg gick hon helt in i rollen som Tomtefar. Nono ser förbluffad på tomten, tar i hand, kramas, poserar för kameran och sliter glatt upp paket. Att det är någon annan än den riktiga tomten är otänkbart. Sedan är det dags att gå hem till tomtemor. Morgonrocken slängs in i sovrummet och masken göms under den. Nono saknar tomten men vinkade fint när han gick och fortsatte leka med nya sakerna.

Lite senare tycker supermoster (jag) att Nono gott kan få leka lite med tomten också. Drar på mig munderingen och går helt in i rollen som tomte jag också. Springer runt i lägenheten och leker järnet med lycklig treåring som ropar Tomten, Tomten hela tiden. Vackert. Sedan är det syrrans tur. Alla får vara tomte och underhålla barnet. Vi är svinnöjda. Han har gått på det. Vi har räddat julen. Civilt klädda och trötta slår vi oss ner i soffan. Nono ränner runt i lägenheten. Plötsligt kommer han in i vardagsrummet. Med den rosa morgonrocken på släp.
-Nono vill också vara tomte, säger han. Sedan pekar han på hakan. Skägget vill han också ha.

Fyra mycket lurade vuxna ger upp. Vi är värdelösa på jul. Treåringen visste hela tiden att det var vi. Han spelade med. För att vara snäll mot de knäppa vuxna som trodde han gick på det. Smarta unge. Vi lägger ner nu. Vi kan inte jul. Vi är inte den sortens familj. Tydligen.