Må festgudarna vara med er och era spyor inte färga snön grön

Jag tycker det är gulligt att vänner och familj tycker att jag behöver räddas. För att det är nyårsafton och valt att vara hemma. Jag tycker faktiskt det. Fast det behövs inte. Jag går ut flera gånger i veckan vissa veckor. Jag är bakfull ibland fyra mornar av sju. Jag har inget behov av att gå ut bara för att det råkar vara årets sista dag. För mig är det ingen skillnad. Det är fredag. Och jag har varit hemma många fredagar förr. Och full många tisdagar. Mitt vinsinne ser ingen skillnad på dagar. Jag är nöjd med det. Och det är inte synd om mig. Hade jag velat hade jag kunnat gå ut. Det är mitt val.

Jag älskar er. Ni är söta som bryr er. Men det blir inte roligare än såhär.

Troll i parken

Det är vuxenpoäng på att vara försiktig när man går hem på natten. För inte alls många år sedan fnyste jag åt mamma som sade åt mig att det var farligt att gå genom parken ensam på natten. Det händer aldrig mig... Numera har jag respekt för allt som rör sig. Bilen som följde efter mig från torget, över bron, genom parken och stannade bredvid mig för att fråga om jag ville ha sällskap tog jag inte alls som en invit. Jag tog det som att han ville släpa in mig i en buske och mörda mig. Och så ringer man en vän. Varje gång. Är det mörkt och sent ser jag till att inte vara ensam i parken. Större och starkare män har blivit nedslagna förr i den här galna stan. Man behöver inte vara tjej och trippa i högklackat för att få skallbenet spräckt.

Det handlar inte om att vara rädd. Det handlar om att ha respekt. Och vara intelligent, försiktig och ta hand om sig själv.

...och så tänker jag att om jag ser en ensam äldre herre i parken är det lugnt. Går någon med en hund är det okej. Om den inte är stor. De jag går en omväg för att slippa möta är snorungarna i femtonårsåldern. De är fan oftast både höga och dumma i huvudet. Och så jagar de i flock. De jävlarna.
Killen i parken kanske inte alltid är ett fem-i-två-ragg. Så det så.

Jag låtsas som om det är en annan dag

Det enda som vittnar om nyåret är Sound of Music på tv. I övrigt kommer jag inte nämna det. Jag bojkottar nyårshysterin och stannar hemma. Inga glittriga strumpbyxor, inga fyllehistorier från botten av en snödriva, ingen champagne och inga fyrverkerier. Det låter bra. Det är min plan. Hoppas den håller.

Idag är det fredag. Precis som förra veckan. Och veckan innan det.

Med risk för att låta töntig

Jag saknar vännerna från Skottland. Det sorglösa i att gnälla på sitt jobb i ett annat land. Det var lättare eftersom det kändes som en låtsaslek. Det var aldrig på riktigt och jag visste att det var en övergångsperiod i mitt liv. Men jag saknar det. Som fan. Inte jobbet. Inte hotellet. Inte byn där jag bodde. Bara landet. Och själva grejen. Jag vill åka tillbaka varje dag. Jag trivs fan till och med på deras tågstationer.

Skottland kommer alltid vara hemma för mig. Ett andra hemma. Jag kommer alltid känna att jag andas lite lättare där.

Jag älskar det här också. Men det är invant och rutin och som det alltid alltid har varit.

Hörrni, Radisson-snubbarna! Kom hit och hälsa på mig nu!

Jag fick just lite andnöd...

Men usch då...

...jag och vännen diskuterar. Nä, det här med förhållanden är verkligen inte så intressant i nuläget...

Sagor lär barn att drakar går att döda

När jag var liten lekte vi alltid en lek på vår gård. Vi lekte att sandlådan var full av krokodiler och för att inte bli uppäten måste man klättra på allt som fanns att tillgå. En Inte-nudda-mark-lek med spets. Upp på bänkar, ner på stenen, upp på gungbrädan, balansera på stocken, hoppa till tegelstenarna i hörnet, skutta vidare till rutschkanan och där var man fast. Där stod man. På toppen av kanan och utan att kunna hoppa tillbaka. Neråt var man tvungen att ta sig. Tog man kanan riskerade man att ramla på rumpan i sanden, bland krokodilerna, om man inte vågade springa nerför för då fick man så mycket fart att man hann till närmaste stensamling innan krokodilerna hann ifatt en. Jag var inte modig. Men jag ville inte att de andra skulle veta det. Och krokodilerna var jag livrädd för. På riktigt. Jag var fem. Så jag sprang. Stod upp och snubblade nerför kanan med plastiga sandaler och inte fick jag fart nog att hinna ifrån krokodilerna. Inte kom jag till stenarna heller. Jag snubblade framstupa på en rot i marken och skrapade upp knät. Och krokodilerna försvann. Kvar var bara jag, en jävla massa sand, ett blodigt barnknä och en himla massa tårar. När blodet slutade rinna gjorde även tårarna det. Jag fick ett plåster, en puss och en klapp på huvudet. Det går över till du gifter dig.


Det har gått 21 år nu. Jag är inte gift, men det har gått över. Allt går över. För barn lär sig. Det ordnar sig. Det går att övervinna. Barn tror inte på hinder för de vet inte att de finns. Det lär de sig av de stora.

Sagor lär inte barn att drakar finns. Barn vet redan att drakar finns. Sagor lär barn att drakar går att döda. 

Det löser sig!

Jag skulle vilja vara en sån där människa med en plan. En sådan som hade undansparade pengar för kontantinsatsen till det lilla radhuset, en sådan som hade bestämt sig för att skaffa barn vid 28 års ålder, som visste vad de ville bli när de blev stora, som ibland rullade upp lockarna på spolar för natten, som planerade nästa dags utstyrsel, som hade ungarnas picknick klar i kylen kvällen innan. Jag är inte sådan. Alls. Jag är en sådan som lever på hoppet som det löser sig för ändå. Jag är en sådan som inte alltid har koll på om pengarna räcker hela månaden eller om räkningarna är betalda. Jag är en sådan som glömmer bort att lägga locket på syrrans hamsterbur så att en av dem smiter och löper bananas i hennes hyrestvåa. Jag är tjejen som slänger mina kläder i en hög på golvet på kvällen och letar efter en skrynkelfri tröja i garderoben i högst en sekund innan jag tar på mig något jag inte vet om det passar ihop. Så funkar jag. Jag tycker det är charmigt att leva utan en plan. Jag gillar att vara spontan. Jag lever efter parollen att det löser sig. Alltid.

Igår när jag pratade med en vän sade han åt mig att skaffa hus i Slagsta. Eftersom jag nu letar efter att köpa bostad. Jag fick en liten hjärtinfarkt. Slagsta ligger utanför stadsgränsen och det är inte ens krypavstånd till krogen. Går icke, mina vänner. Han påstod att det var ett fint område att bo i när jag skaffade barn.

När jag skaffade barn, sade han. Inte om. Mina vänner. Jag skulle bli en grym morsa. Men det är så förbannat svårt att planera in en grym farsa så tills han dyker upp alldeles av sig själv får resten av mitt liv se ut som det alltid har gjort. Det löser sig. Det lö-lö-löser sig!

Hemlös

Asså ni vet ju att jag är hemlös. Inhyst hos mamma i en säng jag får nackspärr av. Jag letar bostadsrätt. Nu. Pronto. Och den måste vara svinsnygg. Förslag?

The end of nothing

Så var det alldeles alldeles strax nyår. Vad som hände med tonårens välplanerade fester vet jag inte. De man hade inskrivna i almanackan i september för att ha något att göra på nyårsafton. Numera ser det inte ut så alls. Det är så förbannat skönt. Jag är så dålig på att lova och planera i alla fall. Min nyårsplan är en bra film alternativt spontaninbjuda mig själv på någon annans fest. Jag tycker det är en fin plan och den håller jag mig till.

Vad som hände med de lediga dagarna har jag ingen aning om. Det är tydligen dags att jobba igen. Så konstigt.

Till Jonna. Ledsen att din råtta försvann. Om det nu var mitt fel. Jag var full, okej?

Jag har bara tre krav

...mest är jag rädd för mig själv jag tror inte jag vet vad jag gör och jag skrämmer mig själv för kanske är jag destruktiv och kanske borde jag sluta tänka och kanske har jag för höga krav men ingen är perfekt men jag vill ha det. Perfekt. Jag letar inte fel jag hittar dem massa fel fel fel och jag kan inte hjälpa att du inte är felfri. Jag vet vad jag gör för stunden men jag tappar bort mig i längden och jag är rädd att jag inte kan sluta hitta fel för jag gör det hela tiden och kanske kanske ska man hålla sig till tre saker man kan kräva; lila ögon, spetsiga öron och han ska kunna trolla.

Just det.

Jag är lite snyggare nu

Nu har jag duschat tovorna ur håret och tvättat bort gårdagens smink. Jag ser ut som en blek kopia av mig själv, lite renare än innan men lika svag. Det är en smäll man får ta, antar jag och jag gör det om och om igen. Tack och lov inte så ofta men man blir lika förvånad varje gång man vaknar och ser sig själv i spegeln. Det värker fan till och med i hårbotten.

Ikväll är det utgång. För alla andra. Juldagen är visst en sådan dag. För mig betyder det att jag sitter i morgonrock under en filt i soffan. Idag är jag nöjd med min gårdag och vill se till att min morgondag inte liknar idag.

Om fler kvällar blir som igår kommer jag däremot inte klaga.

...vi har lika blåa ögon du och jag...

Dagen efter Dopparedagen

Jag anser att jag har överlevt julen när julafton är över. Dagen som enligt ny tradition numera avslutas på Nybrogatan blev mer lyckad än tänkt. Att Anneli betalade hela notan i baren har ingenting med det att göra. Barhänget och Irish Coffeen var lagom komplicerat och när stället fylldes av tjugoåringar som lyckats rymma hemifrån på julaftons kväll drog vi oss tillbaka till ett avskilt hörn som de tragiska pensionärer vi är. Men vi var snygga. Lite snyggare än imorse. Dagen efter är fan aldrig okej. Men ibland är det värt det.

Förbannat bra Dopparedag. Det gör vi om igen!

Vi kan inte jul

Först tog mamma på sig rollen att leka jultomte. Hon drog på sig den sista-minuten-köpta masken, svepte in sig i syrrans mörkrosa morgonrock och knackade på dörren. Nu jävlar ska här luras treåring! Med mullrande rösk och tunga steg gick hon helt in i rollen som Tomtefar. Nono ser förbluffad på tomten, tar i hand, kramas, poserar för kameran och sliter glatt upp paket. Att det är någon annan än den riktiga tomten är otänkbart. Sedan är det dags att gå hem till tomtemor. Morgonrocken slängs in i sovrummet och masken göms under den. Nono saknar tomten men vinkade fint när han gick och fortsatte leka med nya sakerna.

Lite senare tycker supermoster (jag) att Nono gott kan få leka lite med tomten också. Drar på mig munderingen och går helt in i rollen som tomte jag också. Springer runt i lägenheten och leker järnet med lycklig treåring som ropar Tomten, Tomten hela tiden. Vackert. Sedan är det syrrans tur. Alla får vara tomte och underhålla barnet. Vi är svinnöjda. Han har gått på det. Vi har räddat julen. Civilt klädda och trötta slår vi oss ner i soffan. Nono ränner runt i lägenheten. Plötsligt kommer han in i vardagsrummet. Med den rosa morgonrocken på släp.
-Nono vill också vara tomte, säger han. Sedan pekar han på hakan. Skägget vill han också ha.

Fyra mycket lurade vuxna ger upp. Vi är värdelösa på jul. Treåringen visste hela tiden att det var vi. Han spelade med. För att vara snäll mot de knäppa vuxna som trodde han gick på det. Smarta unge. Vi lägger ner nu. Vi kan inte jul. Vi är inte den sortens familj. Tydligen.

Glad påsk

Välkommen till Familjen Kaos. Eller fan-vad-vi-är-dåliga-på-traditioner. Det är så jävla skönt. Kom nyss hem från stormarknaden där ett par sista julklappar inhandlades. De första införskaffades igår. Vi är i så god tid. En tomtemask köptes också. Idag. På julafton. Två timmar innan Kalle Anka. Familjen med koll. Till denna plastiga skapelse får tomten bära en knallrosa morgonrock och så hoppas vi på att treåringen är för dum för att fatta. Det är såhär vi jobbar. Vi inhandlade dagens middag idag. Lax. Ingen jävla skinka inte. Julfisk blir det. Förbaskat vad stolt man blir över det här traditionsenliga firandet vi håller på med. Dan innan dan spenderades med finbesök från Tuna, fläskfile och påsbearnaise.

Helt ärligt. Är ni inte avundsjuka? Om jag inte var jag skulle jag önska att jag var det.

Om julefriden har infunnit sig? Icke då. Inte i vår familj. Vi kör på rent kaos rakt igenom. Enklast så.

Idag

Jag drömde att jag blev såld till internerna på något fängelse. Av en kompis mamma. Så jävla knäppt. Det som irriterade mig mest var att jag inte hade hunnit raka benen. Inte det faktum att jag blev slavflicka på anstalt 19. Man kan ju undra vad man dras med för värderingar egentligen.

Och som alla år är det julafton om två dagar och inte en klapp är inhandlad. Det gör jag imorgon. Dagen innan. Som sig bör för spänningens skull. Årets julafton blir skinklös. Eventuellt blir det en gnutta på pizzan. Det är en bra julplan. Bästa.

Uno hörrni

Spela Uno. Det är himla käckt. Lillsyrran blev gräsänka och tvingar oss att fylla ut hennes tid. Typ drar ihop familjesammankomst vid köksbordet och tar även på sig rollen att bestämma reglerna och ändra dem under spelets gång om så behövs. Till hennes egen fördel, såklart.

Jag utnämnde mig till Dj och spelar Best of Så mycket bättre för en mindre imponerad skara familj. Bryr jag mig? Nä. Lika mycket som Lillsyss bryr sig om vårt engagemang inför hennes spel.

Jag kan inte ens reglerna. Uno spelade jag nog sist jag gick hos dagmamma. På något sätt leder jag. Mellan spotify och bloggande vet jag inte riktigt vad som händer.

I periferin ser jag hur mamma och syrran tar spelandet på fullt allvar. Slåss gör de. Om poängen. Det är blodigt. Vårt köksbord förvandlades just till ett regelrätt slagfält. Om vi överlever massakern hörs vi. Hej.

Min mamma har alltid sagt att jag passar i färg. Jag är beredd att hålla med.

Färgglad tjej

...och snygg. Glöm för all del inte snygg.

Ibland så tänker vi inte alls

-Du...vad tänker du på? viskade hon och kupade sin högra hand runt hans nacke och lät det bli en smekning i hans lockar. Det var lite kallt i rummet och gardinen fladdrade framför henne och klockan i köket tickade högt, så högt brukade den inte ticka och kattens tassar skrapade högt mot parketten och var grannen tvungen att klampa så fruktansvärt i golvet ovanför... Hon tittade in i väggen. Som han gjorde. Fast åt andra hållet, för han hade inte sett åt henne på länge. Och inte svarade han heller. Han kanske inte tänkte, kanske inte alls. Det verkade inte så i alla fall. Oftast ville han inte prata när hon ville. Oftast tyckte han inte alls som hon. Oftast var de på olika plan av samma värld, på varsin sida av samma mynt, så nära nära men han vägrade svara. Hon var ensam och det var bara fingrarna i hans hår som lät henne känna att de var i samma rum.


-Du...vad tänker du på? viskade han och drog hennes hand från sin nacke. Hon tänkte och tänkte och så knöt hon sin hand. Hon tände en cigarett och lät röken sakta ringla sig fram mellan hennes läppar.
-Du, jag tänker gå. Jag går. Och så gick hon

Det tänker jag.

Svart, tack.

Jag dricker mitt kaffe svart. Lite för att jag inte fattar grejer med alla cappuccinos och moccachinos och americanos och lattes i alla former. Jag vet helt enkelt inte vad det är. Lite för att mjölk är svinäckligt och alla andra sorter verkar innehålla mjölk. Men mest för att det är enklast så. Burdust, rakt på sak, enkelt och okomplicerat. Jag kan uttala det, jag vet vad det innehåller och det kostar två kronor mindre om man inte vill att servitrisen ska trycka på en extra knapp på kaffemaskinen. Jag sparar två kronor per kopp. Om jag nu hade betalat för mitt kaffe.

Vad vill jag? Fan vet. Gillar kaffe bara.

Vad svarar man?

-Har du en rosa eller brun fitta?

Är inte det en väldigt konstig fråga?

Jag blev så ställd att jag lade på luren.

Kolla utväxten!

Eländes elände. Nu går jag hem och färgar utväxten. Kolla. Det är överjävligt. Fan.

Nä, det är inte ljuset. Det är fyra helt olika färger. Fint. Om jag hade varit eskilit.

Göra om göra rätt

Jag vet alltid vad som är bäst för mig. Det är inte alltid jag bryr mig så jävla mycket om det. Ibland prioriterar jag bort det och har roligt en stund istället. Det funkar ganska bra än så länge. Jag antar att smällen kommer när omgivningen fattar att jag inte hade full koll, att de inte hade full koll, att kommunikationen brast och att inte de visste vad som var bäst för dem. Men då kommer det i alla fall inte vara mitt fel.

Jag ljuger aldrig. Jag kommer alltid berätta sanningen för dig. Jag kommer aldrig släppa in dig så långt att du ser insidan på riktigt. Så klarar jag mig. Hur gör du?

Camilla fyller år men det här handlar inte ens om henne

Det verkar som att jag blir tvungen att ta mig ut idag. Det verkar så jävla jobbigt. Planen var i och för sig att jag skulle ta mig ner på stan tidigt och inhandla en sista-minuten-så-jävla-typiskt-mig-present åt Camilla som fyller år. Men vet ni vad; jag är lite lite för bakfull för det. I dag tar jag på mig att jag eventuellt är svindålig som kommer utan present och förmodligen kommer spy på hennes vardagsrumsgolv. Dessutom kommer hon och hämtar mig i bil för att vi ska komma hem till henne. Nä hörrni, jag tycker det verkar som om jag skulle kunna få en världens-bästa-kompis-medalj. Charmen bara stiger känner jag och snart exploderar jag nog i ett litet moln av glitter och rosa puffar. Jag antar att det är så charm ser ut nämligen. Jag svamlar också känner jag. Det blir ingen present idag. Kanske nästa år. Eventuellt spar jag mig till hennes 30årsdag. Det är ju ett tag kvar. Borde hinna nyktra till innan dess kan man tycka.

Svammel. Fan.

Men Grattis i alla fall. Så långt orkar jag sträcka mig såhär dagen efter.

Det var lite fest igår

Det var lite fest igår. Jag kom hem klockan fyra. Det var lagom. Kunde varit värre. Vad man kan konstatera såhär dagen efter är att man inte ska laga mat när man är full, alla skämt är líte roligare efter massa vin, man är villig att ligga med nästan vem som helst på fyllan och toalettgolv är lite skönare att sova på framåt småtimmarna. Som vanligt alltså. Gruppens egen solist var grym. Fin musik ackompanjerad av plejsets enda riktiga rocksnubbe. Vi andra fejkar bara. Men ganska bra ändå.

Inga skandaler. De har inte lärt sig skandaler ännu. Men det kommer. Vi får lära dom. Inte för att jag tänker stå för några pinsamheter, det är jag för gammal för, men de andra är fortfarande unga och oinvigda. De kan gott kräla på golv och hångla med någon annans pojkvän när de är fullärda. Det är lite roligare att vara bakfull när man har ångest också.

Jag ska gömma mig när bilderna dyker upp. Det är aldrig okej.

Det är jag som är Grinchen.

Jag känner mig som Grinchen. Jag kan inte påstå att jag bryr mig nämnvärt mycket om att det är julafton om 8 dagar. Om det inte hade varit för systersonen hade jag lagt ner hela kalaset. När jag går på stan och hör julmusik blir jag lite lite förbannad, allt pynt sticker i ögonen på mig och de överfulla leksaksaffärerna får mig att vilja bränna ner dom.

Inte för att jag inte tycker att barnen ska få klappar, det tycker jag absolut. Julen är fabulösisk när man är barn. Mina jular var det. Hela december var en enda lång julklappsorgasm hos oss. Jag och mina systrar hade allt glitter, alla tomtar, allt glänsande, prasslande, klingande, blänkande som fanns. Vi saknade ingenting. Vi ägde nog varenda barbiedocka i stan dessutom. Men idag är det saksamma kan jag tycka. Inte ens maten är god och att tycka att det är en bra tidpunkt att umgås med familjen är bara en ursäkt för att slippa göra det resten av året. Man kan ju välja att träffa dom oftare om man önskar.

Jag är nog lite Grinchen. Nyss sade en vän att han brukade säga att han aldrig skulle gå ut på krogen på julafton, för det gör bara människor som inte har familj. Jag har familj. Jag ska ut på julafton. Hänga på nåt sunkigt hak med vänner och avslagen öl. Det är min lilla jultradition och det är tamefan det bästa med hela helgen.

Så det så.

Vem där?

En vän skickade ett mejl till mig och undrade vem det är jag skriver om på min blogg. Jag förstår henne. Men jag vet inte. Inte varje gång. Ibland handlar det om någon speciell som betyder något för mig, en annan gång kan det vara en väns situation och andra gånger handlar det inte om någon alls. Ibland är det bara texter. Som inte handlar om någon men som är viktiga för mig i alla fall.

Jag antar att de gånger jag faktiskt skriver om någon vet personen ifråga det själv. Annars tänker jag inte hänga ut någon. För det är inte det som är poängen för mig. Det viktiga är att jag tycker om att skriva om saker jag tycker om och om händelser som betyder något. Bara så.

Ganska snygga tjejer va?

Av någon anledning blir man alltid lite snyggare på Sandras bilder. Jag tror att det är för att hon övar mycket. Det KAN ju vara så att vi helt enkelt är tre fräscha tjejer...men det är ju inte alltid det syns på bild...

Vi tackar för det.

Great minds think alike

Igår gick jag ner på stan för att säga hej. Ett glas vin på eftermiddagen bara för att jag kunde slutade med en spontan utekväll med tjejerna. Så. Himla. Bra. Jag gillar det där. Tjejerna var snygga och framåt elva var jag mer berusad än vad jag hade tänkt mig. Men det är okej. Helt okej. Det är det oplanerade man minns. Det spontana som gör vardagen lite lite roligare. Att jag gick tidigare än de andra för umgängesbyte betyder också att jag var lite lite fräschare än dom imorse. Vilka vrak. Tack så mycket. Skönt att det inte var jag. Men värt.

Sandra. Great minds...bra kväll att vina på.

Och bilden snor jag rakt av från henne också.

Fortfarande gångbara. Sedan gick det utför.



Mest är jag rädd för stora stygga vargen

...och jag är så rädd för att smälta bort, smälta ihop, smälta in, men jag antar att det är vintern. Mest är jag rädd för att mitt jag ska rullas ihop, bli en snöboll, en del av en lykta, en del av nåt annat, töa, rinna bort, försvinna, sluta vara jag. Mest är jag rädd för att jag ska glömma bort vad jag är, vem jag är, vad jag vill. Mest är jag rädd för att andras val ska bli mina och mest är jag rädd för slentrian.

Jag älskar ditt leende men skräms av ditt huvud.

Mest är jag rädd för att gå vilse. Men jag har gjort det förr. Och jag hittar hem.

Vinter i Tuna

Frusen Tuna-tjej eller Kall rånare. Skillnaden är hårfin.

Jag är fan inte Törnrosa

Jag är riktigt riktigt bra på att sova. Alltså svinbra. Så bra att ni inte riktigt fattar det. Jag gör det inte så mycket nuförtiden men så fort jag får en stund över...fyfan, ni skulle se mig. Herrejävlar vad jag sover då. Som vid lunchbordet häromdagen. Eller förut idag när jag somnade på mage med huvudet hängandes utanför sängen medan jag kollade på La Ink. Det spelar liksom ingen roll i min värld var jag är någonstans, vem som är där eller hur jag sover. Ställningar är oviktiga, bara det är skönt. Det är en bra paroll som funkar på det mesta i livet. Så ni vet. Jag är nog eskilstunas mesta sovare. När det ges tid. Jag önskar det fanns bilder. Det är ingen vacker syn. Man är tydligen inte Törnrosa bara för att man kan sova i 100 år.

Han den där ljugaren

...det skrattar i din strupe när du ler när du sjunger när vi skrattar när du är nära.

 Jag hade en idé en gång om att jag skulle vara glad. Jämt. Jag hade precis läst "Att välja glädje". Det var Kay Pollack som lurade i mig att man kunde göra just det. Bestämma att bara vara jävligt glad. Hela tiden. Tiden efter att jag avslutat boken var jag helt uppslukad av idén. Jag trodde helt och fullt på att det fungerade och gick runt och log tamefan konstant. Jag lät inte människor irritera mig, jag tog inte åt mig av negativa kommentarer och saker som gick snett på jobbet rann av mig. Jag mådde svinbra. Jag var glad. På riktigt. För att jag hade bestämt att vara det. Uatn inverkan från andra. Pollack säger att andra människor inte har med din lycka att göra.

Fan, vad han ljuger, den där Kay. Visst var jag glad. Länge. Men hur fan kan man orka gå och hålla upp det där hela tiden? Till slut är det något som kommer åt en, som drar ner en som solkar det där glada... Men det är okej. Helt okej. För man får vara arg, ledsen, sur, irriterad och nere. Det är fan mänskligt. Pollack är inte mänsklig. Alls. Han lurade mig den dumbommen.

Dessutom har min lycka direkt anknytning till andra människor. De som gör mig glad.

De som har skratt i sin strupe

Dum som en åsna...

När jag tänker efter är jag hungrig. Jätte. Och trött. Jätte det också. Men av rent oförstånd eller dumhet ignorerar jag båda delar och går ut för en öl. Jag känner att det kan bli en tidig kväll. Typ stupa i en snödriva. Det är inte säkert att jag klarar av det här. Men envisheten går emot mitt förnuft och då blir det såhär. Helt jävla fel. Jag antar att man får skylla sig själv. Jag behöver lite tur om jag ska överleva morgondagen. Ge mig tur. Och styrka. Tack. Ge mig styrka!

7 saker om mig själv

Vissa dagar är jag oövervinnerlig. Då klarar jag tamefan allt. Håret är snyggt, kläderna är hela och rena, strumporna är hålfria och allt på jobbet flyter helt jävla felffritt. De dagarna är jag en superhjälte. På riktigt. Andra dagar vill jag sätta mig ner på en parkbänk och gråta när ingen ser för jag gråter inte. De dagarna är tack och lov sällsynta.

Jag kan sova exakt var som helst. Hur enkelt som helst. Jag är som en jävla narkoleptiker som kan sätta mig på en pinnstol och somna rakt upp och ner. Inga problem. Senast idag somnade jag på jobbet. Under lunchen. Vid bordet. När jag somnade var alla där. När jag vaknade var alla borta. Konstig grej.

Det har hänt att jag har samma strumpor två dagar i rad. Äckligt? Kanske. Bryr jag mig? Nää... Det händer när hushållerskan inte tvättat mina kläder. Inte ofta, men det händer.

Jag har svårt för det som är tryggt och stabilt. Jag gillar när det händer saker. Nya saker. Det får gärna flyta felfritt men det skrämmer ihjäl mig att fastna i slentrian. Jag är livrädd för nio-till-fem-jobb framför en dator. Om jag vore guldfisk skulle jag ta livet av mig.

Att jag är envis som fan är ingen hemlighet. Det är svinjobbigt att mina systrar är likadana för konflikter går tamefan aldrig att lösa. Alla har rätt varje gång. Skulle jag mot förmodan ha fel har jag dock inga problem med att erkänna det. Det händer tack och lov inte så ofta det heller...

Tatueringar är min akilleshäl. Snubbar med tatueringar går före killar med intelligens. Varje gång. Jag vill ju i alla fall inte prata med dom så det kvittar juh...

Jag är gammal nog att inse att bekväma kläder är bättre än snygga. Min fula vinterjacka får därför hänga med även den här vintern...för den är varm. Jag har heller aldrig haft någon koll på vad som är snyggt så det funkar skitbra för mig. Just det.

En annan av mina kärlekar

Jobbiga jag och den grå söndagen. Som en jävla barnsaga.

Jag är så jävla moody. Helt ärligt kommer jag inte på ett svenskt ord som passar bättre. Moody. Vad jag vill göra och vad jag klarar av beror helt på vilket humör jag är på. Egentligen ville jag skriva massor av bra saker idag. Men jag känner mig trött och oinspirerad och tom och seg som en jävla geleblobb. Just det. Geleblobb. Då brukar det inte bli bra. Alls. Jag kan sitta och läsa andras bloggar som jag brukar gilla i timmar för att bli inspirerad alternativt stjäla idéer men inte ens det funkar. Inte när jag är en geleblobb. Som idag. Jävla söndagsångest. Förbannade veckoslut. Vad trött jag blir. Jag har ingen måndagsångest. Mådagen blir säkert svinbra. Det är resten av veckan som är tröttsam.

Jag försöker sortera människor som gör mig glad. Sedan tvingar jag dom att finnas nära så att mina dagar blir lite lite bättre. Jag tycker det är ett bra koncept.

Jag har dessutom ätit svinmycket mat idag så nu mår jag illa. Moody. Fan.

Det är så jävla mycket snö...

Det är så mycket snö därute. Jag gillar det inte. Alls. Förra vintern var det mer. Fick jag höra i alla fall. Flera meter. Och svinkallt. Jag hade någon centimeter på hela vintern. I Skottland. Det var en bra vinter. Om man inte gillar snö. Jag gillade att jag hade bar backe och skapligt varmt medan vännerna här hemma skickade bilder på bortsnöade bilar och dränkta uteplatser. Det kändes som om jag rymt till ett exotiskt land fast det egentligen var regniga storbritannien. Det kändes som om jag lurade systemet och det var bra. Som fan. Julafton spenderade jag framför tvn i ett tomt hus med prinskorv som hade börjat surna och polkagrisar som kom i ett skrynkligt paket från Sverige. Det var en skön jul. Annorlunda. Men skön.

Den här julen firar jag hos min lillasyster och systerson. Med familjen. Igen. Som sig bör. Och det ser ut som om den blir förbannat vit. Vilket antagligen är bra. För barnen. Det är bra för barnen! Nono som inte ens åker pulka...

Jag tänkte bara säga...

Våga släppa taget våga falla ramla ner gå sönder bli trasig, göra om...våga snubbla göra fel tänka om bygga upp. Förstå att Du är värd mer att det är ditt eget val, ingen annans, att du har ansvar för ditt eget liv, ditt eget välmående. Känns det fel är det förmodligen så och det är bara du som kan rätta till det. Att någon annan är en idiot behöver inte betyda att du också måste vara det. Man får välja själv. Man får välja att sätta sig själv främst. Man får välja att vara viktigast i sitt eget liv. Det är fan okej.

Man kan inte vara viktigast för någon annan innan man är det för sig själv.

Ni skulle ha sett mig!

Ni skulle ha sett engagemanget jag nyss lade ner på att få klart en taco på kortast möjliga tid. Ni skulle ha sett engagemanget när jag under största möjliga vördnadsfulla minut lade ihop min taco och under små njutningsfulla stön strödde ost och gräddfil över hela kalaset. Man skulle kunna tro att jag var bakfull idag. Men så var inte fallet. Jag var bara svinhungrig och grymt sugen på tacos med så många tillbehör på som möjligt. Den första wrapen var helt sjukt god. Efter den andra halva mår jag lite illa. Såsen är inte lika god att slicka av fingrarna längre och helt ärligt luktar det skitäckligt nu.

Men engagemanget. Ni skulle ha sett det. Jag blev lite rädd själv. Det var som en tacobesatthet som endast utdrevs av illamåendet som följde. En tacoexorcism. Om jag blir lika engagerad i övriga saker i mitt liv så som jobb och familj kommer jag bli världens bästa arbetare, världens duktigaste lilla fru och världens supermorsa. Om jag var lika engagerad i sådant som i mat alltså.

Mitt allra charmigaste Jag

-Fan vad du snarkar, sade han och puttade på mig.
-Jag vet, svarade jag och somnade om. Jag undrar hur lång tid det har tagit för honom att våga säga det, att han vaknar och inte kan somna om för att jag snarkar så förbannat när jag är full och egentligen vill han sparka ner mig från sängen och be mig sova på balkongen men han gör det inte för han är finkänslig. Jag undrar om han smyger upp på nätterna och sover på soffan och smyger tillbaka till sängen på morgonen som dom gör på film. Jag undrar om han tycker att vi borde ha separata sovrum fast vi inte ens har ett gemensamt. Han snarkar också. Jag gillar det. Men vi är ju inte riktigt likadana. Alls.

Jag undrar inte över så viktiga saker. Det har jag inte tid med.

-Fan vad du snarkar.
-Jag vet.
Så jävla elakt av mig att somna om. Jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv under täcket. För trött för att engagera mig i hans sömn. För full kanske. Eller lite av varje...såvitt jag vet somnade han också om. Till slut.

Min nya älskling

Det var bara det jag ville säga...och att det gjorde lika ont som jag mindes det. Tack så mycket.