Jag jobbar så mycket med mig själv varje dag. På riktigt, jag blir alldeles snurrig. Gör alla det? Eller är alla andra helt till sans med sig själva? Är ni nöjda? Är ni så bra som ni kan bli? Har ni hittat era brister? Erkänt dem? Är jag den enda som blir helt slut i huvudet av all denna självrannsakan att det känns som ett heltidsjobb?
För ett par år sedan läste jag Kaj Pollacks "Att välja glädje" och i mitt guldfiskminne inbillar jag mig att det var då jag faktiskt började ta tag i mig själv och mitt beteende. Egentligen är boken så satans pretentiös, men grundidén är fin. Jag insåg där någonstans att jag ofta var sur, irriterad, valde att tolka saker negativt och lät saker omkring mig bli mitt problem, min huvudvärk. Jag vet att jag fungerar så. Jag jobbar ofta på att inte låta saker som irriterar mig gå ut över andra och tvärtom att inte ta åt mig av andras svarta moln. Ofta lämnar jag rummet, önskar att jag rökte mer och inser att huvudvärken är ett faktum. Men det är ganska skönt. Jag gillar att inse vad problemen är. Om man förstår det är det lättare att hantera. Irritationen behöver inte bli större än en lösning.
Att ta tag i flera sidor av sig själv samtidigt är upplyftande. Det är vad jag pysslar med numera. Självrannsakan, vindsröjning, självbevarelsedrift, öppenhet och välmående. Hälsan står högt upp. Vintern kunde se sämre ut.
Jag behöver lite sinnesfrid. Det är jobbigt att tro att man måste göra allting själv.
Jag räknar med att vara Guru lagom till sommaren. Jag inser att det kan vara ett ouppnåeligt mål.
Jag kanske skulle sluta vara så självutlämnande? Nä, det finns så mycket annat som aldrig kommer upp till ytan. Jag bjuder på en del. Som det här.
