Må festgudarna vara med er och era spyor inte färga snön grön

Jag tycker det är gulligt att vänner och familj tycker att jag behöver räddas. För att det är nyårsafton och valt att vara hemma. Jag tycker faktiskt det. Fast det behövs inte. Jag går ut flera gånger i veckan vissa veckor. Jag är bakfull ibland fyra mornar av sju. Jag har inget behov av att gå ut bara för att det råkar vara årets sista dag. För mig är det ingen skillnad. Det är fredag. Och jag har varit hemma många fredagar förr. Och full många tisdagar. Mitt vinsinne ser ingen skillnad på dagar. Jag är nöjd med det. Och det är inte synd om mig. Hade jag velat hade jag kunnat gå ut. Det är mitt val.

Jag älskar er. Ni är söta som bryr er. Men det blir inte roligare än såhär.

Troll i parken

Det är vuxenpoäng på att vara försiktig när man går hem på natten. För inte alls många år sedan fnyste jag åt mamma som sade åt mig att det var farligt att gå genom parken ensam på natten. Det händer aldrig mig... Numera har jag respekt för allt som rör sig. Bilen som följde efter mig från torget, över bron, genom parken och stannade bredvid mig för att fråga om jag ville ha sällskap tog jag inte alls som en invit. Jag tog det som att han ville släpa in mig i en buske och mörda mig. Och så ringer man en vän. Varje gång. Är det mörkt och sent ser jag till att inte vara ensam i parken. Större och starkare män har blivit nedslagna förr i den här galna stan. Man behöver inte vara tjej och trippa i högklackat för att få skallbenet spräckt.

Det handlar inte om att vara rädd. Det handlar om att ha respekt. Och vara intelligent, försiktig och ta hand om sig själv.

...och så tänker jag att om jag ser en ensam äldre herre i parken är det lugnt. Går någon med en hund är det okej. Om den inte är stor. De jag går en omväg för att slippa möta är snorungarna i femtonårsåldern. De är fan oftast både höga och dumma i huvudet. Och så jagar de i flock. De jävlarna.
Killen i parken kanske inte alltid är ett fem-i-två-ragg. Så det så.

Jag låtsas som om det är en annan dag

Det enda som vittnar om nyåret är Sound of Music på tv. I övrigt kommer jag inte nämna det. Jag bojkottar nyårshysterin och stannar hemma. Inga glittriga strumpbyxor, inga fyllehistorier från botten av en snödriva, ingen champagne och inga fyrverkerier. Det låter bra. Det är min plan. Hoppas den håller.

Idag är det fredag. Precis som förra veckan. Och veckan innan det.

Med risk för att låta töntig

Jag saknar vännerna från Skottland. Det sorglösa i att gnälla på sitt jobb i ett annat land. Det var lättare eftersom det kändes som en låtsaslek. Det var aldrig på riktigt och jag visste att det var en övergångsperiod i mitt liv. Men jag saknar det. Som fan. Inte jobbet. Inte hotellet. Inte byn där jag bodde. Bara landet. Och själva grejen. Jag vill åka tillbaka varje dag. Jag trivs fan till och med på deras tågstationer.

Skottland kommer alltid vara hemma för mig. Ett andra hemma. Jag kommer alltid känna att jag andas lite lättare där.

Jag älskar det här också. Men det är invant och rutin och som det alltid alltid har varit.

Hörrni, Radisson-snubbarna! Kom hit och hälsa på mig nu!

Jag fick just lite andnöd...

Men usch då...

...jag och vännen diskuterar. Nä, det här med förhållanden är verkligen inte så intressant i nuläget...

Sagor lär barn att drakar går att döda

När jag var liten lekte vi alltid en lek på vår gård. Vi lekte att sandlådan var full av krokodiler och för att inte bli uppäten måste man klättra på allt som fanns att tillgå. En Inte-nudda-mark-lek med spets. Upp på bänkar, ner på stenen, upp på gungbrädan, balansera på stocken, hoppa till tegelstenarna i hörnet, skutta vidare till rutschkanan och där var man fast. Där stod man. På toppen av kanan och utan att kunna hoppa tillbaka. Neråt var man tvungen att ta sig. Tog man kanan riskerade man att ramla på rumpan i sanden, bland krokodilerna, om man inte vågade springa nerför för då fick man så mycket fart att man hann till närmaste stensamling innan krokodilerna hann ifatt en. Jag var inte modig. Men jag ville inte att de andra skulle veta det. Och krokodilerna var jag livrädd för. På riktigt. Jag var fem. Så jag sprang. Stod upp och snubblade nerför kanan med plastiga sandaler och inte fick jag fart nog att hinna ifrån krokodilerna. Inte kom jag till stenarna heller. Jag snubblade framstupa på en rot i marken och skrapade upp knät. Och krokodilerna försvann. Kvar var bara jag, en jävla massa sand, ett blodigt barnknä och en himla massa tårar. När blodet slutade rinna gjorde även tårarna det. Jag fick ett plåster, en puss och en klapp på huvudet. Det går över till du gifter dig.


Det har gått 21 år nu. Jag är inte gift, men det har gått över. Allt går över. För barn lär sig. Det ordnar sig. Det går att övervinna. Barn tror inte på hinder för de vet inte att de finns. Det lär de sig av de stora.

Sagor lär inte barn att drakar finns. Barn vet redan att drakar finns. Sagor lär barn att drakar går att döda. 

Det löser sig!

Jag skulle vilja vara en sån där människa med en plan. En sådan som hade undansparade pengar för kontantinsatsen till det lilla radhuset, en sådan som hade bestämt sig för att skaffa barn vid 28 års ålder, som visste vad de ville bli när de blev stora, som ibland rullade upp lockarna på spolar för natten, som planerade nästa dags utstyrsel, som hade ungarnas picknick klar i kylen kvällen innan. Jag är inte sådan. Alls. Jag är en sådan som lever på hoppet som det löser sig för ändå. Jag är en sådan som inte alltid har koll på om pengarna räcker hela månaden eller om räkningarna är betalda. Jag är en sådan som glömmer bort att lägga locket på syrrans hamsterbur så att en av dem smiter och löper bananas i hennes hyrestvåa. Jag är tjejen som slänger mina kläder i en hög på golvet på kvällen och letar efter en skrynkelfri tröja i garderoben i högst en sekund innan jag tar på mig något jag inte vet om det passar ihop. Så funkar jag. Jag tycker det är charmigt att leva utan en plan. Jag gillar att vara spontan. Jag lever efter parollen att det löser sig. Alltid.

Igår när jag pratade med en vän sade han åt mig att skaffa hus i Slagsta. Eftersom jag nu letar efter att köpa bostad. Jag fick en liten hjärtinfarkt. Slagsta ligger utanför stadsgränsen och det är inte ens krypavstånd till krogen. Går icke, mina vänner. Han påstod att det var ett fint område att bo i när jag skaffade barn.

När jag skaffade barn, sade han. Inte om. Mina vänner. Jag skulle bli en grym morsa. Men det är så förbannat svårt att planera in en grym farsa så tills han dyker upp alldeles av sig själv får resten av mitt liv se ut som det alltid har gjort. Det löser sig. Det lö-lö-löser sig!

Hemlös

Asså ni vet ju att jag är hemlös. Inhyst hos mamma i en säng jag får nackspärr av. Jag letar bostadsrätt. Nu. Pronto. Och den måste vara svinsnygg. Förslag?

The end of nothing

Så var det alldeles alldeles strax nyår. Vad som hände med tonårens välplanerade fester vet jag inte. De man hade inskrivna i almanackan i september för att ha något att göra på nyårsafton. Numera ser det inte ut så alls. Det är så förbannat skönt. Jag är så dålig på att lova och planera i alla fall. Min nyårsplan är en bra film alternativt spontaninbjuda mig själv på någon annans fest. Jag tycker det är en fin plan och den håller jag mig till.

Vad som hände med de lediga dagarna har jag ingen aning om. Det är tydligen dags att jobba igen. Så konstigt.

Till Jonna. Ledsen att din råtta försvann. Om det nu var mitt fel. Jag var full, okej?

Jag har bara tre krav

...mest är jag rädd för mig själv jag tror inte jag vet vad jag gör och jag skrämmer mig själv för kanske är jag destruktiv och kanske borde jag sluta tänka och kanske har jag för höga krav men ingen är perfekt men jag vill ha det. Perfekt. Jag letar inte fel jag hittar dem massa fel fel fel och jag kan inte hjälpa att du inte är felfri. Jag vet vad jag gör för stunden men jag tappar bort mig i längden och jag är rädd att jag inte kan sluta hitta fel för jag gör det hela tiden och kanske kanske ska man hålla sig till tre saker man kan kräva; lila ögon, spetsiga öron och han ska kunna trolla.

Just det.

Jag är lite snyggare nu

Nu har jag duschat tovorna ur håret och tvättat bort gårdagens smink. Jag ser ut som en blek kopia av mig själv, lite renare än innan men lika svag. Det är en smäll man får ta, antar jag och jag gör det om och om igen. Tack och lov inte så ofta men man blir lika förvånad varje gång man vaknar och ser sig själv i spegeln. Det värker fan till och med i hårbotten.

Ikväll är det utgång. För alla andra. Juldagen är visst en sådan dag. För mig betyder det att jag sitter i morgonrock under en filt i soffan. Idag är jag nöjd med min gårdag och vill se till att min morgondag inte liknar idag.

Om fler kvällar blir som igår kommer jag däremot inte klaga.

...vi har lika blåa ögon du och jag...

Dagen efter Dopparedagen

Jag anser att jag har överlevt julen när julafton är över. Dagen som enligt ny tradition numera avslutas på Nybrogatan blev mer lyckad än tänkt. Att Anneli betalade hela notan i baren har ingenting med det att göra. Barhänget och Irish Coffeen var lagom komplicerat och när stället fylldes av tjugoåringar som lyckats rymma hemifrån på julaftons kväll drog vi oss tillbaka till ett avskilt hörn som de tragiska pensionärer vi är. Men vi var snygga. Lite snyggare än imorse. Dagen efter är fan aldrig okej. Men ibland är det värt det.

Förbannat bra Dopparedag. Det gör vi om igen!

Vi kan inte jul

Först tog mamma på sig rollen att leka jultomte. Hon drog på sig den sista-minuten-köpta masken, svepte in sig i syrrans mörkrosa morgonrock och knackade på dörren. Nu jävlar ska här luras treåring! Med mullrande rösk och tunga steg gick hon helt in i rollen som Tomtefar. Nono ser förbluffad på tomten, tar i hand, kramas, poserar för kameran och sliter glatt upp paket. Att det är någon annan än den riktiga tomten är otänkbart. Sedan är det dags att gå hem till tomtemor. Morgonrocken slängs in i sovrummet och masken göms under den. Nono saknar tomten men vinkade fint när han gick och fortsatte leka med nya sakerna.

Lite senare tycker supermoster (jag) att Nono gott kan få leka lite med tomten också. Drar på mig munderingen och går helt in i rollen som tomte jag också. Springer runt i lägenheten och leker järnet med lycklig treåring som ropar Tomten, Tomten hela tiden. Vackert. Sedan är det syrrans tur. Alla får vara tomte och underhålla barnet. Vi är svinnöjda. Han har gått på det. Vi har räddat julen. Civilt klädda och trötta slår vi oss ner i soffan. Nono ränner runt i lägenheten. Plötsligt kommer han in i vardagsrummet. Med den rosa morgonrocken på släp.
-Nono vill också vara tomte, säger han. Sedan pekar han på hakan. Skägget vill han också ha.

Fyra mycket lurade vuxna ger upp. Vi är värdelösa på jul. Treåringen visste hela tiden att det var vi. Han spelade med. För att vara snäll mot de knäppa vuxna som trodde han gick på det. Smarta unge. Vi lägger ner nu. Vi kan inte jul. Vi är inte den sortens familj. Tydligen.

Glad påsk

Välkommen till Familjen Kaos. Eller fan-vad-vi-är-dåliga-på-traditioner. Det är så jävla skönt. Kom nyss hem från stormarknaden där ett par sista julklappar inhandlades. De första införskaffades igår. Vi är i så god tid. En tomtemask köptes också. Idag. På julafton. Två timmar innan Kalle Anka. Familjen med koll. Till denna plastiga skapelse får tomten bära en knallrosa morgonrock och så hoppas vi på att treåringen är för dum för att fatta. Det är såhär vi jobbar. Vi inhandlade dagens middag idag. Lax. Ingen jävla skinka inte. Julfisk blir det. Förbaskat vad stolt man blir över det här traditionsenliga firandet vi håller på med. Dan innan dan spenderades med finbesök från Tuna, fläskfile och påsbearnaise.

Helt ärligt. Är ni inte avundsjuka? Om jag inte var jag skulle jag önska att jag var det.

Om julefriden har infunnit sig? Icke då. Inte i vår familj. Vi kör på rent kaos rakt igenom. Enklast så.

Idag

Jag drömde att jag blev såld till internerna på något fängelse. Av en kompis mamma. Så jävla knäppt. Det som irriterade mig mest var att jag inte hade hunnit raka benen. Inte det faktum att jag blev slavflicka på anstalt 19. Man kan ju undra vad man dras med för värderingar egentligen.

Och som alla år är det julafton om två dagar och inte en klapp är inhandlad. Det gör jag imorgon. Dagen innan. Som sig bör för spänningens skull. Årets julafton blir skinklös. Eventuellt blir det en gnutta på pizzan. Det är en bra julplan. Bästa.

Uno hörrni

Spela Uno. Det är himla käckt. Lillsyrran blev gräsänka och tvingar oss att fylla ut hennes tid. Typ drar ihop familjesammankomst vid köksbordet och tar även på sig rollen att bestämma reglerna och ändra dem under spelets gång om så behövs. Till hennes egen fördel, såklart.

Jag utnämnde mig till Dj och spelar Best of Så mycket bättre för en mindre imponerad skara familj. Bryr jag mig? Nä. Lika mycket som Lillsyss bryr sig om vårt engagemang inför hennes spel.

Jag kan inte ens reglerna. Uno spelade jag nog sist jag gick hos dagmamma. På något sätt leder jag. Mellan spotify och bloggande vet jag inte riktigt vad som händer.

I periferin ser jag hur mamma och syrran tar spelandet på fullt allvar. Slåss gör de. Om poängen. Det är blodigt. Vårt köksbord förvandlades just till ett regelrätt slagfält. Om vi överlever massakern hörs vi. Hej.

Min mamma har alltid sagt att jag passar i färg. Jag är beredd att hålla med.

Färgglad tjej

...och snygg. Glöm för all del inte snygg.

Ibland så tänker vi inte alls

-Du...vad tänker du på? viskade hon och kupade sin högra hand runt hans nacke och lät det bli en smekning i hans lockar. Det var lite kallt i rummet och gardinen fladdrade framför henne och klockan i köket tickade högt, så högt brukade den inte ticka och kattens tassar skrapade högt mot parketten och var grannen tvungen att klampa så fruktansvärt i golvet ovanför... Hon tittade in i väggen. Som han gjorde. Fast åt andra hållet, för han hade inte sett åt henne på länge. Och inte svarade han heller. Han kanske inte tänkte, kanske inte alls. Det verkade inte så i alla fall. Oftast ville han inte prata när hon ville. Oftast tyckte han inte alls som hon. Oftast var de på olika plan av samma värld, på varsin sida av samma mynt, så nära nära men han vägrade svara. Hon var ensam och det var bara fingrarna i hans hår som lät henne känna att de var i samma rum.


-Du...vad tänker du på? viskade han och drog hennes hand från sin nacke. Hon tänkte och tänkte och så knöt hon sin hand. Hon tände en cigarett och lät röken sakta ringla sig fram mellan hennes läppar.
-Du, jag tänker gå. Jag går. Och så gick hon

Det tänker jag.

Svart, tack.

Jag dricker mitt kaffe svart. Lite för att jag inte fattar grejer med alla cappuccinos och moccachinos och americanos och lattes i alla former. Jag vet helt enkelt inte vad det är. Lite för att mjölk är svinäckligt och alla andra sorter verkar innehålla mjölk. Men mest för att det är enklast så. Burdust, rakt på sak, enkelt och okomplicerat. Jag kan uttala det, jag vet vad det innehåller och det kostar två kronor mindre om man inte vill att servitrisen ska trycka på en extra knapp på kaffemaskinen. Jag sparar två kronor per kopp. Om jag nu hade betalat för mitt kaffe.

Vad vill jag? Fan vet. Gillar kaffe bara.

Vad svarar man?

-Har du en rosa eller brun fitta?

Är inte det en väldigt konstig fråga?

Jag blev så ställd att jag lade på luren.

Kolla utväxten!

Eländes elände. Nu går jag hem och färgar utväxten. Kolla. Det är överjävligt. Fan.

Nä, det är inte ljuset. Det är fyra helt olika färger. Fint. Om jag hade varit eskilit.

Göra om göra rätt

Jag vet alltid vad som är bäst för mig. Det är inte alltid jag bryr mig så jävla mycket om det. Ibland prioriterar jag bort det och har roligt en stund istället. Det funkar ganska bra än så länge. Jag antar att smällen kommer när omgivningen fattar att jag inte hade full koll, att de inte hade full koll, att kommunikationen brast och att inte de visste vad som var bäst för dem. Men då kommer det i alla fall inte vara mitt fel.

Jag ljuger aldrig. Jag kommer alltid berätta sanningen för dig. Jag kommer aldrig släppa in dig så långt att du ser insidan på riktigt. Så klarar jag mig. Hur gör du?

Camilla fyller år men det här handlar inte ens om henne

Det verkar som att jag blir tvungen att ta mig ut idag. Det verkar så jävla jobbigt. Planen var i och för sig att jag skulle ta mig ner på stan tidigt och inhandla en sista-minuten-så-jävla-typiskt-mig-present åt Camilla som fyller år. Men vet ni vad; jag är lite lite för bakfull för det. I dag tar jag på mig att jag eventuellt är svindålig som kommer utan present och förmodligen kommer spy på hennes vardagsrumsgolv. Dessutom kommer hon och hämtar mig i bil för att vi ska komma hem till henne. Nä hörrni, jag tycker det verkar som om jag skulle kunna få en världens-bästa-kompis-medalj. Charmen bara stiger känner jag och snart exploderar jag nog i ett litet moln av glitter och rosa puffar. Jag antar att det är så charm ser ut nämligen. Jag svamlar också känner jag. Det blir ingen present idag. Kanske nästa år. Eventuellt spar jag mig till hennes 30årsdag. Det är ju ett tag kvar. Borde hinna nyktra till innan dess kan man tycka.

Svammel. Fan.

Men Grattis i alla fall. Så långt orkar jag sträcka mig såhär dagen efter.

Det var lite fest igår

Det var lite fest igår. Jag kom hem klockan fyra. Det var lagom. Kunde varit värre. Vad man kan konstatera såhär dagen efter är att man inte ska laga mat när man är full, alla skämt är líte roligare efter massa vin, man är villig att ligga med nästan vem som helst på fyllan och toalettgolv är lite skönare att sova på framåt småtimmarna. Som vanligt alltså. Gruppens egen solist var grym. Fin musik ackompanjerad av plejsets enda riktiga rocksnubbe. Vi andra fejkar bara. Men ganska bra ändå.

Inga skandaler. De har inte lärt sig skandaler ännu. Men det kommer. Vi får lära dom. Inte för att jag tänker stå för några pinsamheter, det är jag för gammal för, men de andra är fortfarande unga och oinvigda. De kan gott kräla på golv och hångla med någon annans pojkvän när de är fullärda. Det är lite roligare att vara bakfull när man har ångest också.

Jag ska gömma mig när bilderna dyker upp. Det är aldrig okej.

Det är jag som är Grinchen.

Jag känner mig som Grinchen. Jag kan inte påstå att jag bryr mig nämnvärt mycket om att det är julafton om 8 dagar. Om det inte hade varit för systersonen hade jag lagt ner hela kalaset. När jag går på stan och hör julmusik blir jag lite lite förbannad, allt pynt sticker i ögonen på mig och de överfulla leksaksaffärerna får mig att vilja bränna ner dom.

Inte för att jag inte tycker att barnen ska få klappar, det tycker jag absolut. Julen är fabulösisk när man är barn. Mina jular var det. Hela december var en enda lång julklappsorgasm hos oss. Jag och mina systrar hade allt glitter, alla tomtar, allt glänsande, prasslande, klingande, blänkande som fanns. Vi saknade ingenting. Vi ägde nog varenda barbiedocka i stan dessutom. Men idag är det saksamma kan jag tycka. Inte ens maten är god och att tycka att det är en bra tidpunkt att umgås med familjen är bara en ursäkt för att slippa göra det resten av året. Man kan ju välja att träffa dom oftare om man önskar.

Jag är nog lite Grinchen. Nyss sade en vän att han brukade säga att han aldrig skulle gå ut på krogen på julafton, för det gör bara människor som inte har familj. Jag har familj. Jag ska ut på julafton. Hänga på nåt sunkigt hak med vänner och avslagen öl. Det är min lilla jultradition och det är tamefan det bästa med hela helgen.

Så det så.

Vem där?

En vän skickade ett mejl till mig och undrade vem det är jag skriver om på min blogg. Jag förstår henne. Men jag vet inte. Inte varje gång. Ibland handlar det om någon speciell som betyder något för mig, en annan gång kan det vara en väns situation och andra gånger handlar det inte om någon alls. Ibland är det bara texter. Som inte handlar om någon men som är viktiga för mig i alla fall.

Jag antar att de gånger jag faktiskt skriver om någon vet personen ifråga det själv. Annars tänker jag inte hänga ut någon. För det är inte det som är poängen för mig. Det viktiga är att jag tycker om att skriva om saker jag tycker om och om händelser som betyder något. Bara så.

Ganska snygga tjejer va?

Av någon anledning blir man alltid lite snyggare på Sandras bilder. Jag tror att det är för att hon övar mycket. Det KAN ju vara så att vi helt enkelt är tre fräscha tjejer...men det är ju inte alltid det syns på bild...

Vi tackar för det.

Great minds think alike

Igår gick jag ner på stan för att säga hej. Ett glas vin på eftermiddagen bara för att jag kunde slutade med en spontan utekväll med tjejerna. Så. Himla. Bra. Jag gillar det där. Tjejerna var snygga och framåt elva var jag mer berusad än vad jag hade tänkt mig. Men det är okej. Helt okej. Det är det oplanerade man minns. Det spontana som gör vardagen lite lite roligare. Att jag gick tidigare än de andra för umgängesbyte betyder också att jag var lite lite fräschare än dom imorse. Vilka vrak. Tack så mycket. Skönt att det inte var jag. Men värt.

Sandra. Great minds...bra kväll att vina på.

Och bilden snor jag rakt av från henne också.

Fortfarande gångbara. Sedan gick det utför.



Mest är jag rädd för stora stygga vargen

...och jag är så rädd för att smälta bort, smälta ihop, smälta in, men jag antar att det är vintern. Mest är jag rädd för att mitt jag ska rullas ihop, bli en snöboll, en del av en lykta, en del av nåt annat, töa, rinna bort, försvinna, sluta vara jag. Mest är jag rädd för att jag ska glömma bort vad jag är, vem jag är, vad jag vill. Mest är jag rädd för att andras val ska bli mina och mest är jag rädd för slentrian.

Jag älskar ditt leende men skräms av ditt huvud.

Mest är jag rädd för att gå vilse. Men jag har gjort det förr. Och jag hittar hem.

Vinter i Tuna

Frusen Tuna-tjej eller Kall rånare. Skillnaden är hårfin.

Jag är fan inte Törnrosa

Jag är riktigt riktigt bra på att sova. Alltså svinbra. Så bra att ni inte riktigt fattar det. Jag gör det inte så mycket nuförtiden men så fort jag får en stund över...fyfan, ni skulle se mig. Herrejävlar vad jag sover då. Som vid lunchbordet häromdagen. Eller förut idag när jag somnade på mage med huvudet hängandes utanför sängen medan jag kollade på La Ink. Det spelar liksom ingen roll i min värld var jag är någonstans, vem som är där eller hur jag sover. Ställningar är oviktiga, bara det är skönt. Det är en bra paroll som funkar på det mesta i livet. Så ni vet. Jag är nog eskilstunas mesta sovare. När det ges tid. Jag önskar det fanns bilder. Det är ingen vacker syn. Man är tydligen inte Törnrosa bara för att man kan sova i 100 år.

Han den där ljugaren

...det skrattar i din strupe när du ler när du sjunger när vi skrattar när du är nära.

 Jag hade en idé en gång om att jag skulle vara glad. Jämt. Jag hade precis läst "Att välja glädje". Det var Kay Pollack som lurade i mig att man kunde göra just det. Bestämma att bara vara jävligt glad. Hela tiden. Tiden efter att jag avslutat boken var jag helt uppslukad av idén. Jag trodde helt och fullt på att det fungerade och gick runt och log tamefan konstant. Jag lät inte människor irritera mig, jag tog inte åt mig av negativa kommentarer och saker som gick snett på jobbet rann av mig. Jag mådde svinbra. Jag var glad. På riktigt. För att jag hade bestämt att vara det. Uatn inverkan från andra. Pollack säger att andra människor inte har med din lycka att göra.

Fan, vad han ljuger, den där Kay. Visst var jag glad. Länge. Men hur fan kan man orka gå och hålla upp det där hela tiden? Till slut är det något som kommer åt en, som drar ner en som solkar det där glada... Men det är okej. Helt okej. För man får vara arg, ledsen, sur, irriterad och nere. Det är fan mänskligt. Pollack är inte mänsklig. Alls. Han lurade mig den dumbommen.

Dessutom har min lycka direkt anknytning till andra människor. De som gör mig glad.

De som har skratt i sin strupe

Dum som en åsna...

När jag tänker efter är jag hungrig. Jätte. Och trött. Jätte det också. Men av rent oförstånd eller dumhet ignorerar jag båda delar och går ut för en öl. Jag känner att det kan bli en tidig kväll. Typ stupa i en snödriva. Det är inte säkert att jag klarar av det här. Men envisheten går emot mitt förnuft och då blir det såhär. Helt jävla fel. Jag antar att man får skylla sig själv. Jag behöver lite tur om jag ska överleva morgondagen. Ge mig tur. Och styrka. Tack. Ge mig styrka!

7 saker om mig själv

Vissa dagar är jag oövervinnerlig. Då klarar jag tamefan allt. Håret är snyggt, kläderna är hela och rena, strumporna är hålfria och allt på jobbet flyter helt jävla felffritt. De dagarna är jag en superhjälte. På riktigt. Andra dagar vill jag sätta mig ner på en parkbänk och gråta när ingen ser för jag gråter inte. De dagarna är tack och lov sällsynta.

Jag kan sova exakt var som helst. Hur enkelt som helst. Jag är som en jävla narkoleptiker som kan sätta mig på en pinnstol och somna rakt upp och ner. Inga problem. Senast idag somnade jag på jobbet. Under lunchen. Vid bordet. När jag somnade var alla där. När jag vaknade var alla borta. Konstig grej.

Det har hänt att jag har samma strumpor två dagar i rad. Äckligt? Kanske. Bryr jag mig? Nää... Det händer när hushållerskan inte tvättat mina kläder. Inte ofta, men det händer.

Jag har svårt för det som är tryggt och stabilt. Jag gillar när det händer saker. Nya saker. Det får gärna flyta felfritt men det skrämmer ihjäl mig att fastna i slentrian. Jag är livrädd för nio-till-fem-jobb framför en dator. Om jag vore guldfisk skulle jag ta livet av mig.

Att jag är envis som fan är ingen hemlighet. Det är svinjobbigt att mina systrar är likadana för konflikter går tamefan aldrig att lösa. Alla har rätt varje gång. Skulle jag mot förmodan ha fel har jag dock inga problem med att erkänna det. Det händer tack och lov inte så ofta det heller...

Tatueringar är min akilleshäl. Snubbar med tatueringar går före killar med intelligens. Varje gång. Jag vill ju i alla fall inte prata med dom så det kvittar juh...

Jag är gammal nog att inse att bekväma kläder är bättre än snygga. Min fula vinterjacka får därför hänga med även den här vintern...för den är varm. Jag har heller aldrig haft någon koll på vad som är snyggt så det funkar skitbra för mig. Just det.

En annan av mina kärlekar

Jobbiga jag och den grå söndagen. Som en jävla barnsaga.

Jag är så jävla moody. Helt ärligt kommer jag inte på ett svenskt ord som passar bättre. Moody. Vad jag vill göra och vad jag klarar av beror helt på vilket humör jag är på. Egentligen ville jag skriva massor av bra saker idag. Men jag känner mig trött och oinspirerad och tom och seg som en jävla geleblobb. Just det. Geleblobb. Då brukar det inte bli bra. Alls. Jag kan sitta och läsa andras bloggar som jag brukar gilla i timmar för att bli inspirerad alternativt stjäla idéer men inte ens det funkar. Inte när jag är en geleblobb. Som idag. Jävla söndagsångest. Förbannade veckoslut. Vad trött jag blir. Jag har ingen måndagsångest. Mådagen blir säkert svinbra. Det är resten av veckan som är tröttsam.

Jag försöker sortera människor som gör mig glad. Sedan tvingar jag dom att finnas nära så att mina dagar blir lite lite bättre. Jag tycker det är ett bra koncept.

Jag har dessutom ätit svinmycket mat idag så nu mår jag illa. Moody. Fan.

Det är så jävla mycket snö...

Det är så mycket snö därute. Jag gillar det inte. Alls. Förra vintern var det mer. Fick jag höra i alla fall. Flera meter. Och svinkallt. Jag hade någon centimeter på hela vintern. I Skottland. Det var en bra vinter. Om man inte gillar snö. Jag gillade att jag hade bar backe och skapligt varmt medan vännerna här hemma skickade bilder på bortsnöade bilar och dränkta uteplatser. Det kändes som om jag rymt till ett exotiskt land fast det egentligen var regniga storbritannien. Det kändes som om jag lurade systemet och det var bra. Som fan. Julafton spenderade jag framför tvn i ett tomt hus med prinskorv som hade börjat surna och polkagrisar som kom i ett skrynkligt paket från Sverige. Det var en skön jul. Annorlunda. Men skön.

Den här julen firar jag hos min lillasyster och systerson. Med familjen. Igen. Som sig bör. Och det ser ut som om den blir förbannat vit. Vilket antagligen är bra. För barnen. Det är bra för barnen! Nono som inte ens åker pulka...

Jag tänkte bara säga...

Våga släppa taget våga falla ramla ner gå sönder bli trasig, göra om...våga snubbla göra fel tänka om bygga upp. Förstå att Du är värd mer att det är ditt eget val, ingen annans, att du har ansvar för ditt eget liv, ditt eget välmående. Känns det fel är det förmodligen så och det är bara du som kan rätta till det. Att någon annan är en idiot behöver inte betyda att du också måste vara det. Man får välja själv. Man får välja att sätta sig själv främst. Man får välja att vara viktigast i sitt eget liv. Det är fan okej.

Man kan inte vara viktigast för någon annan innan man är det för sig själv.

Ni skulle ha sett mig!

Ni skulle ha sett engagemanget jag nyss lade ner på att få klart en taco på kortast möjliga tid. Ni skulle ha sett engagemanget när jag under största möjliga vördnadsfulla minut lade ihop min taco och under små njutningsfulla stön strödde ost och gräddfil över hela kalaset. Man skulle kunna tro att jag var bakfull idag. Men så var inte fallet. Jag var bara svinhungrig och grymt sugen på tacos med så många tillbehör på som möjligt. Den första wrapen var helt sjukt god. Efter den andra halva mår jag lite illa. Såsen är inte lika god att slicka av fingrarna längre och helt ärligt luktar det skitäckligt nu.

Men engagemanget. Ni skulle ha sett det. Jag blev lite rädd själv. Det var som en tacobesatthet som endast utdrevs av illamåendet som följde. En tacoexorcism. Om jag blir lika engagerad i övriga saker i mitt liv så som jobb och familj kommer jag bli världens bästa arbetare, världens duktigaste lilla fru och världens supermorsa. Om jag var lika engagerad i sådant som i mat alltså.

Mitt allra charmigaste Jag

-Fan vad du snarkar, sade han och puttade på mig.
-Jag vet, svarade jag och somnade om. Jag undrar hur lång tid det har tagit för honom att våga säga det, att han vaknar och inte kan somna om för att jag snarkar så förbannat när jag är full och egentligen vill han sparka ner mig från sängen och be mig sova på balkongen men han gör det inte för han är finkänslig. Jag undrar om han smyger upp på nätterna och sover på soffan och smyger tillbaka till sängen på morgonen som dom gör på film. Jag undrar om han tycker att vi borde ha separata sovrum fast vi inte ens har ett gemensamt. Han snarkar också. Jag gillar det. Men vi är ju inte riktigt likadana. Alls.

Jag undrar inte över så viktiga saker. Det har jag inte tid med.

-Fan vad du snarkar.
-Jag vet.
Så jävla elakt av mig att somna om. Jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv under täcket. För trött för att engagera mig i hans sömn. För full kanske. Eller lite av varje...såvitt jag vet somnade han också om. Till slut.

Min nya älskling

Det var bara det jag ville säga...och att det gjorde lika ont som jag mindes det. Tack så mycket.

Im a bit like MacGyver, honey.

Jag har inte alltid råkoll på läget. Jag önskar att jag hade det, men så är inte fallet. Jag gillar att ha koll. Jag mår lite lite bättre då. Men som sagt...ibland snurrar det mer än vanligt och jag tappar både huvud och varje litet spår av logik. Det brukar återkomma efter en kaffe och en cigg och så kör vi igen. Man behöver liksom bara trycka på reset-knappen och starta om. Så funkar jag. Jag gillar att jag har koll på att jag inte har koll. Det ger mig ett försprång när tåget spårar ur. Jag vet i alla fall hur fan jag kommer tillbaka igen. Och jag löser det. Varje gång. Även om det krävs improvisation, silvertejp och MacGyver-knep.

Its a tattoo baby

Äntligen. Ny tatuering imorgon. Vad fin jag ska bli! Jag tänker inte låtsas som om jag inte är svinrädd. Det kommer göra så jävla ont. De säger att man glömmer efter varje gång, men inte jag. Jag kommer minsann ihåg hur förbannat ont det gjorde förra gången och gången innan det och gången innan det och jag inbillar mig inte att det kommer vara enklare imorgon. Snarare tvärtom. Planen var att vara full under tiden. Planen sprack när jag kom på att jag ska jobba efteråt. Så nu behöver jag en smidig tatuering som inte svullnar och gör ont för jag behöver armen hela dagen på jobbet. Håll tummarna för det är ni snälla. Jag kommer behöva det. Ok?

Och jag tänkte nog inte alls

...och jag tänkte att det var väl inte alls så vi hade tänkt oss att det skulle bli eller tänkte vi alls? Famlade vi i mörkret eller var vi nöjda med att stå där, i varsitt hörn av garderoben och stå så nära att vi kände varandras andedräkt? Hade vi gått vilse eller var det så det skulle vara, att vi skulle gå där, nära nära utan att hitta ut hitta hem hitta rätt? Var det något som brändes eller var det så det skulle vara när dina fingertoppar mötte mina och var det tårar som glittrade i din ena ögonvrå när du såg på mig eller var det bara en skymt av lycka? Var det en skugga som drog över ditt ansikte eller kan man kalla det leende? Och jag tänkte att jag visste inte. Var det så vi hade tänkt oss, eller hade vi tänkt alls? Och jag tänkte att det kanske var så det skulle vara...alldeles alldeles fel men för oss blev det rätt och då spelade det ingen roll.

Du ljuger du förlorar jag vinner igen

...och i det du kallar sanning ser jag alla dina lögner och jag mår illa mår illa det vänder sig i magen men du fortsätter att le för du tror att det du säger är det jag kommer höra du har fel. Jag har öra för musik och dina ord de klingar falskt varenda ton är felplacerad och det finns ingen melodi. Du kallar det ballad och du tror att jag ska smälta du har fel. Din musik är inte min det blir aldrig en duett du får vara ensam och ensam för en lögnare slutar ofta så och sången du vill sjunga har inga egna ord och musiken musiken den har vi alla hört förut. Försök igen, du förlorar.

Så mycket bättre

Det är så mycket bättre så mycket bättre när vi dansar, när du ler, när det glittrar när vi svävar hur kunde vi inte se inte höra varfan gick det fel? Det är så mycket bättre när vi synkade andas, när våra hjärtan slår i takt när våran svett rinner över samma kroppsdel, när vi rör oss åt samma håll. Det är så mycket bättre när vi inte pratar när vi inte försöker när vi inte anstränger oss när det bara...blir... När vi låter musiken spela sig själv, när tonerna vi sjunger kommer spontant när rörelserna vi gör är en nyuppfunnen dans. Det är så mycket bättre när alla andra är någon annanstans, när staden är tyst när hela världen står utanför och innanför står bara...vi. Tillsammans ensamma tysta närmare leende troende hoppfulla och älskande...då är det så jävla mycket bättre.

Ica-skadad.

På väg hem från jobbet gick jag in på affären. När jag vandrade runt bland gångarna med min fula plastkorg på armen knåpade jag ihop ett litet bogginlägg i huvudet. När jag kom hem läste jag Sandras blogg och jag skrattade lite åt mig själv, åt oss. Att jag tänkte EXAKT samma sak som hon. Just idag. Hur stor är chansen? Hur sorgliga är vi?

Hon skrev om den skämmiga varukorgen...och om att väga upp med att köpa saffran för att det är pinsamt med toapapper. Jag gjorde likadant. Inte för att jag köpte toapapper eller tycker att det är pinsamt. Däremot har jag ett uppenbart kromosomfel som gör att jag tycker att det är skämmigt att köpa få varor. För lite pengar. Jag måste köpa mer. Egentligen gick jag dit för att köpa bananer. Bara bananer. För att jag var sugen på det. Jag kom ut med bananer, apelsinjuice, nyponsoppa, morotsjuice och aftonbladet med tillhörande kokbok. Det var en fin korg. En korg man kan visa upp. En korg med nyttigt innehåll och vuxenpoäng i form av kvällstidning och bilaga. Alldeles sant är att jag blev sugen som fan på chips så fort jag kom hem. Men Ica-skadad som jag är smuttar jag glatt på ett glas morotsjuice istället. Man får väl skylla sig själv.

Å andra sidan är jag glad att jag inte har större problem än så. Jag kan leva med det.

Han som borrar hål i mitt huvud

Jag ser en liten pojke som springer på korta, snabba ben några meter bakom en man. Några tårar verkar ha torkat in på hans rosiga kinder och fingrarna är röda av kylan. Pappa, pappa, ropar han, utan att mannen verkar lyssna. Pojken stannar upp, lite andfådd och stoppar kalla fingrar i sina fickor. Pappaaa, ropar han igen. Lite högre. Mannen stannar upp, vänder sig om och stirrar bistert på pojken som förläget stirrar ner i marken. Kom nu, vad fan lyssnar du inte för?? Du lyssnar för i helvete aldrig. Förbannade, jävla unge. Ord en femåring inte borde höra eller kunna ekar mot mina trumhinnor och jag ser hur pojken skäms. Fast det är pappan som borde göra det. Jag har så svårt att förstå hur sådana människor fungerar. Hur de kan se på sina barns ansikten utan att det bränner hål i deras hjärtan när de beter sig som svin mot dem. Helst vill jag springa genom parken och ta med mig pojken hem. Men det kan man väl inte antar jag... Det är säkert mot lagen. Fast det borde å andra sidan sådana pappor också vara.

We´re only in it for the drugs

Vi låtsas leva i väntan på livet. Vi lever för topparna, för tripparna, för höjderna, festerna och skratten. Att uppskatta det däremellan glöms bort. Vi glömmer att det är under tiden livet försvinner och vi undrar hur det gick så fort, vad vi missade, hur vi kunde glömma, blunda, bli blinda, bli gamla och dö. Vi glömde att det är vardagen som räknas, att man kan hitta stjärndamm i de små sakerna och att det är i tårarna vi kommer ihåg att vara tacksamma för de stunder vi får skratta.

Så vi låtsas….låtsas leva i väntan på livet. We´re only in it for the drugs, för topparna, för tripparna och höjderna.

Vilken jävla lek vi leker

-Vad fan är det för jävla lek du leker?

Hon tittade på honom. Hon förstod inte. Vad menade han? Hon levde. Gjorde hon fel? Fanns det ett fel sätt att göra det på? Hon hade lärt sig att det var såhär det fungerade och hon anpassade sig efter det. Hon skapade sina egna förutsättningar I någon annans värld. Men han såg arg ut. Hans kinder hade blossat upp och fått den där röda färgen han alltid fick när han var arg. Så säkert ansåg han att det hon gjorde var fel. Men att gå från famn till famn var hennes val och det var hennes liv och hon lovade aldrig någon att stanna. Hon gav aldrig löften hon inte kunde hålla. Hon förstod faktiskt inte alls.

-Du kan inte hålla på och leka med människor såhär! Det är personer med känslor vi pratar om. Och du leker med dom som om det vore dina dockor. Du kan fan inte göra så!

Han slog näven hårt I väggen och hon ryggade tillbaka lite. Dockor? Inte hade hon väl behandlat någon så? Inte lekte hon med människors känslor heller… Hon var alltid ärlig, sade att hon var ute efter en natts värme och inget mer och om de kom tillbaka för mer gjorde hon alltid klart för dem att det inte var några känslor inblandade. De fick fan skylla sig själva om de kände sig lurade trots det. Det var då inte hennes fel att de inte klarade av det. Hon visste alltid vad hon skulle göra för att få sin vilja fram, vilka blickar som fick dem att lyssna, vilka ord som smekte deras ego bäst. Men hon ljög aldrig. Det ingick inte. Hon hade sina egna regler I spelet som männen skapat och de kunde inte hantera det. Det var inte hennes fel att männen inte kunde vinna sitt eget spel. Han drog fingrarna genom sitt hår och gick runt I en ring som en orolig hund. Han suckade.

-Förihelvete…förihelvete…

Hon närmade sig honom, tog hans hand, såg honom I ögonen och log.

-Raring, det är inte min lek. Det är din. Jag bestämmer bara reglerna

Jag gillar inte att folk tror sig veta vem jag är

Jag gillar inte att folk kommer tro att jag faktiskt tänker såhär. Jag gör inte det. Jag tyckte bara det var en jävligt skön bild. Ibland är det så enkelt.

Fredagshets

Jag gillar att det inte känns som att det är fredag. Att det inte spelar någon roll, menar jag. Ni vet när man måste hitta på något bara för att, när man måste gå ut, köpa vin, hyra film, poppa popcorn, krypa upp i soffan, fredagsmysa, fredagsspy, fredagshetsas bara för att. Jag gillar att sådant inte är viktigt längre. Att man kan välja vad man vill göra och att man kan göra det på vilken jävla dag som helst. Spontana kvällar är bättre än påtvingade fredagar. Ikväll lägger jag mig tidigt. Säkert om en timma. Det är CSI på tv. Som alla andra dagar och det sätter jag på när jag kryper ner i sängen. Då känns det ännu mer som vardag och det är skönt. Jag är inte speciellt sugen på utgång. Eller vin. Det drack jag igår. Och det räcker tack så mycket. Idag nöjer vi oss med att ta hand om de snygga men ack så trasiga resterna av mig själv. Men det är också okej. För igår var en torsdagkväll som inte var påtvingad och det var trevligt och vännerna var där och fredagsmyset körde jag min egen variant på efteråt. Jag är nöjd så. Jävligt nöjd.

Om jag hade en bild skulle jag visa er hur fin jag är i handduksturban.

Kärlek.

Såhär dagen efter och ekonomiångesten

Det här med att göra av med pengar har alltid varit lite av en passion hos mig. Jag är självutnämnd expert i sakfrågan. Att jag faktiskt inte äger någonting eller någonsin intresserat mig för shopping i form av skor, smink och kläder gör det hela lite intressant. Var fan tar pengarna vägen?? Jag har ingenting att visa upp för pengarna som rinner mellan fingrarna på mig. Absolut ingenting. Känns ganska bra. Jag köper drakar utan funktion bara för att de är fina att ha, jag dricker vin på krogen och äter ute för att det är gott, jag åker taxi på nätterna veckan efter löning och springer till frisören för att färga något jag kunde gjort hemma för en tiondel av priset. Jag köper inte mycket. Men jag lever fan dyrt. Jag behöver gifta mig rikt. Eventuella intressenter kan anmäla sig i kommentarsfältet. Tack.

På onsdag bränner jag lite pengar på en tatuering också. Bara för att... Budgetering är inte alls min grej. Så jävla tråkigt.

Förresten är jag lite bakfull idag. Det kostade nog lite igår också...

...

...ja, jag stal bilden från syrrans blogg...

Det här med handboll...

Hörrni...om jag någonsin hade brytt mig om det här med handboll hade jag absolut lagt mina pengar på det där bosniska laget som Guif mötte häromveckan. Inte för att de är bra, för de förlorade, utan för att jag gillar yta. Alltså den där killen som spelar i laget. Sådan är jag. Alla about utseende. För egentligen kunde ingen engelska. Utom en möjligen...och de som försökte men misslyckades. En snubbe lyckades i alla fall få fram att han ville att jag skulle fixa fram en hora åt honom. Jag sade att butiken är stängd på söndagar i brist på kontakter. (Om någon känner en glädjeflicka går det bra att meddela mig så jag vet till nästa gång jag blir förmedlare).

I ett svagt ögonblick övervägde jag att följa med Guif till Bosnien för returen, men ångrade mig när jag insåg att man kan tas för en galen stalker då. I nästa ögonblick kom jag på att jag har ett jobb att sköta också. Så. Jävla. Dåligt.

Vilken tur att jag inte kan något om handboll. Det är så mycket enklare att fokusera på spelarna då. Smart tjej.

Jag nojar inte, det bara är så... Jag läser dig som en öppen bok.

Jag är så jävla trött på att noja. Bara så. Jag är så jävla trött på att inte ha koll på de jag borde ha koll på och ena sekunden stå stadigt för att andra få fötterna undansparkade. Svintrött på det är jag! Det är bra så. Och jag tänker inte utveckla. Jag tänker inte säga B för att jag sade A. Det var bara det. Jag hade inget mer nu. Tack då!

Vackra vackra människor!

En roadtrip med underbar chaufför räddade kvällen och botade baksmällan. Kvällen blev bättre än dagen och spontana utflykter är fantastiska. Intelligent konversation är så grymt uppskattat och sällskapet var efterlängtat. Med en lång vecka framför mig behövdes det sociala så man kommer ihåg att man har annat än jobb. Värt.

Jag har så jävla bra smak. Har valt fabulösiska vänner! Så du vet... :D

Underbara, älskade

Jag fasar för bildbevisen från igår. Han som håller på dom sitter på en fet utpressningsmöjlighet. Han gör så med jämna mellanrum. Tar fruktansvärda kort, lägger aldrig ut dom någonstans och så sitter han där och väntar på det perfekta tillfället att hugga en i ryggen. Jag är inte helt okej med det. Men å andra sidan kan det vara bra att kvällen fotades för jag kommer fan inte ihåg mycket av den. Mer än att jag hade roligare än på länge. Planen att gå ut ikväll också har jag dumpat. Jag har sovit hela dagen istället. På riktigt. Blev väckt klockan sex. Bra tid att kliva upp på kan man tycka. Det måste jag göra om.

...och det ryktas att jag måste köpa klänning. En lila... Nu måste väl ändå helvetet ha frusit till is...

Hur vi kom hem är lite oklart men jag kommer ihåg att jag försökte pruta i taxin efter att någon annan redan hade betalat. Vad som hände efteråt är också dimmigt men jag kommer ihåg skratten. Och att det dansades på vardagsrumsgolvet. Jag nöjer mig så. Mer behöver jag inte komma ihåg. Gjorde jag bort mig vill jag inte veta det i alla fall. Tack så mycket!

Jävla nolla

Asså ni bryr er för lite. Noll kommentarer. Noll. Så jävla B. Ville bara säga det. Och att jag är hemma nu och tänkte duscha för första gången sedan Dackefejden.

Godmorgon

Jag vill bara säga att jag är vaken och frukosten är serverad. Häpp!

Flåt...

Sandra har lärt mig hur man lägger upp bilder från Photo Booth på en Mac. Fan vad jag missbrukar. Era stackare.

Förbannade flockdjur

Jag väljer rätt allt oftare och jag klappar mig själv på axeln. Mina val speglar min insida och det känns ganska kontrollerat. Lugnare. Mer koll på läget. Fattar ni hur jävla skönt det är att inte vara tonåring längre?  
Hur skönt det är att ha kontroll på sitt eget liv och inse att problem är oundvikliga men går att lösa? Att bestämma själv, gå sin egen väg, följa sin egen stig efter sitt eget huvud. Så. Förbannat. Skönt.

Jag ser på människor som färdas i flock och klär sig i samma päls och jag skrattar åt dom. Det är djur, patetiska djur som lever på instinkt och jagar tillsammans och följer order från flockens alfahanne. Utan egna åsikter, egna viljor eller egna liv. De lever för någon annan som tjänar på deras dumhet och de får fan skylla sig själva. Jag ler åt att de tror att de går med höga huvuden och stor kuk när de egentligen har det i sanden och svansen mellan benen. De är så jävla lurade.

Alla mina jag

Det finns så många så många så många av mig och det finns ännu fler av Dig. Du kan aldrig känna alla mina jag för tiden vi har tillsammans räcker inte till. Men delen du ser är den rätta och jag kommer aldrig ljuga för Dig. Jag är Sanningen och Troheten och mitt riktiga jag har alla nyanser av svart...

Lite snyggare idag än igår

Alltså det var bara ljug när jag sade att gårdagen skulle bli svintidig. Jag var hemma halv ett. Dock nykter. Ståndaktigt höll jag mig till vatten och kolsyrad läskeblask hela kvällen. Med det lilla undantaget när jag fick huvudet fasthållet och en jäger nerhälld i strupen. Det var precis innan jag skulle gå hem. Knappt värt det. Men vafan, alltid roar det någon. Mest herren som hällde och han som stod bredvid och hejade på.

Ikväll däremot är planen att det inte finns någon plan. Jag är ganska nöjd med det. Nu jävlar ska här sovas!

Som ett jävla penntroll

 Frisyren vittnar om en hård kväll och god smak. Tack så mycket.

Jag vilar lite idag.

Jag vilar lite. På en schäslong på ett hotell. Samma där jag jobbar. För jag kom tydligen inte längre. Gårdagen blev hårdare än väntat och några få glas med vännerna slutade i total blackout. Inte ett av mina stoltaste. Men det är skitsamma. Dock somnade jag hemma och släpade mig hit runt lunch. Skickade in en sen varubeställning och fick bannor av min säljare. Men det är också okej. Jag är liksom lite för trött för att orka ta tag i tunga frågor idag.

Så medan Sandra och Anneli spacklar sig däckar jag en stund på schäslongen. Jag är i alla fall för bakfull för att det ska spela någon roll om jag sminkar mig eller inte. Sandra fotar när jag sover. Inte okej. Alls. Att jag gnytt och stönat under min lilla vilostund bjuder jag på.  Någon måste ju stå för underhållningen också. 

Kvällen bjuder på middag på tapas. Sedan blir det svintidig hemgång för att kunna fejka att jag är människa imorgon. Jää!

...och ligga, när fan ska man ha tid med det då?? Bra så.

Vi rättar

Asså förlåt....det där om Buzzador var fan bara roligt om man var där. Förlåt.

Men gud vad jag svamlar

Hörrni. Buzzador? Någon som har koll på det? För vi har nyss skrattat oss fördärvade åt det. Eller jag. Kollegan försökte över att glas vin introducera konceptet för mig. Gick sådär. Tydligen får man hem en massa produkter som ska testas och utvärderas. Typ tjugo tuber tandkräm. Vad man nu ska med det till när man är tre i familjen. Skitsamma. Hon hade fått 40 juicepaket också. Tyckte kanske inte att det var en svinbra idé att borsta tänderna och dricka juice efteråt men det blir ju hennes lilla problem. Skojigt koncept. Buzzador... Om herrarna som bestämmer på Buzzador anser att jag gjort bra promotion för dom nu går det bra att kontakta mig för eventuella royaltys. För det är klart att det är herrar som bestämmer. Bara herrar blir chefer. Eh....jag ljög. På mitt jobb är det fan bara brudar som dräller runt och vi är så jävla bra. Lite lite bättre än snubbarna på Buzzador. Just det.

Det här med Mac. Vad fan är det om??

Jag bloggar inte på arbetstid. Men jag gör det på jobbet. På en Mac. Och jag fattar fan ingenting. Inte ens snabel-a sitter på rätt knappar. Jag har en vän som varje gång datorer nämns starkt promotar Apple och Mac. En vacker dag har jag lovat att jag ska försöka lära mig förstå hans kärlek till dessa apparater. För tillfället hänger jag inte med alls. Jag hittar inte hur man öppnar upp nya fönster, man kan inte högerklicka och kopiera och jag har gått vilse mer än en gång. En annan dag...lovar jag att lära mig. Jag kommer kräva killen som bedyrar Macs förträfflighet på privatlektioner. Annars får det fan vara.

Rubrikstöld

Vi är äldre nu. Det var ett av skälen. Det står på Sandras blogg och jag gillar orden. Jag gillar att det fan inte betyder något egentligen men att det innehåller allt. Jag läser alltid rubriken två gånger när jag klickar mig in där och så funderar jag lite över det. Vi ÄR äldre nu. Det var ett av skälen. Ett av skälen till att vi vet bättre. Att vi bryr oss mindre om yta och mer om hjärta och hjärna. Att vi är tryggare i oss själva och att en vild utekväll med lätthet kan bytas ut mot ett glas rödvin i soffhörnet. Utan problem. Med åldern kom visheten och tryggheten och lugnet och insikten. Hos vissa av oss. Hos andra är den fortfarande som bortblåst men det är inget jag låtsas om. Jag nöjer mig med att jag själv är äldre.

Jag blir gärna både 30 och 40 och 50 utan att noja. Till dess myser jag lite åt tanken på att jag blev nekad cigg på Hemköp igår. För att jag inte hade leg. Schysst kassörska.

Man kan för fan välja själv!

Om jag inte vore så uppe i mitt kanske jag skulle ha tid med ditt. Men det har jag inte. Tid alltså. Inte för sådant som inte spelar någon roll, inte för dig, ditt, du. Det får vara nu. Jag prioriterar, gör om och gör rätt och i det nya finns det ingen plats för skitsnack. Jag väljer att vara glad, för det kan man. Jag väljer att vara lycklig, för det får man. Jag väljer att jag är nöjd, utan att för den sakens skull nöja mig, det är inte samma sak. Men jag är så jävla nöjd. Med idag. Och igår. Och imorgon. För jag har bestämt det så. Man får väl förihelvete ta tag i sitt eget liv om man ska komma dit man vill. Man måste ju lära sig vad det är som är viktigt och vad som inte är det och radera allt det triviala som en tråkig excelfil och föra över det till den virtuella papperskorgen. Ctrl, alt och delete. Borta.

Jaja jag lever som fan

Asså jag fattar att det är svinstörande att jag har varit frånvarande så jävla länge. Jag fattar att ni saknar mig. Jag fattar det. Fullt förståeligt. För jag är ju...viktig och så. Men vet ni, mitt nya jobb har tagit massor av tid. Jag har jobbat och sovit och vaknat och jobbat igen. På samma ställe. Länge. Jag har så jävla roligt. Huvudet är fullt och snurrar. Det är mossa som växer däruppe men det är värt det. Fatta vad jag lär mig grejjor.

Erkänner att jag saknar mina vänner och utekvällarna. Men man får prioritera och just nu...JUST NU går jobbet allra först. Snart kommer vännerna dela förstaplatsen med jobbet men som det är nu får de halka ner på en hedrande andraplats. Det betyder inte att ni är mindre viktiga. Bara att ni får vara svinviktiga en annan dag. Okej? ;)

Bara så ni vet drack jag nyss ett glas vin i vår snygga reception. Assnygg är den. Assnygg. Fan vilket fult ord, skitsamma. Den är det. Vi får göra det tillsammans någon dag. Intressenter anmäler sig enklast via sms eller telefonsamtal. Just det.

Puss. Bara så. Puss.

Jag är här nu!

Om någon skulle undra så har jag inte försvunnit. Har inte dragit från stan och internet har inte dött. Men jag befinner mig i grusgropen bredvid statt med mina kollegor och försöker förvandla den till ett hotell till måndag. Misströsta icke, vi blir klara och en vacker dag i juni sisådär kommer jag ha tid för genomtänkta blogginlägg igen istället för hastigt påkomna över gröttallriken.

Jorå. Jag gillar gröt. Med banan.

Fyfan vad vi har roligt!

Om man prenumererar på lösnummer vill man väl för i helvete inte dela med grannen??

Vi gillar läget och löser det!

Jag har fan inte alltid full koll. Jag önskar alltid att jag hade det, jag gillar koll. Men jag är även en vän av improvisation. Jag tror på att allt löser sig. Det kan kanske innebära att jag även är optimist men jag har kommit på att man kan vara många saker samtidigt och att det är okej om det är motsägelsefullt.

Jag gillar listor. Nä, jag älskar listor. I raka rader och fina bokstäver. Helst dataskrivna. Får lite ångest om det är kladdigt och överstruket och måste skriva om från början. Jag kanske har lite problem... men jag är okej med det.
Det är bara att gilla-la-la-la läget.

Det är okej om en tröja ligger slängd på golvet en stund. Jag lär mig att man fan inte kan ha kontroll över allt, allt kan inte vara perfekt för då dör man.

Det är synd...jag gillar perfekt. Utom när det gäller mig själv.
Jag gillar att vara rufsig och oslipad.

Strunt samma...var fan ville jag komma?? Förmodligen bara få ur mig att nu är det Lösa som gäller. Det löser sig, ok?

Det enda jag gör är jobbar och hjärnan ligger efter.

Börjar klockan ett. Är uppe klockan åtta. Fyfan vilket ansvarstagande. Det är ju som att förvandlas till sin egen mormor över en natt. Upp i ottan fast man inte måste. Helt galet. Man kan ju säga att jag övar lite också. Från och med nästa vecka räknar jag med behöva vara vaken runt fyra. På morgonen alltså. Det ska bli skojigt. Då kan jag gå direkt från krogen och efterfesten till jobbet, lite halvfull och dan... (eh...jag skojade, ok??)

Massor att göra den här veckan. Hotellöppningar är minsann ingen dans på rosor, mina vänner. Vi har svinroligt och skrattar en del. Men enkelt är det fan inte. Om det var någon som trodde det. Det räcker tydligen inte att beställa hem mjölk och bröd och smör och installera en dator i receptionen och bädda sängarna på rummen. Det var tydligen lite lite mer än så. Vilket uppvaknande. Surprise, era dårar! Nu kör vi! Men ingen klagar. Det ÄR roligt. Jätteroligt till och med. Och om tio år kommer vi skratta åt diverse bakslag som envisas med att sätta krokben för oss. Då skrattar vi dom rakt upp i ansiktet och spottar på dom. Just det!

Mina nya rum

Det finns en text av Mimikry som jag brukar citera med jämna mellanrum. För att jag gillar den. För att den passar in ibland. För att den passar mig vissa dagar. Ibland tar jag några ord från början, ibland från slutet eller så klipper jag ihop själv. Som det faller sig, liksom. Andra gånger, som idag, kan jag gå och vardagsfundera, bara på vanliga saker...och så dyker en textrad upp i mitt huvud och så inser jag att idag, idag passar dom orden så bra... Och jag vill inte skaffa nya vänner, men du har hittat nya rum och liv att leva med... Det är ur Alderland. Låten som fastnade och vägrar släppa taget, som så mycket annan musik i min värld. Det etsar sig fast och biter hål i huvudet på mig och gosar in sig i hjärnmoset och så bor det där. Med all annan röra. Min musik och min röra. Och jag tänkte att just den textraden var som nu, fast tvärtom, annorlunda. Jag tänkte att jag har ju gjort det, skaffat nya vänner och nya rum och nya liv och jag mår bra. Inte som i låten där dom hatar och saknar och längtar och lider. På ett bra sätt har jag hittat mina nya rum igen och det är fina rum. Och fina människor. Och feta jävla utmaningar som jag stångar mig blodig mot om jag måste. För att det är så jävla roligt. Bara därför.

...och mina gamla rum försöker jag vårda. Jag har dom kvar. Jag glömmer inte. Jag gillade tapeterna och inredningen och kärleken i väggarna och bara för att man har nytt försvinner inte det gamla. Jag är så jävla bortskämd. Som jag skrev på facebook alldeles nyligen. Bortskämd.

Han som stirrar in i livmodern

Jag tror att jag var sexton eller sjutton första gången jag skulle gå till en gynekolog. En riktig gynekolog. Där man måste ta av sig byxorna och trosorna och ligga halvnaken i en stol klädd med prassligt papper och sära på benen och lyfta dom högt upp i luften och placera fötterna i stöden och lämna sitt underliv till beskådan för en främling som får betalt för att köra upp kalla metallföremål i en och mumla och klämma och känna och kommentera. Jag bad om en kvinnlig läkare. För säkerhets skull. Det kändes tryggast så, när jag var ung och tonåring och livrädd. Jag kommer inte ihåg varför jag skulle dit, men jag antar att det hade med p-piller att göra. Det hade det oftast i den åldern.

Jag kommer ihåg att jag gick upp tidigt den dagen, att jag duschade länge och skrubbade och försäkrade mig om att jag var ren. Jag hade nog valt vilka trosor jag skulle ha på mig flera dagar i förväg. Hela och rena trosor är A och O, enligt mamma.
Jag hade lagt fram en tröja som räckte halvvägs ner på låret, bara för att slippa vara naken och kall och rädd. När man går till tandläkaren räcker det att borsta tänderna. Att gå till gynekologen var en hel jävla vetenskap. Som tjej borde man få lära sig i skolan att det fan inte är farligt och att gubbarna och tanterna på kliniken ser fitta varje dag och att det är okej och normalt och alla ser olika ut och luktar olika och har olika mycket hår och färg och celluliter. Klart jag fattade det egentligen, men det var fan lika läskigt ändå.

När jag kom dit var min kvinnliga läkare sjuk. Jag tror han hette Roger. Han som kom istället. Han var nog femtio, sextio år. Inte alls den 40åriga kvinna jag förberett mig på. Jag dog lite i en sekund. Sedan tog jag i hand och presenterade mig för gubben jag skulle blotta mig för. I rummet klädde jag av mig sakta bakom ett skynke, varför fattar jag inte, man ska ju ändå fläkas ut med blygdläppar och livmoder alldeles strax. Jag drog lite i den lårlånga tröjan och gick genom rummet som var stort. Säkert sex meter från skynke till stol. Klättrade upp, höll andan. Halka ner lite med stjärten, slappna av, nu blir det kallt och nu klämmer jag lite på magen och nu tar jag på mig en plasthandske och nu... Jag andades inte genom hela undersökningen. Jag slappnade inte av. Det enda jag lyckades med var att halka ner med stjärten. Tror jag.

Efteråt var jag glad. Låtsades om som om gubben inte nyss stirrat in bland äggstockar och livmodertappar. Han var fanemej bra. Det var inte så farligt att han inte var kvinna. Jag överlevde, underlivet log mot mig och det var tametusan helt okej. Gynekologer är schyssta.

Men jag fattar fan fortfarande inte varför i helvete man väljer det som yrke...det var min poäng.

Kvällsmat

Något som låter sjukt äckligt men som funkar förvånansvärt bra;
Sallad med tomat och zuccini, ost och salami, kokt ägg och dressing på keso, grekisk yogurt smaksatt med curry och kaviar. Låter fruktansvärt. Blev lite äcklad när jag blandade faktiskt. Men var gott sörrni.

Nej, jag försöker inte luras.

Jag tycker inte ens om ägg. Alls. Usch. Men jag samlar poäng genom att lära mig äta det ändå.

Skor? Inte så jävla roligt va?

Helt ärligt, att köpa skor med min lillasyster har alltid varit en mardröm, från det att hon var liten. Det har varit ett litet helvete varje gång man kliver in på affären och oftast kommer man inte ut på ett par timmar heller för ingenting är bra, allt är fult och inget passar. Alltid. Nuförtiden är hon tack och lov gammal nog att handla själv så man slipper ju eländet, men ibland, som igår, får man tillbakablickar från förr i tiden när vi var barn. Jag, mamma och lillsyss klev in på affären. På två sekunder var jag och syss framme vid samma hylla, vid samma sko. Hur jävla stor är den chansen?? Lillsyss använde sig av Pax-regeln, påpekade att hon sett dom före mig och att vi absolut inte kunde gå runt i samma skor, även om vi faktiskt sällan är ute tillsammans. Men Pax gäller, så hon fick skorna, jag fick leta vidare. I en timma. Som hon brukade göra. Rollerna är omvända och jag är så jävla lurad.

Pax pax!! Det gills! Och så var vi två små lintottiga systrar på 5 och 10 igen...

Det här med barn...

Jag pratade med en vän om det här med barn häromveckan. Barn. Att ha eller inte ha. Det var frågan som ivrigt diskuterades. Eller mest att inte ha. Eftersom varken hon eller jag har några. Eller planerar att skaffa inom en överskådlig framtid. Så får man inte säga. Det är fult. Man är konstig om ens biologiska klocka inte tickar sönder i huvudet på en efter att man fyllt 24. Hej, jag heter Jennie, är 26 år gammal och vill inte ha barn. De som redan har barn brukar vilja anordna stödgrupper för såna som mig och min vän. Själva tycker vi att vi har det jävligt bra. Inte för att vi inte har barn. Utan bara bra. Punkt. Barn behöver inte vara enda anledningen till att man har ett bra liv.

Självklart har jag inte strukit barn ur min lilla livskalender helt och hållet. Men nu har jag varken tid eller lust. Jag skulle dessutom aldrig planera in ett barn till en värld där det inte finns plats för det. I min värld finns det ingen plats just nu. Kanske inte om fem, tio, femton år heller. Skulle det hända imorgon får jag lösa det då. Händer det så händer det.. Men att planera...nejtack. Jag har annat för mig. Som mitt jobb, som är jätteviktigt för mig. Men det kanske också är fult att säga. Att man prioriterar jobb framför barn. Men det struntar jag i. Väninnan också.

Jag gillar även att när jag en lördagkväll som denna plötsligt känner för att gå ner på stan kan jag göra det. Utan att planera.

Det enda lilla barn som finns inplanerat i mitt liv är systersonen. Vackraste av alla! <3

Im A Kock, Baby.

Fyfasen vad jag har saknat att laga mat. Lagar ju inte ens mat hemma längre. Bor man hos mamma står maten på bordet när man kommer hem. Inte för att jag klagar, mammas mat är alltid bäst, men jag saknar att göra det själv. Att hacka, skära, blanda, smaksätta, steka och koka. Jag gillar det. Uppenbarligen, eftersom jag gjort det till mitt yrke. Kan fan knappt vänta till nya köket på nya jobbet är klart och man får stå där varje dag igen. Var där igår och såg det halvfärdigt och helt ärligt är det fan nästintill orgasmiskt med nya vitvaror, inplastade, rostfria bänkar och frigolitskyddade induktionsspisar. Man går runt som ett litet fån med ett dumt flin på läpparna och klappar lite fint på allt, känner på kallt stål och drar lite i lådor. Det är vad jag går igång på. Alla har vi våra böjelser...

Idag lagar jag mat själv. Älskar mina knivar med. Går igång på dom också. :D

Sträck på dig!

Det känns som om jag prioriterar rätt allt oftare nuförtiden. Jag mår så jävla bra av det. Blir lite nöjd med mig själv varje gång jag avslutar en dag och kan tänka att det har varit en bra sådan. Helt ärligt är jag jävligt stolt över att jag fattar vad jag själv mår bra av, vad som funkar och vad som inte gör det och hur man undviker att ramla ner i de där djupa groparna jag så väl känner till. Klart som fan att jag också snubblar emellanåt, men det är inga katastrofer. Det blir inte värre än man låter det bli.´

 Det är skönt att släppa taget om sådant man ändå inte kan kontrollera. Det ger en mer energi att ta tag i sådant som faktiskt spelar någon roll. Som Du själv. Som Dina vänner. Som Din familj. Som Ditt jobb. Men främst Du själv. Du är viktigast. Om inte Du mår bra kan Du inte hålla upp någon annan som behöver hjälp att stå.

Lets talk about sex, baby

Bara för att koppla av lite menar jag. Det är ju helg för fasen, då kan vi väl lägga veckan bakom oss och gå in i fredags-mood. Jag tycker vi gör det, pratar om sex.

Eller så gör vi som på mitt nya jobb,

Stop Talking, Start Doing!

Bra koncept det där... universalkoncept skulle jag vilja kalla det. Joråsåatte...

Allt är ditt fel!

Glöm det där jag sade igår om att stanna hemma. Jag är svag och övertalades till inte bara en, utan fem öl. Inte så svårt. Svag säger jag. Svag!

Men skit i det. Det var ju trevlig som vanligt, det visste jag ju. Och nu går vi till jobbet. Pigga och fräscha. Jojomen!

Jag är så lättlurad...jävla komplott.

Torsdagsfylla??

Torsdagar har varit min schemalagda oas sedan jag kom hem till Sverige. Nästan varje vecka har jag varit ute. Inte alltid full, men alltid med en mörk staro, ett glas vin eller med en kapten cola i handen. Det är en grej... man går dit, man umgås, man vinner eller förlorar, för min del kvittar vilket, man säger hej då och går hem. Oftast inga okontrollerade fyllor, ingen som kryper hem, inga sena efterfester, alla jobbar ju dagen efter. Visst, ibland spårar det väl ur, men det är sådant som händer, I Lilla Landet Lagom. Men alltid är det trevligt. Att träffa folket man inte träffar någon annan dag i veckan, de som minns en från förr, som kan dra historier om dig från när du var 17 som du trodde att du hade glömt. Torsdagar ute är tradition, lite som ärtsoppa och pannkaka.
Idag vet jag fan inte vad som händer. Jag har spårat ur totalt. Kan fan inte ta mig för att klä på mig och gå utanför dörren. När jag var 20 hade jag varit rädd för att missa något. Idag vet jag att det inte är något farligt. Så jag stannar nog där jag är. Framför CSI och med Facebooksom nödutgång.

Sura miner

Jag har haft en dålig dag idag. Inte så att dåliga saker har hänt, men mitt eget humör har varit surt och jävligt. Vad nu det beror på... Jag väljer gärna att ignorera orsaken och hoppas på att det går över snart. Jag valde att kalla det pms. Det har nog inte alls med saken att göra, men det är irriterande ändå. Som en ond cirkel. Jag blir irriterad för att jag är sur och så blir det värre.

Men det har gått över nu. Jag är glad igen. Så om någon vill ringa mig är det ingen fara. Jag är snäll som vanligt. Det var en övergående sjuka.

I Landet Ingenstans

I Landet Ingenstans bor människor som inte finns. De bor i huset du aldrig sett och sjunger sånger du aldrig hört. Deras röster är som viskningar i ditt huvud och du undrar om det hördes alls. Deras rörelser är som vinden mot din hud och du undrar om den kändes alls. De lever i skuggan av sig själva och kan inte hitta ut. De går vilse i sina fotspår och när de dansar går det runt, runt, runt... Det är dom som står och trampar på samma ställe, det är dom som står helt still. De är de osynliga i rummet, de som aldrig kommer fram. I Landet Ingenstans bor människorna du aldrig kommer träffa, som kunde varit en vän...om du hade lyssnat.

I Landet Ingenstans är det ingen som gömmer sig. Det är dom du missar, dina förluster...

Modemiss

Jag gick på stan med en vännina en gång. Typ fönstershoppade. Annars är jag rätt dålig på det där med shopping, vilket jag påpekade för väninnan. Att jag har noll koll och aldrig fattar vad som är inne och inte bryr mig heller. Jag vet inte om det var för att vara snäll, men hon replikerade att halsduken jag hade på mig minsann var modern. Jag fattade inte grejen. Jag köpte den rutiga trasan för att det var kallt och den var billig. Så funkar jag. Inte riktigt alla kromosomer på plats, tydligen, för är man tjej ska man gilla och veta sådant där. Jag gör inte det. Jag vet andra viktiga saker, som typ hur många nyanser av svart det finns och vilken musik som är bäst att laga mat till och en massa annan knappologi. Jag vet onödiga saker. Det tycker jag är bra. Det gör livet lite, lite roligare.

Vad jag däremot nyss kom på är att jag är jävligt snygg med håret invirat i en stor handduk på huvudet. Så mitt lilla mission nu är att övertala någon av alla de där modebrudarna att göra det hippt med frottéturban. För fan vad inne jag skulle vara då!

Om jag hade en kamera skulle jag fota och visa er. Men det har jag inte.
Note to myself; köp ny kamera. Sådär.

Vi i gruvan

Först fick jag hem ett bokpaket som jag hade skickat efter. Sedan gick jag och hyrde två filmer. (Ja, jag HYR. Jag vet fan inte hur man stremar och laddar ner, ok?) När jag kom hem trodde jag i mitt stilla sinne att jag skulle plöja både kokböcker och filmer, men så blir icke fallet. Dygnet har för få timmar och jag blir sittandes framför datorn en stund med mera brådskande aktiviteter. Typ jobb. Ni vet...sådant som man måste göra först. Att prioritera rätt är svinjobbigt. Men böckerna lär ligga kvar och vänta...det gör inte jobbet. Schysst med deadline som orsakar nästan lika mycket glädje och adrenalin som spontana hjärtinfarkter. Tro mig, vi är alla nöjda ändå. Som sju små jävligt glada dvärgar som visslande går till gruvan. Fast vi är tolv...

Den nakna sanningen

Jodå, det du ser är det du får och jag erkänner...håret är rufsigt varje morgon och osminkad ser jag ganska trött ut. Jag har inte alltid ordning i mina garderober och det har hänt att jag har samma strumpor två dagar i rad. Ibland pratar jag alldeles för mycket och ibland inte alls. Jag kan inte alltid bete mig politiskt korrekt när jag blir full, men jag är alltid snäll ändå. Jag fäller alltid ner toalocket och skruvar oftast på locket på tandkrämen. Jag tycker om att städa men bryr mig inte alltför mycket om det ligger en tröja på golvet i några dagar extra. Jag lägger inte energi på oviktiga saker men gör småsaker till viktiga om jag känner för det. Jag kan tvinga dig att låtsas att min makaronmiddag är en trerätters för att jag gillar att laga mat åt folk... Jag kommer aldrig ljuga och den nakna sanningen är vad du får, jag kommer inte säga att dina skor är snygga om jag inte tycker det och om din nya parfym luktar skit säger jag det.

Jag är tamefan inte felfri, men vet du vad. Det är inte du heller.

Stockholm hörrni?

Hörrni, Stockholm..? Inte så jävla hippt som det låter va? Jag tycker inte det... Inte imponerad alls. Kan vara lite på grund av mitt bristande lokalsinne men det låtsas vi inte om. Stan är stor och bullrig och smutsig och grå. Det är min åsikt och det står jag för. Om man inte har krypavstånd hem är det för långt. Just det.

Men det förtar inte att jag hade trevligt igår. Sandra lotsade genom stan till releaseparty med Eskilstunasonen Adam Heldring som jag kanske borde vetat vem det är men inte gör. Sådan är jag. Noll koll men glad ändå.

Nu var vi ju där på jobbuppdrag, så kvällen blev tidig och tjejerna var fräscha imorse. Hepp! Bra snabbvisit. Tack Sandra för att vi inte gick vilse....

När jag blir stor vill jag bli rik

När jag var liten ville jag bli författare. Eller journalist. Klart var i alla fall att jag skulle skriva. Jag har alltid gjort det, till min mammas blödande ögons beklagan. Alla sagor som sjuåringen kom hem med och ville ha beröm för, alla dikter som rimmade på hjärta och smärta, alla spökhistorier med lakansbeklädda varelser... stackars mamma. Man kan inte direkt kalla det högklassig litteratur. Men halvbra, det var det. Jag var ett barn med fantasi och vilja och jag skrev för glatta livet.

När jag var elva fick jag min första betygsatta skrivuppgift i skolan. Jag fick en femma och jag var övertygad om att närmsta bokförlag skulle slänga sig på luren för att kontraktera mig. Ingen ringde. Jag fattade aldrig riktigt varför, men när jag hittade samma novell för några månader sedan ville jag ringa upp förlagen och be om ursäkt för att mitt elvaåriga jag hatade dem innerligt. Det var tametusan inte speciellt bra. Inte så som mamma försökte inbilla mig. Mammor är fantastiska lögnare, by the way. Jag har kommit över det. Det är okej. Jag har förlåtit redaktörer, utgivare och mamma. Till och med min lärare som fick mig att tro att jag var Astrid Lindgren.

Men bara så ni vet...om den här kockkarriären går åt helvete är det erat fel för att jag aldrig blev författare, okej?

Tacos och vin

Hörrni, jag drar nu. Ut på landet för tacos och vin. Känns det inte väldigt mycket som en standardlördag?

Saknar ni mig kommer jag tillbaka till stan senare ikväll. Ses då?

Göra om göra rätt

Egentligen känns det inte helt okej. Att överge alla gamla blogginlägg såhär. Men å andra sidan...det finns kvar, texterna, bloggen och minnena och det spelar ingen roll. Vi behöver förnyelse. Gå vidare. Göra om, göra rätt. Så är det. Vi gör det här. Saknar man det gamla kan man backa...det ligger kvar som ett envist blåmärke...

Skördefest

Jag gick förbi två äldre damer utanför matbutiken igår. De ställde sig i mörkret och inspekterade affärens annonsvägg. -Välkommen till höstens skördefest, skrockar den ena. -Det låter ju himla trevligt! Sedan gick de vidare. Jag vet inte om de förstod att texten vittnade om billiga priser på rotfrukter eller om de faktiskt trodde att Ica stod för partyn inne på lagret. Men det var gulligt och intresset var genuint. Sådan vill jag bli när jag blir stor. Uppskatta texten utanför Ica så mycket att det gör min kväll.