Cruel To Be Kind

Gryningsnarkoman

Den finaste tiden på dygnet är när natten sakta slutar vara mörk och alldeles snart blir dag. När solen inte syns helt men tvingar sig fram genom mörkret. Alldeles där runt Gryningen är det som finast.
Jag skulle alltid vara vaken då om jag kunde, men jag antar att det skulle sluta vara speciellt om man var där för ofta. 

Men det är så tyst. Och allting är så stilla. Och man är alldeles alldeles ensam och hela stan är där bara för dig. Det är lite som att drömma att man kan flyga och äga allting...

Men det är bara jag.

Och jag är sällan som alla andra. 

Gryningspyroman

Det kommer bli tomt

De var borta idag. Jag har sneglat mot dem varje dag sedan jag flyttade hit. Sett till att de stått på sin plats. Funderat på vad de gör där...tyckt om dem. Väggen ser naken ut. Ensam. 

Var har cyklarna tagit vägen? Och vad fan gjorde de där från början?

Jag vill faktiskt veta. På riktigt.

Var är den där jävla regnbågen de pratar om??

Varje dag är bara Sådär numera. Jag vantrivs. Det finns inte en enda dag som är bra, inga undantag. Så får man inte säga. Man ska vara diplomatisk. Nicka. Vara tillmötesgående. Behaglig. Svensk, mellan-jävla-mjölk. Men det är ju bara ljug. Det finns ju inga roliga dagar längre. Jag kan inte låtsas sådant. När någon frågar hur man mår ska man svara Bra kort och koncist och inte prata länge eller inleda samtal med den som frågade. Han ville egentligen inte veta. Det finns inga nyanser mer. Allting är bara mer eller mindre...grått. Måste hitta lite nya färger.

Jag har så många fina stunder, dock. Bra timmar, fantastiska samtal, roliga kvällar, vackra vänner. 

Det är resten som är tråkigt. Tråkigttråkigttråkigttråkigttråkigt och jag tror jag dör.

Kontorsråtta

Stillasittande arbete har aldrig varit min grej. Jag an inte bara vara på ett ställe och organisera upp saker. Då får man ju ingen översikt. Visst måste man röra lite på sig för att se vad som händer runtomkring för att se att det flyter? Listor på en dator fungerar inte för mig. Däremot VILL jag att det ska göra det. Jag skulle behöva byta yrke. Till något som sliter mindre. Så idag praoar jag för mig själv och övar. Sitter framför den här datorn vid ett skrivbord i ett litet rum som brusar och knäpper och piper och är olidligt varmt i flera timmar. Ibland tar jag en paus och gör något fysiskt. Bär lite kartonger och så, för att inte bli knäpp. Fyrkantig. Jag blir det annars. Jag känner det. Hur gör ni? Ni som jobbar såhär? 

Blir ni inte tokiga av att aldrig få röra på er?

Jag som aldrig äter glass

Jag mår illa. Det var den där glassen jag åt tidigare som jag visste jag borde låtit bli. Jag drömmer alltid mardrömmar när jag lägger mig mätt och undviker det oftast. Miss idag. Jag VET att jag kommer somna, drömma jobbiga drömmar och vakna kallsvettig och nervös och så kommer hela natten bli uppstyckad och morgondagen jobbig. För att jag åt glass efter klockan sex. Så knäppt. 

Det finns mat nu

Nu har jag så mycket saker i mitt kylskåp att jag kan öppna bed & breakfast. Eller åtminstone bjuda på annat än silverte när vännerna hälsar på. Nu går det bra att komma hit. Kom och hälsa på! Jag vill visa hur mycket frukt, grönsaker, juice och tillbehör man får för en mindre förmögenhet utan att faktiskt köpa någon mat. Det har blivit ett expertisområde. Massa saker, men ingen mat.

 Inga problem. Jag visar gärna hur man gör. 

Vet inte vad jag ska laga bara. Det är enklare när man bara har nudlar att välja på.

Marielle är fin shoppingpartner. Henne tar vi igen.

Mitt ekande kylskåp

En burk makrill. Det är vad som finns av ätbar härkomst i mitt hem. Jag måste åtgärda det. Innan jag hungrar ihjäl, vilket jag misstänker kan ske vilken minut som helst. Det är lite sorgligt det här. Det är som ett ungkarlshem. Fast fixat. Men på riktigt. Makrill och sockerdricka, några öl och tre flaskor sprit i min kyl. Det är inte ett enda vuxenpoäng på det...

Hypnotisören

En gång fanns det en människa i mitt liv som var en God Hypnotisör. Han fick mig att se saker som inte fanns och att tro på en värld som inte syntes. Han fick mig att tro att jag var Mindre och Sämre och inte Värd så mycket som alla andra. Han fick mig att tro på ett ljus jag aldrig märkte av och att lyssna på ord som aldrig blev verkliga. Det var så märkligt det där, för när han försvann kom allting ifatt mig. Dimman han lagt över mina ögon öppnade samtidigt upp dem och gav mig en Cynikers syn på världen. Jag såg allting ganska krasst och litade inte på någon. Allas ord var lögn, precis som hans och hans bitterhet blev Min. Som om han överfört allt sitt onda och sin sorg på mig. Som om det hade varit mitt fel elller problem. Det är kruxet med människor. Att man vill lägga över saker på andra. Inte ta ansvar för vad som är ens eget.

Det är ganska längesen det där. Och jag ser allting lite klarare nu. Jag tar ansvar för att jag blev en mörkare person, en som inte var så glad. Jag står för att jag borde lyssnat mer på andra, men valde att bli Lurad. Jag står för att en Cyniker sällan är en rolig person att vara runt.

Att det var en Hypnotisör som satte reglerna för min Verklighet gjorde den bara lite mera rörig. 

Inte mer overklig eller oäkta. Det var min På riktigt.

Det fanns så många nätter jag bäddade rent i min säng men sov på min soffa

 för att inte skrynkla till lakanen om han skulle komma. 

Det fanns så många nätter när jag sov påklädd  och sminkad för att vara fin om han kom hem.

Men jag vet bättre nu. Och jag är annorlunda. Lyckligare. Men fortfarande är grunden lagd av honom.

Så Tack för att du stal min naivitet och min oskuld. Tack för att du stal den sista gnuttan tro jag hade. Tack för att du tog dig friheter med mitt liv som om det vore ditt eget. Tack för att du åt min mat, sov i min säng och drack min sprit. Tack för att du gjorde mig starkare, modigare och smartare. Tack för att du lärde mig säga nej. Tack för att du lärde mig vad jag egentligen vill ha och att jag är värd det. Tack för att du visade mig vem jag vill vara och vilket liv jag vill ha. 

Tack för att du Hypnotiserade mig och Öppnade mina ögon.

Och Tack så jävla mycket för att du snodde min DVD-samling innan du försvann.

Jag vet bättre nu. 

Julafton

Att det sällan blir som man tänkt sig är ett faktum. Jag har legat utslagen det senaste dygnet. Värsta sortens magsjuka. Jag besparar er detaljerna. Julen blev omdirigerad och vi flyttade firandet från mig till mamma när jag inte kunde resa på mig och systersonen lider av samma sjuka. Egentligen spelar det ingen roll. Nu när barnet är sjukt. Det kommer en jul nästa år också. Jag kan ju meddela att det sista jag vill ha är julmat. Speciellt som magsjukan föregicks av just ett julbord. Maten står mig upp i halsen. Bokstavligen. Klapparna är nedpackade i provisorisk säck. Blå platskasse från IKEA. Julgranen får stå kvar hemma. Barnet kommer inte sakna den ändå i sin feberdimma, stackarn. Nästa år blir bättre.

Men God Jul till er! Hoppas det flyter på bättre hos er.

När jag inte jobbar

Jag gick upp tidigt för att tvätta. Jag gillar att känna mig nyttig, att man inte bara suttit bort sin dag, hängt i soffan och tittat på tv. Det är även julstädat, vilket i och för sig känns bortkastat med tanke på att jag får göra om det igen på söndag. Att jag måste jobba hela julhelgen kompenserar jag med två lediga dagar nu. För att hinna med. Och så längtar jag efter semester. Några veckor med människor man blir glad av och mysiga kvällar med röda viner så mörka att de nästan är svarta. 

Det ska jag ge som nyårslöfte. Det låter realistiskt. 

Dan före dan...

När det är två dagar kvar till julafton har julkänslan inte infunnit sig. Det var längesedan den gjorde det överhuvudtaget nu. Jag stirrar lite på den där granen i hörnet med silvriga kulor och på högen med inslagna paket under den. Ingenting. Men jag tänker anstränga mig. Har man barn i familjen får man lov att se till att han ser granen och paketen med andra ögon. Jag och min mamma är dessutom ute i sista sekunden, som vi alltid är, och åker ut och julhandlar imorgon. Dagen före julafton. Det är ju som bäddat för en infarkt.

Jag kan inte sova. Igen. Jag tänker för mycket och kan inte slappna av och får huvudvärk av det. Jag analyserar, vrider lite på saker, försöker problemlösa och lägger abstrakta hjärnpussel tills jag vill implodera. Jag orkar inte längre.

Jag läser synonymordböcker för att tänka på annat.

När det svarta tar över

Jag gjorde någon besviken häromdagen... Det är ingenting jag tänker prata om. Men jag skriver om det. För det här är för Mig. Men det gör mig ledsen. När någon man bryr sig om tycker att man borde ha gjort annorlunda så känns det. När man inte kan göra det ogjort gör maktlösheten sig så påmind att frustrationen tar överhanden. Men det är väl så. Jag är van vid att ingenting bara flyter på. Ingenting kan inte bara vara bra. Tydligen. Jag skulle vilja förklara så att det blir förståeligt. Att det inte var meningen eller planerat. Men det ligger inte hos mig längre. Jag kan inte säga mer nu. Vill inte göra det värre. Och man kan inte ändra på det som redan varit.

My Head says,

"Who cares?"

But then my heart whispers,

"You do, stupid..."

Så man inte glömmer

Det är som om jag älskar tanken av en tanke, är kär i kärleken och fascinerad av bilden av hur bilden kunde se ut. Jag förstummas av hur skratten kunde låta, hur leenden kunde se ut, hur blickar kunde ha delats. Det är som att leva i en historia man själv har skrivit men inte kan regissera, rollbesätta eller hitta det rätta slutet på. Det är som om musiken skriver sig själv och det låter som en sång jag känner igen men halvvägs byter den genre alldeles av sig själv och ibland blir det hack....hack i skivan. Ofta känns det som att tappa kontrollen och fotfästet på samma gång, som att falla och veta att det kommer göra ont och hinna tänka tusen tankar och känna smärtan under hela fallet och det kommer vara i tusen tusen år. Och ingen jävel har ett plåster eller ett glas med upplöst aspririn, man får klara sig själv. Genomlida skiten och tro på... att det löser sig.

Det löser sig det löser sig det löser sig 

Och under tiden finns det ingen jävla gräddfil. Bara slingriga, snåriga stigar med rötter att snubbla på.

Det börjar ordna upp sig

Det börjar bli ordning på mitt lilla råtthål till hem. Saker och ting börjar komma på plats. Idag tog jag in ett levande föremål och hoppas det överlever. Jag har haft kartonger och skräp konstans i min hall sedan jag flyttade in i augusti. Nu ska det snart vara slut på det. Behöver inget mer. Utom möjligen lite besticklådor och gröna växter. Kanske väggprydnader. Men inget som kräver montering eller hög ansträngning. Skönt. Är så trött på att springa med sopor.

Jag hade en så bra kväll igår. Alla mina vänner var där, från alla mina världar och stämningen var fin och det slutade bra och jag var så glad när jag kom hem och känslan satt i hela dagen. Fantastiskt, det där.

Det går bra nu

På 20 minuter är det första lasset packat och iväg. Vackert. Med mitt falköga ser det ut som om det räcker med ett endaste lass till. Och jag drog dessutom det längsta strået och fick stanna kvar i gamla lägenheten för att passa familjeskatten som fortfarande sover. Nono alltså. Jag tar en paus nu. Fast det andra tror jag städar och fixar markservicen. Vafan, de vilar ju i bilen. Då gör jag det också. Det blir nog inte ås farligt det här som det kändes inatt. Då ville jag dö. 

Det sjuka håller jag borta med överdos av Ipren. Jajamen.

Han tänkte att det regnar skräp här

...så han skyddar sig. Bäst han kan. 

Han gick till hallen, drog på sig sina ytterskor och sade Moster Nenni, det är så mycke skjäp häj, jag måste ha skojna på mig.

Han fick det. Jag hajjar.

Underbar och Älskad av Alla

Det är så jävla typiskt. Murphys lag; lagen om alltings jävlighet. Ingenting går någonsin som planerat. Varför skulle det göra det den här gången? Dagarna som skulle spenderas med att flyttröja min systers lägenhet förvandlades till dagisvecka. Barnvaktsvecka. Systersonen blev sjuk och var tvungen att stanna hemma. Vilket ledde till väldigt mycket passande och väldigt lite röjande. Alla planer gick fetbort och imorgon är det flytten från helvetet som hägrar. Inte för att hänga ut min syster, men hon besitter inga fenomenala organisationsförmågor. Det hon sade var "packat och fixat" såg ut som resterna av Tjernobyl. Att jag är en gnutta trött på eländet nu är ingen hemlighet. Men min filosofi att allting löser sig sitter i. Det visade sig dock ikväll att Herr Murphy uttryckligen hatar mig. Mer än någonting annat. Mer än han hatar sådana som Hitler och Stalin och barnamördare och pedofiler. HATAR mig. I samma andetag som jag lade upp plan B för syrran för att överleva morgondagen fick jag blixtrande huvudvärk och förbannat ont i halsen.

Jomensåatte...det blir en kul dag imorgon. Kul. 

Jag är inte bitter. Alls. 

Men jag har insett att bananskal, räkmackor och silverskedar är inget som gäller mig. Nerrå.

Storasyster är INTE glad. Jag alltså.

TGIF

Vi gick ut medan det fortfarande var dagsljus. Jag och Nono. Jag tänkte att barnet behövde frisk luft den där stackars kvarten som kallas Dag såhär på vintern. Vi hälsade på morfar en stund, trots att Nono sade att han var dum. Sedan gick vi till centrum. Som det kallas här. Jag ville bära vapen och pepparsprej. Det är ett otäckt ghetto och tack och lov att de flyttar härifrån. Men biblioteket besökte vi. Och läste arton böcker och köpte en ballong som såg ut som en haj som fick otaliga pussar. Idag äter vi chips till middag. Det är ju fredag. Och inte mitt barn. Klart han ska ha chips och cola till middag. Jag ställde en skål med gurka bredvid. Det är ju som vatten. Nyttigt.

Jag vinner priser här. Samtliga vuxenpriser.

Men jag tog oss hem. Efter att jag gick vilse. 

Jag lever, ok?

Jag är isolerad. Med noll lokalsinne vet jag inte riktigt var på kartan jag befinner mig men jag är i alla fall hemma hos min syster. Vad jag också vet är att man måste åka buss för att komma till stan. Så här ensam har jag aldrig känt mig. Det är så långt till civilisationen och jag blir lite ledsen när man inte ser några gatlampor från fönstret. Det är som att bo på en bondgård, nästan. Systersonen är det enda som är bra, men han har nog feber och kallar mig bajs nu igen. Det är den åldern. En gammal bajskorv. Mmmm. Jag är ledsen för att mognadsgraden sjunker, men det är så han kommunicerar. Visar sitt missnöje genom att jämföra mig med åldrad avföring. Jag hade kunnat vara på bryggan ikväll. Istället blir jag förolämpad av en 3,5åring som enisas med att han är fyra. Det kunde varit sämre... Jag kunde ha varit i Flen.

My Head says,

"Who cares?"

But then my heart whispers,

"You do, stupid..."

Mostern som stal Julen

Jag har lovat Honom att Tomten ska komma med en jättestor Nattfasa. Draken, ni vet. Jag LOVADE. Problemet är att Tomten inte finns och att jag inte hittar en endaste Nattfasa i hela världen. Inte i butikerna eller på nätet. Inte en skymt av den svarta draken så långt ögat når. Han kommer aldrig mer lita på mig. Han kommer tro att jag är Mostern som stal Julen och Ljög ögonen ur sig. Jag funderar på en alternativ plan och ta diverse svart drake och inbilla honom att det är Nattfasan. Han kommer aldrig gå på det. Han är smartare än så. Häromkvällen ringde han Mormor och frågade om hon inte skulle komma snart och klä på sig Tomten. Han minns fadäsen från förra året, vårt lilla Geni. Det har han fått från mig. 

Jag bakar en Draktårta och hoppas han förlåter mig. Jag räddar allt med mat och vi vet ju att vägen till Mannens hjärta går genom magen. Håll tummarna för det!!

Jag sprang jättefort

Jag tränade ensam. Sandra befann sig tydligen inte ens i stan. Man har dålig koll på det där... Men det gick bättre idag än på länge. Det märks att antingen orkar jag mer i den fysiska bemärkelsen eller så blir man envisare. Inte vet jag, träning har aldrig varit min grej. Men det är roligt. Och det går bättre än jag någonsin trott att det skulle göra. Att jag fortsatte längre än de tre första dagarna överraskade till och med mig. Jag trodde jag skulle gett upp för längesen. So far so good...

Det är vardag

Jag sov länge idag också. Jag tror jag har gått i regression och förvandlats till tonåring igen. Det känns så. Inte i huvudet, dock. Där är det lika rörigt som på en nittioårings dammiga vind. Och kroppen lutar nog åt sextiotaggarhållet. Lite sliten kan man säga. Trött. 

Åker snart ner på jobbet och tränar lite. Orkar inte, men det behövs. För tröttheten. Allting känns bättre om man gör mer än ingenting. Jag försöker få med mig Sandra men hon svarar inte.Antingen undviker hon mig eller gymmet. Normalt tränar jag bättre utan sällskap, det distraherar mig. Men idag hade det varit trevligt.

Min lägenhet är i alla fall skinande. Jag städade hela eländet igår. 

Nu hoppas jag på några dagars ledigt. Som ska spenderas i syrrans lägenhet som ska flyttrensas. Ger hon mig ett par sopsäckar och fritt spelrum ska hon få se på rensning. Hon kommer tro hon blivit rånad.

Gimme!

Nattfasa

Jag vet inte om jag har sagt det förut och jag orkar inte leta bland gamla inlägg, men förr sov jag aldrig i mitt sovrum. När jag bodde hemma gjorde jag det såklart. Och i min första etta fanns det liksom inte så mycket att välja på, men efter det har jag spenderat så få nätter i mina sovrum att jag nästan kan räkna dem. Jag sov alltid på min soffa. I alla mina lägenheter. Det var så få gånger jag sov i min säng att jag knappt kände mig hemma där. Mest var det nog någon slags mörkrädsla, tror jag. Jag somnade alltid med tvn på. Sleepfunktionen var det mest vitala på min tv. I min andra lägenhet bodde jag precis under vinden och det bodde garanterat monster däruppe. Det hördes definitivt från mitt sovrum. Det gjorde det inte i vardagsrummet så jag sov där.

Idag sover jag alltid i min säng. Jag längtar efter att klockan ska få bli så mycket att jag ska få lägga mig. Jag trivs så bra i min slitna lägenhet att jag alltid vill vara här. I mitt sovrum kan jag stanna hela dagen om det inte skulle ge mig dåligt samvete. Och DET vet ni redan.

Jag jobbar på hotell

Om någon har missat det jobbar jag på hotell. Jag nämner sällan det, skriver nästan aldrig om mitt jobb eller vad som händer där. Mest för att det är en plats med människor som inte valt att bli uthängda, för att vi har tystnadsplikt och för att jag inte tycker att det är okej helt enkelt.

Det är en intressant arbetsplats. Man träffar så mycket människor. Kändisar som jag aldrig känner igen eftersom jag är ute, ointresserád och oinsatt. Okända människor som är så trevliga så man vill ta med dem hem eller så griniga att man vill hata dem för alltid. Det är olika det där... Ibland är det så vackra människor här att man blir förälskad på plats och vill presentera dem för mamma direkt. Ofta är det intressant. Anda dagar svintråkigt.

Imorse var det en gäst här som engagerade sig lite i en lättare hotellbrand. Det luktade plötsligt bränt och kollegan anklagade genast mig, köket. Efter en snabbare översikt över matsalen får jag syn på en herre med morgontidning. Som mycket strategiskt placerat tidningen precis ovanpå ljuslyktorna som står på bordet. Väldigt smidigt drar jag fram ljuset under hans tidning och han och hans fru tittar upp.
Ja, vi tyckte det luktade bränt, sa de. Men vi trodde det kom från köket.

Trevliga människor. Men hur missar man att man sitter och eldar tidningspapper? Intressant.



Dubbdäck

Jag har alltid sagt att folk som cyklar när det är vinter och halt och jävligt inte riktigt är som de borde. Det var innan jag ägde en egen cykel, och det ska ni veta, att jag tänker cykla hela vintern! Att det inte är det lättaste, att det är ett smärre självmordsuppdrag hindrar mig inte. Jag är livrädd att ramla och bryta fötterna hela tiden. Och det går inte fort. Men man kommer fram. Jag har hört att det finns dubbdäck till cyklar. Stämmer det, hörrni?

Just det. Det blev inget vin. Jag drack en stycken cola och en stycken loka och så åkte jag hem.

Min gravida vän drack alkoholfritt vin och stannade mycket längre än jag.

Det är bara jag som inte pallar trycket.

Utekväll

Här ska firas bebismage! Och det gör jag självklart genom att vara sympatinykter. Vad som helst utan alkohol med bubblor i funkar. Kanske kaffe till och med. Eventuellt tar jag en cigg helt osympatiskt, men jag röker så sällan ändå så det räknas inte. 

Jag kommer få erkänna att jag drack ett glas vin efteråt. Så det är lika bra ni ställer in er på det direkt.

Bulle i Ugnen

Apropå det där jag skrev om barn... När Bästa Vännen annonserar att hon väntar smått inser jag att jag ännu mindre behöver egna barn. Eftersom hon nu bara har en bror kommer jag ha fullt upp med att vara Världens Bästa Moster/Tant. Jag kommer helt enkelt inte ha råd att föda egna ungar med alla doppresenter, namnsdagspaket, födelsedagskalas och julklappar. Hennes unge kommer bli så bortskämd att även om Hon och hennes Man vill ha ett bohemiskt barn som ska lära sig värdet av en krona och leva materialistiskt knapert kommer jag gå emot båda deras vilja och ge det lilla Barnet guld och gröna skogar. 

Jag är så otroligt glad för deras skull. De kommer bli så fina föräldrar och med Bull-helgerna och Lek-söndagarna med mig kommer Barnet få det fantastiskt. 

Grattis, Älsklingar!! 

Ni förtjänar allt vackert.

Kärlek!

Egentligen vet jag hur lång tid det tar att förbereda en middag som ikväll. Men jag går alltid in för tidigt och så står jag där med en massa dötid. Jag kommer göra likadant idag, fast jag hellre skulle stanna i sängen. Måste ha ny inspiration. Ny svacka. Jävlar.

Det luktar rengöringsmedel här hemma

Jag straffar mig själv med tre fulla IKEA-kassar med tvätt. Det svider, gör så ont och jag har ett skärsår på fingertoppen. Sängen är nybäddad. Disken är diskad. Hemmet rent. Nu värker det tamefan i varenda kroppsdel och jag lägger mig i mitt badkar nu. Sedan ska jag hänga i soffan framför tvn. Desperate Housewives och CSI brukar det bli. Så det gör jag. Nu. 

Den där blekheten

Dricker kall oboy i högt glas och äter kakor med choklad på i ett försök att frammana lite barnasinne och kanske kanske få tillbaka en bit av min själ. Jag tror jag tappade den på botten av en vinkaraff igår. Det känns som om jag inte vill lämna lägenheten på flera veckor, men i själva verket var jag på jobbet bara fyra timmar efter hemkomst. Det har inte känts så bra idag. Jag kommer få lida för det här imorgon också. 

Jag blir straffad.

Det var söndag men Papas Tapas fyllde 10 och bjöd på kalas. Jag hade ingen koll på mitt glas men jag vet att det aldrig var tomt. Anneli var där med flaskan hela tiden. Det var en otroligt trevlig kväll. Jättebra faktiskt! Jag och mamma körde helkväll tillsammans. Idag vågar jag inte kolla kontoutdrag eller köra lucköppning. Det får vara som det är. Det går väl över någon gång. Det brukar ju det...

Det är Barn överallt

Det pratas så mycket om barn i mina kretsar. Vi är i den åldern. En del av oss är gifta, några har barn, andra köper hus och en hel del lever centrumliv i standardlägenheter med plastluckor i köket. Vissa vill febrilt skaffa barn. Andra är nöjda som det är eller lever med bonusbarn. Det är så olika det där och jag har vänner som säger att de aldrig skulle kompromissa bort barn. Själv vet jag inte. I min singeltvåa kan jag säga att jag skulle vilja ha barn. Om 5-10 år sådär. Ingen stress. Självklart vill jag ha barn, brukar jag säga. Men jag vet inte. Vad händer om man träffar någon som redan har barn, som inte vill ha fler eller som inte vill ha alls? Slänger man kärleken åt helvete då och väntar på nästa snubbe som vill ha barn? Jag tror fan inte det. Jag skulle nog kunna kompromissa bort ungar, även om jag skulle bli en förbannat bra mamma. Förmodligen världens bästa. Det handlar nog mest om ögonblicket när man väljer. När man står där vid sitt vägskäl och bestämmer om man ska skapa liv eller inte. Det är DÅ man vet. På riktigt. Nu har jag ingen aning. Men jag vet att jag inte är fanatiskt sugen på barn. Och jag vet att jag skulle älska att ha dem också. 

Min systerson ringde för att säga Godnatt. När han ändå hade mig på tråden passade han på att säga att jag var bajs och att han skulle slänga mig i papperskorgen. Sedan sade han att han älskar mig. 

Kära Bullen, är ungen schizofren?

I värsta fall, om jag nu blir tjejen som prioriterar bort barn, så har jag alltid honom. Och han både räcker till och blir över. 

Godnatt, Måne.

Jag åt middag hemma hos mamma och blev så trött efteråt att jag blev tillsagd att gå och vila på sängen. Jag avböjde, envist. Tio minuter senare sov jag i alla fall och insåg att efter-maten-luren blir vanligare och vanligare med åren. Den är fantastisk. Att man vaknar efteråt och glömmer att det är lördag och bara vill fortsätta sova hör också till vanligheterna.

Nu ligger jag i min egen soffa. Planerar att tvätta imorgon bitti klockan sju. Det känns vettigt.

Hjärnflimmer

Kommer ni ihåg när jag skrev om Septembers frisyr och fick min första, och hittills enda, hatkommentar? Det där om att det är synd om mig som måste tycka illa om ALLA andra för att må bättre själv? Det är intressant det där. Jag tycker uttalat illa om nästan ingen. Riktigt illa tycker jag bara om människor som gjort mig eller min familj illa. Eller Hitler och pedofiler som alla tycker illa om. 

Däremot finns det offentliga profiler som jag föredrar att inte titta på alls. Som ger mig lite kväljningskänslor för att jag tycker att de är människor som inte hör hemma i mitt liv. Man FÅR tycka så. Utan att vara en Kvinna som Hatar Människor. 

Lena Ph, Pernilla Wahlgren och Ann Söderström. Jag är ledsen. Men jag KAN inte gilla dem. Jag MÅSTE byta  kanal om de dyker upp på tvn. Jag får flimmer i hela hjärnan om jag måste lyssna på dem.

Däremot har jag inget som helst behov av att önska dem ur samhället, hata dem eller stoppa dem i brännugn.

Avstängningsknappen är bara en normal reaktion

 på sådant som inte tilltalar mig. 

Vem fan gillar alla? 

Moder Teresa?

Ja, men hon blev ju Helgonförklarad, för i helvete. 

När jag blir det ska jag också Älska hela världen.

På riktigt??

Matminnen

I mitt huvud åt vi torsk med kokt potatis, äggsås och rivna morötter så ofta när jag var liten att jag inte klarar av vare sig torsk eller ägg längre.

Första gången jag mikrade en formfranska med ketchup, oregano och ost öppnade sig en ny värld med ny slags snabbmat och barnvakten kallade rätten "pizzamacka".

Samma barnvakt introducerade konceptet med kall pizza till frukost och att bara ta ett popcorn i taget istället för en hel näve: För så gör alla de coola kidsen aka tonåringarna.

När vi fyllde år fick vi alltid frukost på sängen med varm choklad, vispad grädde och karamellströssel på toppen. Det var magiskt och bättre än paketen. 

Min dagmamma kokade ofta kyckling. Hon klippte den i bitar istället för att skära och det var så fascinerande att så fort jag blev stor nog att bestämma själv klippte jag mat så ofta jag kunde. 

När vi var små var "efterrätt" ett vanligt uttryck. Idag har jag inte ens mat i kylen men mamma har alltid glass i frysen. 

Och klockan är jättesent och jag är svinhungrig utan mat hemma och då tänker 

jag på sådant här...

Mitt akvarium

Egentligen har jag lite fiskfobi. Eller ganska mycket. Det är otäcka otäcka djur. Till och med döda. Som kock kan det bli himla jobbigt. Jag får kväljningar varje gång jag måste skära av en fena eller hugga av ett huvud. Oftast blundar jag, skär och låtsas att det är något annat. Jag vågar inte bada i sjön heller. 

Men OM jag inte hade tyckt att det var så äckligt kanske jag hade skaffat akvarium. Och DÅ hade jag haft en sådan här fin sjödrake där. 

Långpanna

Knappt man vet vad det är längre. Och det är definitivt ingenting man gör i en handvändning heller. Inte nuförtiden. Det ÄR åldern. Hur dumt det än låter när man är 27. Det funkar inte för mig längre. 15 timmar idag och jag vill självdö. Nu ska jag sova. Imorgon kör vi något liknande.

NaknaTjejer.se

En bekant delade med sig av en vardagsanekdot häromdagen. Hon berättade om hur och hennes nioåriga son hade gjort läxor tillsammans på sonens dator och att hon när hon öppnat upp internet fått ett lätt slaganfall när diverse porr poppade upp på skärmen. Pojken var alltså nio år. Jag slätade över lite, mumlade något om att pojkar är nyfikna... Sedan tänkte jag efter. Nio år?? På riktigt? När jag var nio gick jag på en klasskompis födelsedagskalas och insåg att flickor och pojkar kunde dansa tillammans. Det skulle aldrig falla mig in att fundera på det där med nakna kvinnor...eller män. Att jag inte hade någon dator försvårade kanske saken. Inte vet jag...klart killen är nyfiken. Poängen är att det är otäckt att småpojkarna växer upp med synen på sex som de vuxna männen framställer den. Skrämmande och åt helvete.

Nio. 

Saker jag gör en stor grej av:

Människor som använder "" fel och ger orden helt ny betydelse.  

Listen Up!

Förr i tiden hade jag otroligt svårt för auktoriteter. Jag ogillade att bli tillsagd vad jag skulle göra och sade ofta emot, hamnade ofta i konflikter med mina chefer. Alldeles för ofta tog jag slag jag inte alltid behövde för att jag var rädd att bli trampad på. Mina argument var ofta just så; ingen får trampa på mig och jag lägger mig inte. Det handlade nog mest om dålig självkänsla, att jag var rädd att ses som svag. Sedan fick jag en chef som inte bara tog konflikter, utan kastade mig rakt in i väggen och tvingade mig ner på knä när han var tvungen. Inte bara mig, utan det var hans sätt att leda. Han tryckte ner oss dagligen, bad oss inte hålla käften utan beordrade och gav oss inget utrymme för eget tänkande. Det kan låta hårt och när jag först kom dit var det som att springa rakt in i en mardröm. Till slut insåg jag att i slutändan var det HANS produkt vi jobbade för. Att det var HANS namn som stod på spel och om vi inte gjorde enligt hans mall var det han som fick stå för konsekvenserna. I sådana fall lär man sig att backa. Man vet att när man gör ett bra jobb får man veta det. Man behöver inte alltid ha egna åsikter om allt. Ibland är det okej att följa. Det visar inte på svaghet, snarare tvärtom. Det visar att man är så säker i det man själv gör att man är okej med att låta någon annan komma fram.

Efter den där tiden lärde jag mig att alla konflikter inte är värda att ta. Ibland kan man vara tyst. Backa. Energi ska inte slösas på och det bästa man kan göra är att välja vilka gånger det är värt att tala.

De andra gångerna kan det vara skönt att hålla käften och lyssna.

Ofta lär man sig mer på det.

Det är söndag så ofta

Jag har sovit i flera timmar. På soffan. Och som jag sade utan att kamma håret. Det är en galen röra av lockar nu. Risigt. Betyder att jag måste upp tidigt imorgon för att fixa. Nu finns det inte en chans att jag gör det. Jag förflyttade mig bara från soffa till säng. Nu somnar jag strax igen. Så ser planen ut. Fina söndag.

Jag borde

Jag borde diska för hela diskhon är full och det har varit så sedan i fredags. Istället ligger jag i soffan och zappar mellan program jag redan sett. Jag borde torka håret och kamma det innan jag somnar på soffan och vaknar med ett nystan av trassligt hår. Men jag suckar lite, tar en kudde till och struntar i det också. Jag borde tvätta, plocka upp i mitt sovrum och skärpa till mig. Istället stannar jag i soffan och tycker satanssynd om mig själv som har så ont överallt och är lite förbannad över att jag inte kunde träna idag. Jag ser inte fram emot veckan som kommer bli den värsta på länge.

Jag behöver fan lite kärlek idag.

Jag vet inte om jag saknar det, men jag vet att jag tänker på det ibland. Det där självklara man hade med vissa vänner, att man var så nära att man önskade att man aldrig behövde gå hem. Att man tyckte att tillsammans kunde man förändra världen, starta företag och flytta hemifrån ihop och vara vaken hela nätterna och prata om killar och alltid hålla med den andra och tro att man visste allt, att man var äldre än man var, att vi visste mer än de vuxna. Vi trodde vi kunde klara allt själva, utan hjälp, att ingenting var omöjligt och att Vänskap var det starkaste som fanns. Det fanns bara En.

Idag finns det fler än så. Mer än så. Idag vet vi att det finns konflikter, att vi inte tycker lika om allt. Vi vet att det finns realism och att alla våra drömmar inte kommer slå in. Vi vet att det aldrig hade varit smart att dela lägenhet med en vän, man hade velat döda varandra.

Idag har jag en vän för varje känsla, för varje tanke, för varje del av mig. Och vi vet att vi inte slutar dela saker med varandra för att vi tycker olika. Jag har inte valt vänner för att de är som jag. Jag har valt de som passar in i olika delar av mitt liv. 

Galenpannan

Jag har badat två gånger idag. Första gången var det massor med bubblor i karet och det var så varmt att huden fräste till. Jag läste några rader ur en bok och blev så trött att jag var tvungen att lägga undan den för att inte tappa den i vattnet. Så jag blundade. Och drömde om en gäst som absolut ville ha pulvermos. Som jag inte vet hur man gör. Det var mikrosömn. Kanske tre sekunder. Men jag vaknade till med sådan ångest att jag blev lätt hysterisk. Jag trodde på allvar att jag skulle somna, glida ner under vattnet och drunkna. Så funderade jag på det där, hur tråkigt det vore att dö just idag. Att det inte riktigt kändes som min tur. Att drunkna i sitt eget badkar och hittas så vore fruktansvärt. Så jag var tvungen att kliva upp. Utan att duscha. Jag vilade en stund på soffan. För att slippa drunkningsdöden. Sedan badade jag igen. Nu är jag ren. Och levande. Är ganska så nöjd med det.

Lurade Döden, den jäveln.

Saker som ger mig huvudvärk

Kommer ni ihåg när man var liten och funderade på det där med rymden tills man blev knäpp? Där jorden tar slut tar rymden vid och så är det planeterna och stjärnorna och mera rymd och rymd och rymd och den tar aldrig aldrig slut. Eller? Och OM den tar slut, som i en vägg, vad finns bakom den väggen då? För väggen kan ju inte också vara oändlig. Jag låg många sömnlösa kvällar och funderade på det där. Så länge att jag blev trött i ögonen av att föreställa mig oändligheten och hjärnan kortslöts en aning. När sådana där funderingar dyker upp nuförtiden raderar jag dem aktivt. Man kan göra så, när man är vuxen. Nyfikenheten tar inte över längre och jag har inget behov av att veta vad som ligger bakom planeterna. 

Ibland funderar jag på det där med att vi ska Dö. Det är det aldrig någon som pratar om. Det är inget samtalsämne en fredagskväll med vännerna över ett glas vin. Men det ska vi. Och det känns ju trist. Att Dö. Är det inte rätt mycket att hinna med innan dess? För att uppfylla sin Kvot av Meningen med Livet? Vad vet jag...det är också en huvudvärksfråga. Tiden går alldeles för fort. Jag har mycket att göra nästa vecka. 

Struntar i det där nu.

När paranoian smyger sig på

När det kommer till att lita på andra människor är jag bränd. Jag är paranoid och ser ofta saker som inte finns. Jag tolkar in saker i vad andra säger eller gör och inbillar mig att allt är en konspiration mot mig. Jag gör små saker till stora saker och tror alltid att jag blir lurad, att folk ljuger för mig. Jag jobbar med det där hela tiden. Att tro gott om folk. Jag gjorde det förr och blev motbevisad så jävla ofta att jag blev sådan här. Det är så satans sorgligt för logiken säger ju att ALLA inte kan vara falska. Ofta mår jag dåligt över saker som kanske inte behövs. Jag kan gå i flera dagar och må dåligt och tänka svarta tankar för att sedan få sagt till mig att det inte alls stämmer, att jag är en galenpanna med sinnessjuka funktioner. 

Jag har kommit på att det kan vara bra att konfrontera personerna i fråga när jag blir sådär misstänksam och illamående. Sanningen är ju alltid bättre. Men så vill jag ju inte erkänna att jag är sådär störd heller. Tvångströja är sällan smickrande. 

Kan det vara så att jag behöver läsa några självhjälpsböcker? Gå i terapi? Eller räcker en fet örfil?

Sådana här dagar, som idag, tänker jag att jag ska släppa paranoian. Att alla inte är emot mig. Att alla inte ljuger. Men släpper jag och sedan får en sådan där smäll igen ramlar jag ihop.

Och det orkar jag fan inte. 

De gamla ärren har ju inte ens bleknat.

Camilla!

Du kan väl omöjligt ha så tråkigt på Filippinerna att du saknar mig redan? Tio gånger är du registrerad som besökare på min blogg. TIO. Och du har knappt landat. Jag tar det som en komplimang, raring.

Här får du en bild att titta på när du saknar mig. Bara till dig!

Cykelnazisten

Det var lika mörkt imorse när jag åkte till jobbet som nu när jag kom hem. Det är så satans konstigt att mina cykellysen lever sina egna liv och lyser lite när de själva vill. Vilket oftast betyder när den står parkerad mitt på dagen eller under natten när alla sover. Som norm lyser de definitivt inte när det är mörkt och jag är ute och cyklar. Jag brukar kalla den för självmordscykeln. Vilken dag som helst nu kommer jag blir överkörd av en cynisk lastbilschaufför som dessutom kommer komma undan eftersom jag inte hade några lysen. Då får man skylla sig själv. Jag antar att det är lite som våldtäktsmentaliteten att om man har kjol ber man om det. Man ber om att bli överkörd av en Michelinfront om man cyklar på en mörk cykel. Tack och hej. 

Jag är dessutom så gammal att jag faktiskt Bryr mig om att jag inte har lysen. Det oroar mig. Jag är livrädd varje gång jag cyklar över ett övergångsställe eller möter en bil som med all säkerthet inte ser att jag kommer trampandes. Jag vill nästan skaffa hjälm. Men bara nästan. Det känns i alla fall att det är ett ålderstecken. Förr funderade jag aldrig ens på lamporna. Men nu. 

De tar upp halva min vardag.

Satans cykellysen. Jag hatar er som ni uppenbarligen hatar mig. 

Det är så jävla ömsesidigt. 

Tiden går så fort och jag hänger inte med. Alldeles nyss var det sommar och snart är det nyår. Andra år brukar jag se det som en nystart, som alla andra gör... Nästa år ska bli bättre, jag ska bli lyckligare, rikare, träna mer, äta mindre, sluta röka... I år ser jag ingen början. Jag kan inte riktigt se brytpunkten och vet inte var det gamla slutar och det nya tar vid. Jag ser bara en enda lång väg som inte riktigt tar slut eller har ett mål. För tillfället känns det i och för sig ganska bra att kliva upp på mornarna. Jag jobbar hellre än inte, jag tycker om att träna, jag har något att göra på mina lediga dagar, jag tar tag i saker och är lite nöjdare än jag var för bara en stund sedan. Men nystart? Nä, någon sådan finns det nog inte det här årsskiftet. Det blir nog mer eller mindre...samma...

Söndagssynden 2.0

Jag åt choklad idag så jag måste cykla 1,5 mil imorgon. Räkna kalorier. Jag hatar er. Kalorier in, kalorier ut. Fan. Jag kommer få svettas blod för de där Aladdinbitarna. Inte värt det.

Vad jag och mamma gör

Min syster ska flytta. Alldeles häromdagen kom de nya skolfotona på hennes son. För att inte tappa bort dem i flyttröran gav hon dem till mamma. Personligen undrar jag om hon överhuvudtaget känner våran mor. Jag älskar henne högt, men att hålla reda på saker är inte hennes nummer-uno-grej-att-göra. Men det visste tydligen inte Lillsyss. Jag vet inte hur längesedan det är mamma fick de där fotona, men hon har i alla fall inte haft en aning om att de överhuvudtaget existerade förrän igår när hon blev påmind. I samma ögonblick glömde hon dessutom bort var de var. Det var något med en påse. Men hon var övertygad om att hon slängt fotona med reklamen. Jodå... Och leta, det skulle vi. 

Jag tackar högre makter för att det ösregnade när vi stod där i soprummet och letade igenom två överfulla soptunnor med tidningar. Ingen slänger sopor när det regnar och att bli påkommen med sopor upp till knäna var inte gårdagens drömscenario. 

Det kanske tog en halvtimma, en timma...vad vet jag...men vi skrattade så vi dog lite nästan hela tiden. Att "hålla reda på" ber jag aldrig min mor om. Inte efter igår. Och mellan skrattattackerna fick jag lova att inte berätta för min lillasyster att vi (HON!) tappat bort skolkorten. 

Jag vet inte vad ett sådant där kuvert kostar nuförtiden. Det var dyrt redan på min tid, men jag misstänker att det hade vart värt att bara köpa nya. Istället för sopattacken.

Idag hittade hon korten. De fanns inte i soporna. De låg i den tidigt omnämnda påsen.

Det är vad vi gör. På fritiden.

Promenadtjejen

Att jag redan hade bestämt mig för att jobba idag räddade min lördag lite. Ett personalbortfall var inte inräknat men dagen fungerade ändå. Tur att det inte var ledig lördag. Ringa och bli väckt är ingen favorit en sovmorgon. Nu har jag mikropaus innan jag ska en trappa upp pch slösa bort lite tid på löpbandet. Det är så höstfint ute idag att jkag önskar att jag var en promenadperson. Jag är inte det. Jag föredrar det enformiga i att stå på ett band och stirra in i en vägg. Funkar bättre.

Vilka det var som stod och rotade igenom tidningsåtervinningstunnorna i strandgatans soprum igår? Det var jag och min mamma det. Varför? Berättar senare. Låter det skoj? Det tyckte vi också.

Repetera

Har ni sett den där filmen Måndag hela veckan? När samma dag upprepas om och om igen. Och igen.  Jag misstänker att jag har gjort det. Förmodligen är det så längesen att jag inte kommer ihåg det. Men jag fattar konceptet. Helt och fullt. Jag har levt sådär i flera månader nu. Om och om och om igen. 

Skoj?

Just ja. Glömde jag säga att det är fredag? Igen.

Veckorna går alldeles för fort

Jobbhelg. Det blir bäst så. Då är jag dessutom på plats och så nära gymmet jag kan komma. 

Det är pensionärserkännande att kvällen spenderas i soffan med en burk makrill (för att det är gott!) och Criminal Minds. Jag har även inhandlat julgran och önskar att jag fick sätta upp den. I november. Plötsligt dök julkänslan upp som jag aldrig haft tidigare. Pyntavdelningen var som att kliva rakt in i julafton. Det var som att vara fyra igen.

Jag vet att alla andras helg är mycket mer...hmm...fartfylld än min. Ingen risk att man missar något. Allt händer på Facebook.

Bingo Lotto

Som sagt...vin blev det. Och Bingo Lotto hos mamma. B.i.n.g.o. L.o.t.t.o. Så nu vet ni vad jag gör ikväll.

Den som fuskar hon ljuger...

Jag tränade idag igen. Inte alls lika länge som alla andra dagar. I väskan låg en flaska vin som lockade mer som jag tog med mig hem till mamma. Hon bangar aldrig. Så ikväll är det vin och cigg och kalorierna kan dra åt helvete. Får springa längre imorgon. Jojomen.

Googlar skor

Jag tycker inte om tårna. Men de kan man väl klippa av? Resten av stöveln älskar jag. 

JUST DET!!

Серьезно ... сегодня Есть больше россиян, чем шведов, которые посещают.Google Translate помог мне. Смотрите достаточно дерьма в ваших глазах ...бедняжка

Lyxproblemen

Jag har den stora fördelen att skriva mitt eget schema. Det betyder att jag flexar lite när jag vill, ofta är ledig mitt i veckan och inte alls behöver jobba helg om jag inte vill. Nu gillar jag att jobba helg ibland, så det gör jag. Men problemet är att nu, sedan jag börjat träna på jobbets lilla gym varenda jävla dag så springer man ju inte bara på löpbandet, utan också rakt in i nya arbetsuppgifter. Jag känner mig lurad på min förmån och vill ha en ny. Typ sportbil. Eller guldsmycken. Jag vet inte, i alla fall något som värderas lika högt som mitt lyxschema. Jag har fan jobbat för det! Idag vet jag att min lediga dag blir menyskrivande. Och min enda lyx är att bestämma om jag vill göra det före eller efter tränandet. Jag har nog blivit degraderad.

Varför var det ingen som sade något?

Jag är tillbaka

Herregud. Vilka dagar. Nästa gång jag envisas med att jobba mig igenom dag, natt och dag utan sömn, påminn mig om de här dagarna då. De var från helvetet och jag har sovit tolv timmar i sträck, vaknat och sovit fem timmar till. Som om det inte räckte med tröttheten så gick allting emot mig igår. Det kändes som en personlig vendetta fastän det var vanliga arbetsrelaterade problem. Trist att alla dök upp på samma dag och envisades med att reta min trötta hjärna ännu mer. Det har gått över nu. Och idag är jag ledig. Fantastiskt juh. Det här gör jag inte om.

Inatt är det Kent

Musik är magi. Det är lycka och sorg och hatet och kärleken och ljuset och mörkret och skratten och tårarna. 

Inatt är det Kent. Fast jag aldrig förstod hajpen. Att jag inte skäms, Eskilstunabo och allt. Jag skäms inte. Man är ju inflyttad.  Men det krävs en natt och en trött hjärna, men inatt är de Magi. Jag erkänner. 

Utan dina Andetag

Gonatt då

Jag tänker att det börjar bli så sent. Att jag borde lägga mig snart, det är ju inte ledigdag imorgon. Jag tänker att när det är paus i CSI så kan jag gå och lägga mig men istället börjar jag städa i köket. Diska undan, torka spisen, plocka ur kylen... Men efter CSI...då kan jag lägga mig och så börjar jag städa ur sakerna som ligger undanstoppade i facken i vardagsrumsbordet.

Klockan tio. Då lägger jag mig. Och tycker det är alldeles för sent.

Jag var på bra humör ända till nu. Förbannade internet och alltings lättillgänglighet. Orka Webkonflikter

Vafan.

Det brinner där ute

Det doftar skogsbrand varje gång jag kommer ut. Det är sådan där krispig kyla som går direkt upp i huvudet och gör lite ont. Ofta önskar jag att jag hade dubbla byxor på mig. Och vantar utan hål på tummen.    

Och en mössa. Men den där doften är fantastisk. Det är som tjocka vedträn som brinner så intenstivt att röken är grå och tjock och man kan nästan höra hur det knastrar bland träden och hur löven dansar runt. Jag älskar de där dofterna. Att det brinner varje dag. Att det bara är hösten som luktar så alldeles av sig själv förklarar varför årstiden är bättre än det mesta. Men varje gång jag känner doften tror jag att det brinner. Och det är ju lite av min fetisch. Fabulösiskt. Underbara höst. 

Jag älskar dig mer än mina ofödda barn.

Ryssland

Jag har oväntat mycket folk som tittar in här från Ryssland. Vilka är ni?? Jag känner väl ingen där heller... Det är ju roligt i och för sig. Konstigt bara.

Så blev det idag

Det var en sådan där bra söndag. Jobbade ganska länge, mötte upp Sandra. Alltid fint med middagssällskap på söndagar som annars är så tråkiga. Nu sover vi, hörrni. Inte jag och Sandra alltså. Ni. Och jag. Mmm...

Det där med konflikthantering och Andra människors inflytande

Det finns människor som gör mig så irriterad. Jag skulle vilja säga "besviken", men det förutsätter att man hade några förväntningar från början. En stund blir jag så arg att jag får huvudvärk och vill storma ut ur mitt eget hem fastän jag är ensam. Sedan andas jag och inser att det inte är min förlust. Inte mitt val. Vissa borde veta bättre. Speciellt som de upprepar någon annans misstag.

Men det spelar ingen roll i slutändan. Alla får ta sina egna konsekvenser. Jag står för vad jag gör. Jag hoppas alla andra gör det också. Erkänner sin egen roll. 

Ikväll lägger jag mig och bestämmer mig för att vakna med andra ögon. Jag struntar fan i det där nu. Det får gå som det går. Det gör det ju alltid ändå...

Och NU

Nu äter vi igen. Den där svampsoppan jag slet blod över häromdagen. Det är ju alldeles fantastiskt såhär dags.

Innan dess har vi lagt ner halvhjärtade frösök att heja MOT fredrik och filip. Att de aldrig förlorar... Eländigt...

Just nu

Vi äter tacofärs och grönsaker. Det tog fem minuter att laga. Lagom med tanke på hur hungriga vi var. Nu är det lite matkoma och syrianska bröllop. 

He´s just not that in to you

Kollar på den där filmen på fyran. Som vanligt är översättningen av titeln högklassig och det svenska namnet är "Dumpa honom", istället för titeln som blivit en klassiker. He´s just not that in to you! Om inte den filmen är ångestframkallande är ingen det. Den är sådär pinsam att jag vill säga åt allihopa att sluta bry sig och dricka lite vin istället. Eller läsa en bok. Jag tycker synd om tjejerna, fast det är på låtsas. Jag skäms för deras skull. Fy... Varför tittar jag på det här??

Mitt sovrum luktar gammal fimp ikväll. Äckligt. Vem fan röker hemma hos mig?? Inte jag.

Att välja sinnesfrid

Jag jobbar så mycket med mig själv varje dag. På riktigt, jag blir alldeles snurrig. Gör alla det? Eller är alla andra helt till sans med sig själva? Är ni nöjda? Är ni så bra som ni kan bli? Har ni hittat era brister? Erkänt dem? Är jag den enda som blir helt slut i huvudet av all denna självrannsakan att det känns som ett heltidsjobb?

För ett par år sedan läste jag Kaj Pollacks "Att välja glädje" och i mitt guldfiskminne inbillar jag mig att det var då jag faktiskt började ta tag i mig själv och mitt beteende.  Egentligen är boken så satans pretentiös, men grundidén är fin. Jag insåg där någonstans att jag ofta var sur, irriterad, valde att tolka saker negativt och lät saker omkring mig bli mitt problem, min huvudvärk. Jag vet att jag fungerar så. Jag jobbar ofta på att inte låta saker som irriterar mig gå ut över andra och tvärtom att inte ta åt mig av andras svarta moln. Ofta lämnar jag rummet, önskar att jag rökte mer och inser att huvudvärken är ett faktum. Men det är ganska skönt. Jag gillar att inse vad problemen är. Om man förstår det är det lättare att hantera. Irritationen behöver inte bli större än en lösning. 

Att ta tag i flera sidor av sig själv samtidigt är upplyftande. Det är vad jag pysslar med numera. Självrannsakan, vindsröjning, självbevarelsedrift, öppenhet och välmående. Hälsan står högt upp. Vintern kunde se sämre ut.

Jag behöver lite sinnesfrid. Det är jobbigt att tro att man måste göra allting själv.

Jag räknar med att vara Guru lagom till sommaren. Jag inser att det kan vara ett ouppnåeligt mål.

Jag kanske skulle sluta vara så självutlämnande? Nä, det finns så mycket annat som aldrig kommer upp till ytan. Jag bjuder på en del. Som det här.

Saturday Night Live

Jag städar badrummet. Det fick jag lust med. I eftermiddags tänkte jag mig något slags socialt umgänge för kvällen. Uppenbarligen ändrade jag mig. Jag fick städlust. Så det är vad jag gör ikväll. Det betyder att det blir en söndag där jag varken tränar eller städar efter jobbet. Vad ska jag då göra? Idéer?

Sandra följer med till springmaskinerna på måndag. Jag måste fan jobba på att koncentrera mig med sällskap på gymmet. Jag glider när jag kan prata samtidigt. Faen.

Satans soppa!

Det här är en skål med svampsoppa. Ingen självklarhet.

Ignorera att den är felvänd. Får fan ingen ordning på det.

Varken soppan eller bilden förresten.

Jag gör sällan soppa hemma. Fast jag tycker det är fantastiskt roligt. Och gott. Lite för att jag gillar släta soppor och inte äger någon mixer. Idag lånade jag mammas. Sade att jag skulle använda den dagligen och gick hem till min svamp. Champinjoner, trattisar, vitlök, gullök, vitt vin...ni vet, rubbet. Alltid när jag kokat ihop allting mixar jag soppan. Att det satans mixerlocket skulle lossna ingick inte alls i min plan. Sådant händer bara på tv. Att blandaren får spel och börjar spruta ingredienser över hela köket. Bänken, spisen, hela jävla golvet...och mig. Seriösa brännskador på båda armarna och bröstet. Kalla omslag och lite självömkan. Så jävla synd om mig. Moppat soppa i en kvart. 

Jag avlider.

Såhär i efterhand kan jag meddela att soppan var fantastiskt god. Det som blev kvar. Jag överväger fortfarande om det är värt de svidande kroppsdelarna och det klibbiga köket. 

Använda den dagligen...jo visst. Fanskapet skrämmer ihjäl mig. Never more.

Pff...syns ju knappt. Ni får föreställa er smärtan.

Soppotatis

Svampsoppa i soffan. Det är planen för kvällen och den är jag väldigt nöjd med. Jag glömmer mer och mer att det är helg emellanåt. Ni vet ju det redan. Att jag är hemma jämt. Aldrig ute mer. Inga bakfyllebloggar, färre och färre ångestinlägg. Så jäklars fint såhär på hösten. Ska det inte vara så? Höst, svampsoppa och rödvin hemma. Ett glas sådär ibland gör ingenting alls. Det är utelivet som är överskattat. Ni vet ju det, ni också.

Jag hör av mig senare...ska röra soppa.

Nu.

Grönsallad, avocado och kokt kyckling. Dagens lunch. Idag är en sådan där bra ledig dag när jag stannade i sängen länge, tittade på film i badkaret, skvätte ner hela mitt badrum med hårfärg och snart äter lunch innan jag tränar igen. Ni fattar att jag kommer tjata om det va? För mig är det ju förihellvete en världsnyhet. Som månlandningen (som jag iofs inte tror på, men ändå).

Ikväll kommer jag dricka ett glas vin. Om jag inte ändrar mig. Är lite sugen på ett glas rött och då får man. 

Ledig morgon i min säng

Så smart. Sätta klockan på tio för att få ligga kvar i sängen några timmar utan att missa halva dagen. Dagens bästa. Eftermiddagen blir att rädda hårbotten från de blonda hårstråna, ner med lite kartonger i min källare, träna en sväng och åbryggan med camilla. En lugn dag är planen.

Förresten blir jag så satans trött på Nyhetsmorgon och det jävla tjatet. Att han är sverigedemokrat ger en inte rätt att hoppa på honom mer än någon annan. Varenda jävla politiker ljuger. Han berättar åtminstone öppet om sitt missbruk.

Hon låter som en tjatig morsa. Tröttsamt.

Dag 2

Men jodå. Jag återvände till det lilla gula rummet med träningsmaskinerna idag också. Chocken sitter i. men jag är okej med det. Det är lite som att vara schizofren och upptäcka en ny sida hos sig själv. Att min bakdel inte är svinnöjd med att ha suttit på en hård sadel i evigheters evighet tänker jag bort. Smärta är tillfälligt. Men analsex kan dra åt helvete! Det är ingenting i jämförelse... Antar jag alltså.

Dagens jympaoutfit. Det är stil på den här tjejen!

Jennie 2.0

Seriöst. Jag tränade idag. TRÄNADE. Jag fattar knappt själv. Men 1,5h i det där gula rummet och många tusentals metrar på cykel och löpband. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med mig själv för jag är uppenbart chockad. Vem är jag och vad är det som händer? 

En gång gick jag på ett spinningpass. Det var tio år sedan och jag ville spy blod och självantändas. Nu längtar jag till imorgon, hoppas att träningsvärken inte dödar mig så jag kan gå dit igen. Skumt va? 

Jätte.

...och allt som krävdes var en grotesk provokatoion från en vän...jag gillar inte att få saker kastade i ansiktet på mig...det funkade... Tack.

Att sakna empati

Jag har ingen som helst medkänsla för pedofilerna och svinen som hängs ut på Stoppa Pedofilerna. Jag anser inte att de har någon integritet som är värd att skyddas eller att det har några som helst rättigheter kvar. För min del gör det ingenting alls om de alla avlider. Gärna smärtsamt och långsamt. De fall som citeras är för vidriga för att återges. Jag mår illa. Vill spy och ser bara svart flimmer framför ögonen. Äcklet framkallar förmodligen spontana hjärnblödningar och jag klarar inte läsa mer än några rader utan att få kväljningar. Jag tycker så satans synd om pedofilernas familjer. De har sådana. Och de lider också. Så förbannat själviskt att utsätta dem för det. 

Att jag vill rädda alla barnen samtidigt och långsamt gnaga av Svinens könsorgan alternativt droppa syra i deras ögon och binda deras penisar med taggtråd känns ganska naturligt. Till och med okej. Att det egentligen inte är någon skillnad på vidrigheterna oavsett kön känns det plötsligt så otroligt mer fruktansvärt när det är en kvinna som ligger bakom brottet. Hoppas innerligt att de inte har egna barn. Eller är lyckliga. Eller har fina skor. Eller människor som bryr sig om dem. Hoppas fan det.

Om barnen växer upp och aldrig någonsin blir människor igen eller får normala liv eller fungerande relationer hoppas jag att pedofilerna får tusenfalt tillbaka.

Bitter? Mmm... Blir inte alla det?