Cruel To Be Kind

Gryningsnarkoman

Den finaste tiden på dygnet är när natten sakta slutar vara mörk och alldeles snart blir dag. När solen inte syns helt men tvingar sig fram genom mörkret. Alldeles där runt Gryningen är det som finast.
Jag skulle alltid vara vaken då om jag kunde, men jag antar att det skulle sluta vara speciellt om man var där för ofta. 

Men det är så tyst. Och allting är så stilla. Och man är alldeles alldeles ensam och hela stan är där bara för dig. Det är lite som att drömma att man kan flyga och äga allting...

Men det är bara jag.

Och jag är sällan som alla andra. 

Gryningspyroman

Det kommer bli tomt

De var borta idag. Jag har sneglat mot dem varje dag sedan jag flyttade hit. Sett till att de stått på sin plats. Funderat på vad de gör där...tyckt om dem. Väggen ser naken ut. Ensam. 

Var har cyklarna tagit vägen? Och vad fan gjorde de där från början?

Jag vill faktiskt veta. På riktigt.

Var är den där jävla regnbågen de pratar om??

Varje dag är bara Sådär numera. Jag vantrivs. Det finns inte en enda dag som är bra, inga undantag. Så får man inte säga. Man ska vara diplomatisk. Nicka. Vara tillmötesgående. Behaglig. Svensk, mellan-jävla-mjölk. Men det är ju bara ljug. Det finns ju inga roliga dagar längre. Jag kan inte låtsas sådant. När någon frågar hur man mår ska man svara Bra kort och koncist och inte prata länge eller inleda samtal med den som frågade. Han ville egentligen inte veta. Det finns inga nyanser mer. Allting är bara mer eller mindre...grått. Måste hitta lite nya färger.

Jag har så många fina stunder, dock. Bra timmar, fantastiska samtal, roliga kvällar, vackra vänner. 

Det är resten som är tråkigt. Tråkigttråkigttråkigttråkigttråkigt och jag tror jag dör.

Kontorsråtta

Stillasittande arbete har aldrig varit min grej. Jag an inte bara vara på ett ställe och organisera upp saker. Då får man ju ingen översikt. Visst måste man röra lite på sig för att se vad som händer runtomkring för att se att det flyter? Listor på en dator fungerar inte för mig. Däremot VILL jag att det ska göra det. Jag skulle behöva byta yrke. Till något som sliter mindre. Så idag praoar jag för mig själv och övar. Sitter framför den här datorn vid ett skrivbord i ett litet rum som brusar och knäpper och piper och är olidligt varmt i flera timmar. Ibland tar jag en paus och gör något fysiskt. Bär lite kartonger och så, för att inte bli knäpp. Fyrkantig. Jag blir det annars. Jag känner det. Hur gör ni? Ni som jobbar såhär? 

Blir ni inte tokiga av att aldrig få röra på er?

Jag som aldrig äter glass

Jag mår illa. Det var den där glassen jag åt tidigare som jag visste jag borde låtit bli. Jag drömmer alltid mardrömmar när jag lägger mig mätt och undviker det oftast. Miss idag. Jag VET att jag kommer somna, drömma jobbiga drömmar och vakna kallsvettig och nervös och så kommer hela natten bli uppstyckad och morgondagen jobbig. För att jag åt glass efter klockan sex. Så knäppt. 

Det finns mat nu

Nu har jag så mycket saker i mitt kylskåp att jag kan öppna bed & breakfast. Eller åtminstone bjuda på annat än silverte när vännerna hälsar på. Nu går det bra att komma hit. Kom och hälsa på! Jag vill visa hur mycket frukt, grönsaker, juice och tillbehör man får för en mindre förmögenhet utan att faktiskt köpa någon mat. Det har blivit ett expertisområde. Massa saker, men ingen mat.

 Inga problem. Jag visar gärna hur man gör. 

Vet inte vad jag ska laga bara. Det är enklare när man bara har nudlar att välja på.

Marielle är fin shoppingpartner. Henne tar vi igen.

Mitt ekande kylskåp

En burk makrill. Det är vad som finns av ätbar härkomst i mitt hem. Jag måste åtgärda det. Innan jag hungrar ihjäl, vilket jag misstänker kan ske vilken minut som helst. Det är lite sorgligt det här. Det är som ett ungkarlshem. Fast fixat. Men på riktigt. Makrill och sockerdricka, några öl och tre flaskor sprit i min kyl. Det är inte ett enda vuxenpoäng på det...

Hypnotisören

En gång fanns det en människa i mitt liv som var en God Hypnotisör. Han fick mig att se saker som inte fanns och att tro på en värld som inte syntes. Han fick mig att tro att jag var Mindre och Sämre och inte Värd så mycket som alla andra. Han fick mig att tro på ett ljus jag aldrig märkte av och att lyssna på ord som aldrig blev verkliga. Det var så märkligt det där, för när han försvann kom allting ifatt mig. Dimman han lagt över mina ögon öppnade samtidigt upp dem och gav mig en Cynikers syn på världen. Jag såg allting ganska krasst och litade inte på någon. Allas ord var lögn, precis som hans och hans bitterhet blev Min. Som om han överfört allt sitt onda och sin sorg på mig. Som om det hade varit mitt fel elller problem. Det är kruxet med människor. Att man vill lägga över saker på andra. Inte ta ansvar för vad som är ens eget.

Det är ganska längesen det där. Och jag ser allting lite klarare nu. Jag tar ansvar för att jag blev en mörkare person, en som inte var så glad. Jag står för att jag borde lyssnat mer på andra, men valde att bli Lurad. Jag står för att en Cyniker sällan är en rolig person att vara runt.

Att det var en Hypnotisör som satte reglerna för min Verklighet gjorde den bara lite mera rörig. 

Inte mer overklig eller oäkta. Det var min På riktigt.

Det fanns så många nätter jag bäddade rent i min säng men sov på min soffa

 för att inte skrynkla till lakanen om han skulle komma. 

Det fanns så många nätter när jag sov påklädd  och sminkad för att vara fin om han kom hem.

Men jag vet bättre nu. Och jag är annorlunda. Lyckligare. Men fortfarande är grunden lagd av honom.

Så Tack för att du stal min naivitet och min oskuld. Tack för att du stal den sista gnuttan tro jag hade. Tack för att du tog dig friheter med mitt liv som om det vore ditt eget. Tack för att du åt min mat, sov i min säng och drack min sprit. Tack för att du gjorde mig starkare, modigare och smartare. Tack för att du lärde mig säga nej. Tack för att du lärde mig vad jag egentligen vill ha och att jag är värd det. Tack för att du visade mig vem jag vill vara och vilket liv jag vill ha. 

Tack för att du Hypnotiserade mig och Öppnade mina ögon.

Och Tack så jävla mycket för att du snodde min DVD-samling innan du försvann.

Jag vet bättre nu. 

Julafton

Att det sällan blir som man tänkt sig är ett faktum. Jag har legat utslagen det senaste dygnet. Värsta sortens magsjuka. Jag besparar er detaljerna. Julen blev omdirigerad och vi flyttade firandet från mig till mamma när jag inte kunde resa på mig och systersonen lider av samma sjuka. Egentligen spelar det ingen roll. Nu när barnet är sjukt. Det kommer en jul nästa år också. Jag kan ju meddela att det sista jag vill ha är julmat. Speciellt som magsjukan föregicks av just ett julbord. Maten står mig upp i halsen. Bokstavligen. Klapparna är nedpackade i provisorisk säck. Blå platskasse från IKEA. Julgranen får stå kvar hemma. Barnet kommer inte sakna den ändå i sin feberdimma, stackarn. Nästa år blir bättre.

Men God Jul till er! Hoppas det flyter på bättre hos er.

När jag inte jobbar

Jag gick upp tidigt för att tvätta. Jag gillar att känna mig nyttig, att man inte bara suttit bort sin dag, hängt i soffan och tittat på tv. Det är även julstädat, vilket i och för sig känns bortkastat med tanke på att jag får göra om det igen på söndag. Att jag måste jobba hela julhelgen kompenserar jag med två lediga dagar nu. För att hinna med. Och så längtar jag efter semester. Några veckor med människor man blir glad av och mysiga kvällar med röda viner så mörka att de nästan är svarta. 

Det ska jag ge som nyårslöfte. Det låter realistiskt. 

Dan före dan...

När det är två dagar kvar till julafton har julkänslan inte infunnit sig. Det var längesedan den gjorde det överhuvudtaget nu. Jag stirrar lite på den där granen i hörnet med silvriga kulor och på högen med inslagna paket under den. Ingenting. Men jag tänker anstränga mig. Har man barn i familjen får man lov att se till att han ser granen och paketen med andra ögon. Jag och min mamma är dessutom ute i sista sekunden, som vi alltid är, och åker ut och julhandlar imorgon. Dagen före julafton. Det är ju som bäddat för en infarkt.

Jag kan inte sova. Igen. Jag tänker för mycket och kan inte slappna av och får huvudvärk av det. Jag analyserar, vrider lite på saker, försöker problemlösa och lägger abstrakta hjärnpussel tills jag vill implodera. Jag orkar inte längre.

Jag läser synonymordböcker för att tänka på annat.

När det svarta tar över

Jag gjorde någon besviken häromdagen... Det är ingenting jag tänker prata om. Men jag skriver om det. För det här är för Mig. Men det gör mig ledsen. När någon man bryr sig om tycker att man borde ha gjort annorlunda så känns det. När man inte kan göra det ogjort gör maktlösheten sig så påmind att frustrationen tar överhanden. Men det är väl så. Jag är van vid att ingenting bara flyter på. Ingenting kan inte bara vara bra. Tydligen. Jag skulle vilja förklara så att det blir förståeligt. Att det inte var meningen eller planerat. Men det ligger inte hos mig längre. Jag kan inte säga mer nu. Vill inte göra det värre. Och man kan inte ändra på det som redan varit.

My Head says,

"Who cares?"

But then my heart whispers,

"You do, stupid..."

Så man inte glömmer

Det är som om jag älskar tanken av en tanke, är kär i kärleken och fascinerad av bilden av hur bilden kunde se ut. Jag förstummas av hur skratten kunde låta, hur leenden kunde se ut, hur blickar kunde ha delats. Det är som att leva i en historia man själv har skrivit men inte kan regissera, rollbesätta eller hitta det rätta slutet på. Det är som om musiken skriver sig själv och det låter som en sång jag känner igen men halvvägs byter den genre alldeles av sig själv och ibland blir det hack....hack i skivan. Ofta känns det som att tappa kontrollen och fotfästet på samma gång, som att falla och veta att det kommer göra ont och hinna tänka tusen tankar och känna smärtan under hela fallet och det kommer vara i tusen tusen år. Och ingen jävel har ett plåster eller ett glas med upplöst aspririn, man får klara sig själv. Genomlida skiten och tro på... att det löser sig.

Det löser sig det löser sig det löser sig 

Och under tiden finns det ingen jävla gräddfil. Bara slingriga, snåriga stigar med rötter att snubbla på.

Det börjar ordna upp sig

Det börjar bli ordning på mitt lilla råtthål till hem. Saker och ting börjar komma på plats. Idag tog jag in ett levande föremål och hoppas det överlever. Jag har haft kartonger och skräp konstans i min hall sedan jag flyttade in i augusti. Nu ska det snart vara slut på det. Behöver inget mer. Utom möjligen lite besticklådor och gröna växter. Kanske väggprydnader. Men inget som kräver montering eller hög ansträngning. Skönt. Är så trött på att springa med sopor.

Jag hade en så bra kväll igår. Alla mina vänner var där, från alla mina världar och stämningen var fin och det slutade bra och jag var så glad när jag kom hem och känslan satt i hela dagen. Fantastiskt, det där.

Det går bra nu

På 20 minuter är det första lasset packat och iväg. Vackert. Med mitt falköga ser det ut som om det räcker med ett endaste lass till. Och jag drog dessutom det längsta strået och fick stanna kvar i gamla lägenheten för att passa familjeskatten som fortfarande sover. Nono alltså. Jag tar en paus nu. Fast det andra tror jag städar och fixar markservicen. Vafan, de vilar ju i bilen. Då gör jag det också. Det blir nog inte ås farligt det här som det kändes inatt. Då ville jag dö. 

Det sjuka håller jag borta med överdos av Ipren. Jajamen.

Han tänkte att det regnar skräp här

...så han skyddar sig. Bäst han kan. 

Han gick till hallen, drog på sig sina ytterskor och sade Moster Nenni, det är så mycke skjäp häj, jag måste ha skojna på mig.

Han fick det. Jag hajjar.

Underbar och Älskad av Alla

Det är så jävla typiskt. Murphys lag; lagen om alltings jävlighet. Ingenting går någonsin som planerat. Varför skulle det göra det den här gången? Dagarna som skulle spenderas med att flyttröja min systers lägenhet förvandlades till dagisvecka. Barnvaktsvecka. Systersonen blev sjuk och var tvungen att stanna hemma. Vilket ledde till väldigt mycket passande och väldigt lite röjande. Alla planer gick fetbort och imorgon är det flytten från helvetet som hägrar. Inte för att hänga ut min syster, men hon besitter inga fenomenala organisationsförmågor. Det hon sade var "packat och fixat" såg ut som resterna av Tjernobyl. Att jag är en gnutta trött på eländet nu är ingen hemlighet. Men min filosofi att allting löser sig sitter i. Det visade sig dock ikväll att Herr Murphy uttryckligen hatar mig. Mer än någonting annat. Mer än han hatar sådana som Hitler och Stalin och barnamördare och pedofiler. HATAR mig. I samma andetag som jag lade upp plan B för syrran för att överleva morgondagen fick jag blixtrande huvudvärk och förbannat ont i halsen.

Jomensåatte...det blir en kul dag imorgon. Kul. 

Jag är inte bitter. Alls. 

Men jag har insett att bananskal, räkmackor och silverskedar är inget som gäller mig. Nerrå.

Storasyster är INTE glad. Jag alltså.

TGIF

Vi gick ut medan det fortfarande var dagsljus. Jag och Nono. Jag tänkte att barnet behövde frisk luft den där stackars kvarten som kallas Dag såhär på vintern. Vi hälsade på morfar en stund, trots att Nono sade att han var dum. Sedan gick vi till centrum. Som det kallas här. Jag ville bära vapen och pepparsprej. Det är ett otäckt ghetto och tack och lov att de flyttar härifrån. Men biblioteket besökte vi. Och läste arton böcker och köpte en ballong som såg ut som en haj som fick otaliga pussar. Idag äter vi chips till middag. Det är ju fredag. Och inte mitt barn. Klart han ska ha chips och cola till middag. Jag ställde en skål med gurka bredvid. Det är ju som vatten. Nyttigt.

Jag vinner priser här. Samtliga vuxenpriser.

Men jag tog oss hem. Efter att jag gick vilse. 

Jag lever, ok?

Jag är isolerad. Med noll lokalsinne vet jag inte riktigt var på kartan jag befinner mig men jag är i alla fall hemma hos min syster. Vad jag också vet är att man måste åka buss för att komma till stan. Så här ensam har jag aldrig känt mig. Det är så långt till civilisationen och jag blir lite ledsen när man inte ser några gatlampor från fönstret. Det är som att bo på en bondgård, nästan. Systersonen är det enda som är bra, men han har nog feber och kallar mig bajs nu igen. Det är den åldern. En gammal bajskorv. Mmmm. Jag är ledsen för att mognadsgraden sjunker, men det är så han kommunicerar. Visar sitt missnöje genom att jämföra mig med åldrad avföring. Jag hade kunnat vara på bryggan ikväll. Istället blir jag förolämpad av en 3,5åring som enisas med att han är fyra. Det kunde varit sämre... Jag kunde ha varit i Flen.

My Head says,

"Who cares?"

But then my heart whispers,

"You do, stupid..."

Mostern som stal Julen

Jag har lovat Honom att Tomten ska komma med en jättestor Nattfasa. Draken, ni vet. Jag LOVADE. Problemet är att Tomten inte finns och att jag inte hittar en endaste Nattfasa i hela världen. Inte i butikerna eller på nätet. Inte en skymt av den svarta draken så långt ögat når. Han kommer aldrig mer lita på mig. Han kommer tro att jag är Mostern som stal Julen och Ljög ögonen ur sig. Jag funderar på en alternativ plan och ta diverse svart drake och inbilla honom att det är Nattfasan. Han kommer aldrig gå på det. Han är smartare än så. Häromkvällen ringde han Mormor och frågade om hon inte skulle komma snart och klä på sig Tomten. Han minns fadäsen från förra året, vårt lilla Geni. Det har han fått från mig. 

Jag bakar en Draktårta och hoppas han förlåter mig. Jag räddar allt med mat och vi vet ju att vägen till Mannens hjärta går genom magen. Håll tummarna för det!!

Jag sprang jättefort

Jag tränade ensam. Sandra befann sig tydligen inte ens i stan. Man har dålig koll på det där... Men det gick bättre idag än på länge. Det märks att antingen orkar jag mer i den fysiska bemärkelsen eller så blir man envisare. Inte vet jag, träning har aldrig varit min grej. Men det är roligt. Och det går bättre än jag någonsin trott att det skulle göra. Att jag fortsatte längre än de tre första dagarna överraskade till och med mig. Jag trodde jag skulle gett upp för längesen. So far so good...

Det är vardag

Jag sov länge idag också. Jag tror jag har gått i regression och förvandlats till tonåring igen. Det känns så. Inte i huvudet, dock. Där är det lika rörigt som på en nittioårings dammiga vind. Och kroppen lutar nog åt sextiotaggarhållet. Lite sliten kan man säga. Trött. 

Åker snart ner på jobbet och tränar lite. Orkar inte, men det behövs. För tröttheten. Allting känns bättre om man gör mer än ingenting. Jag försöker få med mig Sandra men hon svarar inte.Antingen undviker hon mig eller gymmet. Normalt tränar jag bättre utan sällskap, det distraherar mig. Men idag hade det varit trevligt.

Min lägenhet är i alla fall skinande. Jag städade hela eländet igår. 

Nu hoppas jag på några dagars ledigt. Som ska spenderas i syrrans lägenhet som ska flyttrensas. Ger hon mig ett par sopsäckar och fritt spelrum ska hon få se på rensning. Hon kommer tro hon blivit rånad.

Gimme!

Nattfasa

Jag vet inte om jag har sagt det förut och jag orkar inte leta bland gamla inlägg, men förr sov jag aldrig i mitt sovrum. När jag bodde hemma gjorde jag det såklart. Och i min första etta fanns det liksom inte så mycket att välja på, men efter det har jag spenderat så få nätter i mina sovrum att jag nästan kan räkna dem. Jag sov alltid på min soffa. I alla mina lägenheter. Det var så få gånger jag sov i min säng att jag knappt kände mig hemma där. Mest var det nog någon slags mörkrädsla, tror jag. Jag somnade alltid med tvn på. Sleepfunktionen var det mest vitala på min tv. I min andra lägenhet bodde jag precis under vinden och det bodde garanterat monster däruppe. Det hördes definitivt från mitt sovrum. Det gjorde det inte i vardagsrummet så jag sov där.

Idag sover jag alltid i min säng. Jag längtar efter att klockan ska få bli så mycket att jag ska få lägga mig. Jag trivs så bra i min slitna lägenhet att jag alltid vill vara här. I mitt sovrum kan jag stanna hela dagen om det inte skulle ge mig dåligt samvete. Och DET vet ni redan.

Jag jobbar på hotell

Om någon har missat det jobbar jag på hotell. Jag nämner sällan det, skriver nästan aldrig om mitt jobb eller vad som händer där. Mest för att det är en plats med människor som inte valt att bli uthängda, för att vi har tystnadsplikt och för att jag inte tycker att det är okej helt enkelt.

Det är en intressant arbetsplats. Man träffar så mycket människor. Kändisar som jag aldrig känner igen eftersom jag är ute, ointresserád och oinsatt. Okända människor som är så trevliga så man vill ta med dem hem eller så griniga att man vill hata dem för alltid. Det är olika det där... Ibland är det så vackra människor här att man blir förälskad på plats och vill presentera dem för mamma direkt. Ofta är det intressant. Anda dagar svintråkigt.

Imorse var det en gäst här som engagerade sig lite i en lättare hotellbrand. Det luktade plötsligt bränt och kollegan anklagade genast mig, köket. Efter en snabbare översikt över matsalen får jag syn på en herre med morgontidning. Som mycket strategiskt placerat tidningen precis ovanpå ljuslyktorna som står på bordet. Väldigt smidigt drar jag fram ljuset under hans tidning och han och hans fru tittar upp.
Ja, vi tyckte det luktade bränt, sa de. Men vi trodde det kom från köket.

Trevliga människor. Men hur missar man att man sitter och eldar tidningspapper? Intressant.



Dubbdäck

Jag har alltid sagt att folk som cyklar när det är vinter och halt och jävligt inte riktigt är som de borde. Det var innan jag ägde en egen cykel, och det ska ni veta, att jag tänker cykla hela vintern! Att det inte är det lättaste, att det är ett smärre självmordsuppdrag hindrar mig inte. Jag är livrädd att ramla och bryta fötterna hela tiden. Och det går inte fort. Men man kommer fram. Jag har hört att det finns dubbdäck till cyklar. Stämmer det, hörrni?

Just det. Det blev inget vin. Jag drack en stycken cola och en stycken loka och så åkte jag hem.

Min gravida vän drack alkoholfritt vin och stannade mycket längre än jag.

Det är bara jag som inte pallar trycket.

Utekväll

Här ska firas bebismage! Och det gör jag självklart genom att vara sympatinykter. Vad som helst utan alkohol med bubblor i funkar. Kanske kaffe till och med. Eventuellt tar jag en cigg helt osympatiskt, men jag röker så sällan ändå så det räknas inte. 

Jag kommer få erkänna att jag drack ett glas vin efteråt. Så det är lika bra ni ställer in er på det direkt.

Bulle i Ugnen

Apropå det där jag skrev om barn... När Bästa Vännen annonserar att hon väntar smått inser jag att jag ännu mindre behöver egna barn. Eftersom hon nu bara har en bror kommer jag ha fullt upp med att vara Världens Bästa Moster/Tant. Jag kommer helt enkelt inte ha råd att föda egna ungar med alla doppresenter, namnsdagspaket, födelsedagskalas och julklappar. Hennes unge kommer bli så bortskämd att även om Hon och hennes Man vill ha ett bohemiskt barn som ska lära sig värdet av en krona och leva materialistiskt knapert kommer jag gå emot båda deras vilja och ge det lilla Barnet guld och gröna skogar. 

Jag är så otroligt glad för deras skull. De kommer bli så fina föräldrar och med Bull-helgerna och Lek-söndagarna med mig kommer Barnet få det fantastiskt. 

Grattis, Älsklingar!! 

Ni förtjänar allt vackert.

Kärlek!

Egentligen vet jag hur lång tid det tar att förbereda en middag som ikväll. Men jag går alltid in för tidigt och så står jag där med en massa dötid. Jag kommer göra likadant idag, fast jag hellre skulle stanna i sängen. Måste ha ny inspiration. Ny svacka. Jävlar.

Det luktar rengöringsmedel här hemma

Jag straffar mig själv med tre fulla IKEA-kassar med tvätt. Det svider, gör så ont och jag har ett skärsår på fingertoppen. Sängen är nybäddad. Disken är diskad. Hemmet rent. Nu värker det tamefan i varenda kroppsdel och jag lägger mig i mitt badkar nu. Sedan ska jag hänga i soffan framför tvn. Desperate Housewives och CSI brukar det bli. Så det gör jag. Nu. 

Den där blekheten

Dricker kall oboy i högt glas och äter kakor med choklad på i ett försök att frammana lite barnasinne och kanske kanske få tillbaka en bit av min själ. Jag tror jag tappade den på botten av en vinkaraff igår. Det känns som om jag inte vill lämna lägenheten på flera veckor, men i själva verket var jag på jobbet bara fyra timmar efter hemkomst. Det har inte känts så bra idag. Jag kommer få lida för det här imorgon också. 

Jag blir straffad.

Det var söndag men Papas Tapas fyllde 10 och bjöd på kalas. Jag hade ingen koll på mitt glas men jag vet att det aldrig var tomt. Anneli var där med flaskan hela tiden. Det var en otroligt trevlig kväll. Jättebra faktiskt! Jag och mamma körde helkväll tillsammans. Idag vågar jag inte kolla kontoutdrag eller köra lucköppning. Det får vara som det är. Det går väl över någon gång. Det brukar ju det...

Det är Barn överallt

Det pratas så mycket om barn i mina kretsar. Vi är i den åldern. En del av oss är gifta, några har barn, andra köper hus och en hel del lever centrumliv i standardlägenheter med plastluckor i köket. Vissa vill febrilt skaffa barn. Andra är nöjda som det är eller lever med bonusbarn. Det är så olika det där och jag har vänner som säger att de aldrig skulle kompromissa bort barn. Själv vet jag inte. I min singeltvåa kan jag säga att jag skulle vilja ha barn. Om 5-10 år sådär. Ingen stress. Självklart vill jag ha barn, brukar jag säga. Men jag vet inte. Vad händer om man träffar någon som redan har barn, som inte vill ha fler eller som inte vill ha alls? Slänger man kärleken åt helvete då och väntar på nästa snubbe som vill ha barn? Jag tror fan inte det. Jag skulle nog kunna kompromissa bort ungar, även om jag skulle bli en förbannat bra mamma. Förmodligen världens bästa. Det handlar nog mest om ögonblicket när man väljer. När man står där vid sitt vägskäl och bestämmer om man ska skapa liv eller inte. Det är DÅ man vet. På riktigt. Nu har jag ingen aning. Men jag vet att jag inte är fanatiskt sugen på barn. Och jag vet att jag skulle älska att ha dem också. 

Min systerson ringde för att säga Godnatt. När han ändå hade mig på tråden passade han på att säga att jag var bajs och att han skulle slänga mig i papperskorgen. Sedan sade han att han älskar mig. 

Kära Bullen, är ungen schizofren?

I värsta fall, om jag nu blir tjejen som prioriterar bort barn, så har jag alltid honom. Och han både räcker till och blir över. 

Godnatt, Måne.

Jag åt middag hemma hos mamma och blev så trött efteråt att jag blev tillsagd att gå och vila på sängen. Jag avböjde, envist. Tio minuter senare sov jag i alla fall och insåg att efter-maten-luren blir vanligare och vanligare med åren. Den är fantastisk. Att man vaknar efteråt och glömmer att det är lördag och bara vill fortsätta sova hör också till vanligheterna.

Nu ligger jag i min egen soffa. Planerar att tvätta imorgon bitti klockan sju. Det känns vettigt.

Hjärnflimmer

Kommer ni ihåg när jag skrev om Septembers frisyr och fick min första, och hittills enda, hatkommentar? Det där om att det är synd om mig som måste tycka illa om ALLA andra för att må bättre själv? Det är intressant det där. Jag tycker uttalat illa om nästan ingen. Riktigt illa tycker jag bara om människor som gjort mig eller min familj illa. Eller Hitler och pedofiler som alla tycker illa om. 

Däremot finns det offentliga profiler som jag föredrar att inte titta på alls. Som ger mig lite kväljningskänslor för att jag tycker att de är människor som inte hör hemma i mitt liv. Man FÅR tycka så. Utan att vara en Kvinna som Hatar Människor. 

Lena Ph, Pernilla Wahlgren och Ann Söderström. Jag är ledsen. Men jag KAN inte gilla dem. Jag MÅSTE byta  kanal om de dyker upp på tvn. Jag får flimmer i hela hjärnan om jag måste lyssna på dem.

Däremot har jag inget som helst behov av att önska dem ur samhället, hata dem eller stoppa dem i brännugn.

Avstängningsknappen är bara en normal reaktion

 på sådant som inte tilltalar mig. 

Vem fan gillar alla? 

Moder Teresa?

Ja, men hon blev ju Helgonförklarad, för i helvete. 

När jag blir det ska jag också Älska hela världen.

På riktigt??

Matminnen

I mitt huvud åt vi torsk med kokt potatis, äggsås och rivna morötter så ofta när jag var liten att jag inte klarar av vare sig torsk eller ägg längre.

Första gången jag mikrade en formfranska med ketchup, oregano och ost öppnade sig en ny värld med ny slags snabbmat och barnvakten kallade rätten "pizzamacka".

Samma barnvakt introducerade konceptet med kall pizza till frukost och att bara ta ett popcorn i taget istället för en hel näve: För så gör alla de coola kidsen aka tonåringarna.

När vi fyllde år fick vi alltid frukost på sängen med varm choklad, vispad grädde och karamellströssel på toppen. Det var magiskt och bättre än paketen. 

Min dagmamma kokade ofta kyckling. Hon klippte den i bitar istället för att skära och det var så fascinerande att så fort jag blev stor nog att bestämma själv klippte jag mat så ofta jag kunde. 

När vi var små var "efterrätt" ett vanligt uttryck. Idag har jag inte ens mat i kylen men mamma har alltid glass i frysen. 

Och klockan är jättesent och jag är svinhungrig utan mat hemma och då tänker 

jag på sådant här...