Behöver pepp!

Jag har en sådan där humördal. När egentligen ingenting är fel men allting känns åt helvete. En förbannat trist dag, helt enkelt. Jag skulle kunna gråta, skälla, krypa ihop i ett hörn eller stirra apatiskt i ett hörn utan att veta varför. Så otroligt frustrerande. Jag försöker lyfta mig själv, tvingar mig att le för att jag tror det lurar hjärnan, men det fungerar inte riktigt. Jag hoppas att det går över av sig själv över natten. Orkar inte med mig själv såhär. Förmodligen ingen annan heller.

När bilderna får tala för mig

En gång var mitt huvud fyllt av ord som ville ut. Nu är det bara en massa lösryckta bokstäver som flyter runt utan mål och mening. Jag får inte riktigt ihop det. Det kan vara inspirationen som tryter. Eller så har alla vokaler och konsonanter tryckt undan hjärnan och gjort den obrukbar. Man kan aldrig riktigt veta med bokstäver på vift. De gör lite som de vill. Kommer och går efter eget huvud. Lämnar mig med en frågande blick och axlar som höjs och sänks en aning uppgivet. Jag vill ju. Vad sjutton, jag vill ju skriva. Men det kommer bara bilder och allt det där estetiska som trängs någonstans i magtrakten förvandlas till fotografier på min vägg, nya tavlor och dekorationer på det svarta bordet vid soffan.

En annan dag kanske orden kommer. Jag jobbar på det. Lockar med sockerbitar och glittrande presenter. Men under tiden får det bli bilder.

De säger ju mer än tusen ord.