Han Överraskar ibland, men Älskar alltid

Han är väldigt omtänksam, mannen jag är gift med. Han bryr sig oerhört mycket om mig och hur jag har det. Han har tagit till sig min familj och värnar om mina systrar som om de vore hans egna. Att hans närmaste mår bra är viktigt för honom. Det är en fin egenskap som jag älskar honom för. 

Ganska ofta brukar han komma hem med blommor. Det går i perioder, såklart. Lika ofta köper jag blommor till mig själv, bara för att jag älskar att ha färska blommor hemma. 

När vi gifte oss köpte han ett vackert halsband i vitt guld. Det använder jag bara ibland. När det passar sig. 

Igår när vi vaknade gjorde vi det tillsammans på en ledig lördag. Det händer sällan. Då överraskade han med två fantastiska halsband i läder och metall, så fina att jag ville gråta. Med text från min favoritballad och med en innebörd som jag skulle byta mot allt guld jag äger. 

De fick jag för att jag skulle le. 

Bara därför. 

För att han tyckte jag behövde muntras upp.

Älskade människa. ❤️

Att julen är barnens högtid

Ikväll står granen pyntad i sitt hörn. Och i år mer än någonsin vill jag julpyssla vårt hem. Jag planerar hemgjorda blomsterarrangemang och ljusfat. Jag är inte sorten som har tomtar i alla hörn, men små klickar av jul bjuds i år. Lite längtar jag efter när det finns barn i hemmet att pynta för, som mamma gjorde för oss. I ett hörn av vårt hus fanns en liten gran som varje decembermorgon fram till jul överraskade med ett litet paket.

Det är vid högtider jag tänker mest på det där med barn. Och jo, vi jobbar på det. Men de kommer inte automatiskt för att man vill eller råkar ha gift sig. Det tror en del. Konstigt, det där. Men de kommer. När de själva vill! Härlig tanke, tycker jag. Att få barn som redan från början visste vad de själva ville. Nu kommer jag! Inte en sekund tidigare eller på beställning. 

Fram till dess har vi en systerson som närmar sig sex år och en liten ny på väg.
De barnen pyntar jag för i år. Och hoppas  att det är sådant de minns när de växer upp.

Det skiljer ett hjärtslag mellan livet och evigheten

Jag lyssnade på ett radioprogram där min kusin och hans fru var med. Det är inte min sak att prata om deras liv, men jag beundrar de två så oerhört mycket. Det är starka människor som förlorat så mycket men ändå lyckas vara så fulla av kärlek till andra, till alla. Deras generositet gör mig nästan knäsvag och att vi delar efternamn gör mig stolt. Det är en nyfunnen kärlek, min kusin och hans fru. Jag var alltid för ung för att förstå, för att passa ihop, det var alltid för många år emellan. Idag har jag kommit ifatt. I ålder. De var vår sommarromans. Min och min mans. Vad vi minns bäst från vår resa efter vårt bröllop är dem.

Jag reagerade på en mening han sade i det där programmet. 

Det skiljer ett hjärtslag mellan livet och evigheten. 

Bara det. Ett enda. Och jag tänker att vi måste vara rädda om det vi har. Uppskatta det. 

Att inte glömma bort att leva. Och att komma ihåg att ingenting är så allvarligt. 

Till och med döden är bara ett hjärtslag från livet.

Och det finns människor som lever som de lär. 

Idag är jag kär.

Fredagkväll.  När alla andra går ner på stan åker jag hem från jobbet. Många av dem möter jag i mörkret, deras väg blir en aning upplyst från lamporna i parken. Det är så kallt ute idag. Så kallt att jag inte vet om det är höst eller till och med vinter. Men jag kommer hem när det är mörkt och min kärlek har somnat. Det är ändå fredag och jag bjuder mig själv på ett glas vin. Ett rosa. I det kalla, svarta sitter jag under en filt på vår uteplats. Bara jag och ett paket cigaretter vars glöd skimrar framför mig. En hel timma har jag min mamma i telefon. Bara några hundra meter från varandra sitter vi med varsitt glas vin och tar helg. Ensamma. Tillsammans. Det är så fint att prata med henne, min fantastiska mamma. Att ha någon som känner mig nästan lika bra som jag själv. Hon tycker mycket. Hade gärna bestämt över alla sina barn, om vi inte hade varit gamla nog att göra det själva. I hennes värld är vi fortfarande de tre docksöta flickorna i matchande klänningar. Idag är vi de vuxna barnen som står närmare vår mamma än många andra kanske gör. Vi hör ihop, som om vi aldrig kommer växa upp eller ifrån varandra. Våra navelsträngar klipptes aldrig riktigt helt. Vi har tur, jag och mina systrar. Som har henne. Och varandra. De viktigaste i mitt liv är dem. Och min kärlek, såklart.

Efter ett rosa och tre vita är mina tår så kalla att jag måste ge upp. Jag bjuder mig själv på en stund i mitt badkar med så mycket bubblor att det rinner över kanten och så varmt vatten att det immar på spegeln. Det bästa som finns är att ligga där så kall i det varma varma att det sticker i tårna, med huvudet under vattnet och allt man hör är ekot från vattnet och möjligtvis mina envisa tankar.

Det finns lite kvar i det vita glaset. Det avslutar jag nu. I en nedsläckt lägenhet, med tvn flimrande och maken sovande. Bara jag i det tysta. Jag och mitt tacksamma hjärta. Tacksam för min Mamma, mina systrar, min man, min systerson, min pappa, det nya lilla livet och mina vänner... Jag har sådan tur. När jag tänker efter. Det är inte alla dagar man kommer ihåg det.

Idag är jag kär. I livet.

Och det må låta som en klyscha, men då är jag kär i den också.

Det handlar om Ingenting

Jag drömmer ofta om vackra ord. Om att sätta ihop dem till porlande meningar som flyter fram alldeles av sig själva och spelar små klingande melodier på sin framfart. Ibland har jag lyckats. De texterna går jag tillbaka och ser på med nästan en aning vördnad. Jag känner inte igen dem. Har jag gjort det där? Är det mina? Allihop? Vid de tillfällena lägger jag Jante-lagen åt sidan och förundras lite över mig själv. Tycker att jag är duktig. För det får man. Ge sig själv komplimanger. Erkänna att man tycker att man är bra. Man behöver inte alltid backa, spela ödmjuk och säga nja, men det är ju bara.... Man FÅR sätta ner fötterna i marken, sträcka på ryggen och vara jävligt stolt.
 Ja, det var jag. Bara jag. Och jag gjorde det själv.

Ofta drömmer jag om den där romantiska bilden av en skribent. Hon som sitter i en lummig lund med en rykande kopp kaffe och skriver, på randade papper med blyertspenna, om syrenhäckarna som växer intill Henne. Eller Hon som har ett dammigt kyffe i en vindsvåning i paris och präntar ord med hjälp av en smattrande gammal skrivmaskin samtidigt som Hon ser ut över Eiffeltornet och folkmyllret på gatan. Jag drömmer om Kvinnan med röda läppar som sitter i en pianobar med ett glas vin som är nästan svart och berättar om sina iakttagelser i en liten anteckningsbok med sammetspärm. Sådant drömmer jag om ibland. Och tänker att texterna de människorna skriver Måste vara Alltid vackra.

Själv har jag en rottingfåtölj på en uteplats på norr. Där staketet är så gammalt att plankorna böjt sig och spikarna rostat sönder. Där ogräset växer vilt och högt och där maskrosbladen letar sig upp mellan stenplattorna. Där sitter jag och drömmer om hur man skapar vackra ord i en miljö helt olik den som finns i mitt huvud.

Sedan tar jag en kopp kaffe. Och tänker att ord kanske inte alltid måste komma från vackra platser. Det kanske räcker att inspireras av Ett ord. Ett ord som blir många fler och bildar porlande meningar som flyter fram alldeles av sig själva.

Och spelar små klingande melodier på sin framfart.

Och nästan aldrig behöver de handla om Någonting alls.


En gång fick Drottning Silvia frågan vilket som är Sveriges vackraste ord. Hon svarade Ingenting. 

När det blev höst

Sommaren dröjde sig kvar länge. Ända in i september. Vi har haft tur med vädret, som man brukar säga, när man inte har något annat att säga. 

En morgon var den bara här. Hösten. Oannonserad, men välkommen. Det var dagg på marken och dimma i luften. Det var lite mörkare när man åkte hemifrån och mycket kallare. Så kallt att jag använde mina vantar. 

Och genast känns det i luften att det är en ny tid. En tid med tända ljus och varma filtar. En tid när jag kommer hem, sätter mig på min uteplats med en kopp kaffe och känner in det nya. De nya dofterna och de nya färgerna.

När hösten kom började jag längta efter mustiga grytor och röda viner. Ikväll blir en sådan kväll. Med gryta. Utan vin. 

Frukostpass

Dessa frukostpass. Att jag aldrig vänjer mig... Men det ÄR olidligt att kliva upp 3.30 på morgonen för att steka bacon. Det spelar ingen roll hur många gånger jag gör det, att somna kvällen innanför alltid lika svårt. Stressen över att KANSKE försova sig hänger över mig varje gång. Har dock alltid kommit i tid. Jag borde alltså veta bättre. Men det gör jag inte, så därför fortsätter jag ligga sömnlös till alldeles för sent och vakna innan gryningen alldeles för trött. Mitt huvud bestämmer själv. 

Sommartid är det åtminstone dagsljus när man kliver upp mitt i natten. Imorgon kommer det vara kolsvart. 

Det går över. Det är bara frukoststressen. Igen. Godnatt. 

World War Z

Jag har velat se den länge. Främst för att jag stod på torget i Glasgow samtidigt som den spelades in. Inte för att jag gillar zombies. Eller Brad Pitt. Utan för att jag älskar Skottland. De första scenerna hoppade jag upp och ner som ett barn samtidigt som jag pekade på alla skyltar jag sett i verkligheten eller bilvraken jag stått en meter ifrån. Jag blev starstruck av ett torg. Och rekvisita. Suck.

 Men den VAR bra. Alla scener efter de första också. 

Septembermat

Äntligen! Tomatsoppa med crème fraîche, gräslök och ostgratinerade vitlöksbröd. Höstmiddag!

Kvällsmat

Nu ser det mest ut som avfall. När det är färdigt blir det kvällens middag. Har längtat i flera dagar. Inte efter middag, efter den här soppan.

Bröllopsfotografier

Bröllopsfotografen

Äntligen äntligen får vi hämta våra bröllopsbilder! Ska bli så himla roligt att se dem! Bra dag. 

Roligt på min bekostnad. Varsågoda.

Jag gick ju och gifte mig i somras. Vit klänning, tårta, ring och hela köret. Ni vet.  I samma sväng fick jag nytt efternamn, vilket även betydde att ny legitimation behövdes. Nu är det här. Det senaste eländet man ska behöva dras med i fem år. Fem års hån över dubbelhakorna, den galna stirriga blicken och det sjukligt bleka ansiktet. 

Det förra är dock ännu sämre. Där liknade jag mest en, ursäkta uttrycket, galen crackpundare. 

Före

Efter 

Alla dagar är lika viktiga

Vi pratar ofta om ärr. Att ingen av oss är perfekt eller utan bagage. Vi pratar ofta om lösningar. Hur vi går vidare, hur saker blir bättre. Vi erkänner att vardagen inte svävar på moln och att vår relation inte är felfri. Men vi har det bra. Fantastiskt bra.

Ibland har vi dåliga dagar, som alla andra. Det går alltid över.

Andra dagar kommer jag hem till en nyinköpt blomma på köksbordet med en lapp bredvid.
Jennie, du är vacker, du är smart och det bästa som har hänt mig.
De dagarna är silverkanten. Det är de dagarna vi jobbar för alla andra dagar. Det är de dagarna jag vet att jag älskar honom hela tiden. Alla stunder. Att vi valde rätt som valde varandra.

Det är inte de bra dagarna som gör en relation fantastisk. Det är att vi tar oss igenom de dåliga tillsammans så att vi kan njuta av de andra.

Något nytt, något gammalt och något rött

De där cyklarna på söder som försvann... Kan det vara samma? I så fall är de fortfarande vackra.

Fotograf; Sari Jansson (Glömde be om lov. Men tack ändå!)

Jag försöker få någon slags ordning.Det  mesta ligger efter, känns det som. Rabatten som är fylld av gamla nedklippta buskar ligger och ruttnar bort och jag får ingen riktig ro när saker är i oordning. Fem sopsäckar senare är varenda liten taggig pinne upplockad med öm rygg och såriga fingrar som resultat. 

Förutom rabatten behöver halva mitt liv styras upp. Jag behöver nytt. Min nya man är såklart det bästa det här året bjöd  på. Vårt fantastiska bröllop är höjdpunkten på 2013. Men jag vill ha mer. En gnutta girig, kan man tycka, men jag är så sugen på mer att se fram emot. Ett nytt jobb, kanske? En ny plats? 

Annars planerar jag för en vacker höst med kärlek, vänner, tända ljus och djupröda viner. 

Och är det någon som har något nytt att bjuda på lyssnar jag. Mer än gärna. Efter semester-tristessen smyger sig på. 

Att lyssna rätt

Ni vet när man känner igen en människa man för sitt liv inte kan placera. När man tänker så huvudet kokar över litegrann och man stirrar sig blind på människan utan att komma på vem det är? Ni vet? Jag vet i alla fall! Jag har sorgligt dåligt minne. Ikväll träffade jag en sådan människa. Vi hade ett sällskap människor på mitt jobb där kvinnan i fråga var gäst. Jag stirrade på den stackaren så hon måste ha trott jag var besatt. Till slut frågade jag. Såklart. Min nyfikenhet överstiger det inövade att inte störa en gäst. 

Kvinnan visade sig vara min gamla mellanstadielärare. Som dessutom kom ihåg mig! Sexton år senare. 'Men visst var du blond då? Så annorlunda du ser ut' sade hon. 'Javisst' tänkte jag. 'Jag är sexton år äldre och minst lika många kilo tyngre'. När jag berättade att jag jobbar som kock drog hon sig till minnes något annat. 'Jo, men du. Visst hade du något annat intresse då? Visst brukade du skriva? Jag kommer ihåg det. Att du var duktig. Fortsätt med det. Det är aldrig försent!' 

Sådant där etsar sig fast hos mig. Hur en människa som efter sexton år, många andra skolklasser och massor av andra elever kan komma ihåg EN. Mig. Att jag skrev. Fantastiskt.

Och jag blir så ledsen att jag släppte det. Att jag inte gjorde mer av mina ord. Att jag lyssnade mer på läraren som sade åt mig att skrivande är inget att satsa på istället för läraren som fortfarande minns att jag kunde.

Men det är aldrig försent.

Det sade hon.

Den här gången ska jag lyssna rätt. 

Alla mina stunder

De allra flesta dagar är vardag. Såklart. Vi vaknar, dricker kaffe bredvid varandra om vi har tur, jobbar på varsitt håll och ses hemma till middag, ser på tv och sover. Vardag. Andra dagar, som idag, saknar jag ihjäl mig efter min man redan på förmiddagen. Jag inser att jag börjar jobba innan han slutar och att han förmodligen sover när jag kommer hem. Likadant imorgon. Med den tidsplanen ses vi igen på lördag eftermiddag.

Och lite ont i hjärtat gör det. 

Även om det låter överdrivet och löjligt. 

Alla mina stunder vill jag dela med honom. 

När alla vännerna går hem...

Såhär är det; vi vet alla att alla vänner inte alltid består. Såklart. Man växer ifrån varandra, hittar nya vägar, vänner, liv, prioriteringar, vad det nu än må vara. Det är normalt. Inget konstigt alls. Det som däremot är frustrerande är när en relation förvandlas till en envägskommunikation. Hur mycket jag än bryr mig om mina vänner och anser att de är viktiga för mig så tänker jag inte lägga ner mer energi på människor som inte tycker att jag är värd detsamma. Så är det. Kallt? Nä, inte alls. Jag gör det för mig. För trots allt är jag viktigast i mitt liv. Så från och med nu är det bara ömsesidig vänskap som räknas för mig. Det finns sådana människor i mitt liv också. Dem tar jag tillvara på. Lägger nära mitt hjärta. Ömt. För de där stunderna man har med människor som är viktiga betyder så mycket och de är jag rädd om.

Men i övrigt är jag ingens backup-plan längre.

Cyklarna på söder

Jag tycker att de är så vackra, cyklarna som stod lutade mot en vägg på söder. De stod där så länge och jag tittade på dem varje dag. En morgon var de borta. 

Och jag undrar fortfarande var de tog vägen...

Vi hade ingenting att säga

Jag undrar ibland vad det är som får mig att sluta skriva, när jag egentligen saknar det varje dag. Kanske har jag inte hittat rätt forum. Eller så har jag ingenting att säga. Jag tror det var Alex Schulman som kommenterade tomheten i inläggen på Facebook med 'vi hade ingenting att säga, så det gjorde vi'. Sade ingenting. Det har jag lite problem med. Men jag tror det är mer prestationsångest än något annat. Uppenbarligen kan jag hitta på rader med tomma ord som inte stör mig ett dugg. Facebook och instagram är den moderna tidens vittne på den saken. Status upp och status ner handlar om verkligen ingenting. Så visst kan man fylla en blogg med samma sak?

Och jag trodde jag skulle bröllopsblogga. 

Vilken dåre.

Jag är gift nu. 

Tack, det gick bra.

Om en Doft

Jag läser någon annans text om en händelse som var gemensam för våra liv. En händelse vi båda var med om, men från olika håll. Hon döpte sin text till Parfymen och jag hajade till. Det handlade om en kollega som gick bort i cancer. Och alltid när jag minns honom minns jag hans doft och tvärtom. När jag känner doften tänker jag på honom. För henne betydde den där rubriken något helt annat. För mig betydde det en omedelbar resa tillbaka till de där månaderna. Jag minns hur vi tände ett ljus när han gick bort och ställde det i luckan i köket. Vi höll det där ljuset brinnande så länge, det slocknade aldrig. Varje skift tog ansvar för att det fortsatte brinna och inför natten bar vi det med stor försiktighet till receptionen som tog över innan frukosten kom in. Det är fina minnen, det där. Hur en person förde oss samman i en gemensam sorg och hur vi tillsammans mindes honom, nästan alltid med en skål.

Några månader efter att han gick bort valde en annan kollega att avsluta sitt liv. Honom minns jag också ofta. Många gånger minns jag hur han kom för att prata. Hur han mådde och hur han inte ville lämna sin dotter. Den där våren var så speciell. Det hände mycket under en tid. Det var så mycket oförståeligt som hände och på något sätt bands det samman med branden. Det avslutades där. Stannade kvar där det hade börjat och lever kvar som minnen.

Som sätts igång av en Doft. En Parfym. Som alltid när jag tänker på den tänker jag på Honom. Och den andra kollegan. Och ljuset. Och branden. Allt det av ett ord.

Det är bara Jag

När jag var elva flyttade vi till en stad där det var viktigt att vara som alla andra. Att ha samma saker som alla andra och se likadan ut. Därför fick jag ett par skor med tre ränder på sidan som var orealistiskt dyra för en sjätteklassare och en tröja med ett märke på bröstet som jag lika gärna kunde ha varit utan. Jag målade ögonlocken med blå skugga och fransarna med svart. Jag hade långa naglar med rött lack på och trodde jag var vuxen.

På helgerna blev vi medbjudna på de större barnens fester i skogen. De större var bara fjorton år och därför tänker jag kalla dem för barn. Fast vi alla trodde vi var vuxna. Min kompis hade korta kjolar och urringade tröjor fastän ingenting fanns att visa upp. Sådana kläder var en gratisbiljett till vuxenfesterna. Vi drack päronlikör blandat med sprite i petflaskor och blev fulla på ett par klunkar. Jag smög hem i tid och hoppades att mamma inte skulle märka något. Det gjorde hon aldrig och kanske hade det att göra med att man inte alls blir så full när man egentligen inte dricker alls utan bara är med för att man vill vara som alla andra.

En pojke som var en av de större, ville pussas i en buske. Han var mycket längre än jag och jag kände mig viktig. Men aldrig bekväm. När han ville mer än att pussas gick jag hem. Jag var aldrig som de andra. Även om jag försökte några gånger.

Jag slutade med det där någonstans. I mörkret, på skolgårdarna, i rökrutan där jag aldrig passade in i alla fall. Det var aldrig jag att vara någon annan.

Flera gånger blev jag kallad både hora och bimbo, fastän det var så långt från både mitt riktiga och mitt låtsasjag.

Idag är jag Jennie. Bara Jennie.

Men jag hade aldrig lärt mig det, att vara Jag, om jag inte hade försökt vara någon annan först.

Göra om

Aldrig så ful som hos frisören. Barnet mittemot avbryter ammandet för att stirra. Förvånat. Jag förstår. Ingen matro. Blir ju bättre efteråt. Som tur är. Har druckit så mycket kaffe som jag önskar ogjort nu. Sitta still, sitta fast länge till. Och det kliar på ryggen. Det blir bättre efteråt. Dagens mantra.

Och så har jag fått färg efter gårdagens sol på altanen. Topp!

Vårkänslor

Våren har kommit till norr. Vi har en ranglig uteplats och ett dött olivträd. Det är vackert. På andra sidan gården lyser solen. Den har gömt sig lagom till jag kommer hem från jobbet. Men känslan; den när man sätter sig i soffan av plastrotting och andas ut är nästan oslagbar. Helst skulle jag vilja lukta gott också, men det gör jag nästan aldrig efter en dag vid spisen. Kan leva med det. Och sambon blir så illa tvungen.

Såhär års lever jag för de lediga dagarna, de lediga stunderna. De när man får planera framtiden, de närmaste dagarna eller åren. Bröllopet ligger väl närmast. Set löser sig nästan av dig självt. Inbillar jag mig. Ångesten kommer i juni. Då när jag kommer på att jag borde använt våren till planering istället för utvärdering av döda olivträd. Alla prioriterar vi olika. Härliga vår!

Inte som andra Zillas

Jag förväntas tydligen känna mer. Vara mer upptagen, stressad. Och jag är ledsen, men jag gör inte det. Jag passar inte in i brudmallen och det verkar få en del reaktioner. Jag pratar med andra som ska gifta sig och de önskar lycka till och oj, vad du måste vara stressad hoppas allt går bra, det är ju så mycket att göra. Fast det är ju inte det. Inte mitt, vårt bröllop. Vi vill ju inte ha det så och jag kan inte känna saker som jag inte gör. Jag är en dålig brud. Men jag är inte översvallande, sönderplanerad eller äger en enda checklista. Jag får ångest när jag ser andras listor och undrar vad de håller på med. Men jag vet att jag inte är traditionell. Men å andra sidan har jag aldrig varit det.

Så jobbar jag.

Längtar dom hem? De som föddes under solen?

Vi pratade om vädret, jag och taxichauffören. Så som man gör när man inte har annat att prata om. Vi diskuterade den evighetslånga vintern och kylan och somrarna som bara blir kortare och det kanske är fördomsfullt, men jag undrar om han tänker att han längtar till sitt hemland. Där solen lyser alla dagar på året och där man aldrig fryser om fötterna. Jag undrar ofta det. Om de som kommit hit från varma länder förbannar den svenska vintern och drömmande längtar tillbaka hem. Jag kommer aldrig någonsin våga fråga, men jag önskar att någon ville tala om för mig hur det ligger till. Men jag får känslan av att vilja be om ursäkt. För oss. För vintern och snön som aldrig försvinner. Förlåt. Förlåt att det är så jävla kallt, vi fryser också. En del gillar det. De åker skidor och så. Inte jag. Jag hatar det lika intensivt som du. Jag undrar ganska banala saker emellanåt. Men det sysselsätter mig en stund. Och så önskar jag att jag hade tagit på mig mormors handstickade blå sockor med olikfärgade tår imorse.

Galna brudar?

Jag spenderar en avsevärt stor del av min tid på Bröllopstorget. Forumet för going-bananas-brudar som diskuterar fållar och spetsar och papperskvalitet och dukningar vitt och brett. En liten del av mig gillar det. Ganska mycket, till och med. En annan del förstår inte riktigt vad det handlar om. Alls. För min del handlar dagen om att höra ihop med Honom, att få dela det med våra vänner och att någon har sköljt salladsbladen innan de serveras. Ungefär så. Men jag letar klänning som en tok. Som de andra galna blivande brudarna. Klänning. Jag. Som använt det tre gånger sedan min nioårsdag. Men jag har hittat den. På nätet. Och ingenting jag provat i butik kommer i närheten.

Annars är jag ganska okej med att vi fick byta datum för vårt bröllop. Att söndagen blev en katastrof och att det blev en lördag istället. Jag har nog inte genen som alla andra verkar ha. Den där som gör bröllopsdagen till ett nervbryt. Missförstå mig rätt; jag ser fram emot dagen otroligt mycket. Jag längtar efter att bli Hans fru. Jag vill att det ska vara sol och att våra vänner ska le. Men om det regnar och maten smakar gammalt gör det mig inte nämnvärt mycket. För som jag sagt förut, jag vägrar låta detaljer förstöra en dag som bara handlar om något så enkelt och självklart som Oss.

VAM=Vård Av Mig

Vi bortser från att jag har varit hemma och sjukskriven i fyra månader. Förutom det är jag nästan aldrig hemma sjuk. Envist påstår jag att man kan jobba så länge man står upp. Lite feber betyder inte att man inte kan gå till jobbet. Envist som fan. Ofta vill man ramla ihop på det där golvet och jag brukar ha ett paket ipren och ett rör treo i fickan.

Idag är jag hemma. Sjuk. Och jag har så dåligt samvete över det. Men när jag känner efter är det ju vettigast. Jag mår verkligen inte bra. Det är skönt att vara hemma då.

Så nu ska jag strunta i att må dåligt över att jag är sjuk. Och se till att må bättre till imorgon. Och sen är det helg igen hörrni.

Men herrejissus vad trevligt det ska bli att bli Fru

Jag har också tagit helg

Idag tar jag helg efter nio dagars jobb. Jomenjo, jag jobbar bara deltid för tillfället, men det tar på mig. Tro mig. Kroppen är som en satans ikeapåse full med skramlande skräp. Lösa skruvar och överblivna muttrar högt och lågt. Jag ojjar mig runt med värk som någons gamla farmor och ryggen kommer aldrig bli sig lik igen. Att jag har jobbat såhär betyder också att jag inte orkat göra ett endaste dugg hemma. Disken har legat alldeles för länge och badrumemt som dammar igen så fort man vädner ryggen till bara för att jävlas har inte sett skymten av en trasa sedan dackefejden. (Herregud, vad VAR dackefejden egentligen. När?) Men nu, från ingenstans, knackade städlusten på dörren. Soporna är tömda (alla fem sorteringspåsar, suck!) disken är undantagen och badrummet luktar Ajax och jag kan lova att jag hörde badkaret dra en lättnadens suck och nog visslade toalettstolen lite uppmuntrande när jag var färdig.

Helgväskan är packad. Rödvinet är inhandlat, ölen på kylning och jag är klar. Nu. Nu kan helgen börja.

Välkommen helg! Åh, vad det uppskattas mer när veckorna är jobb.

Meet the Parents

Han träffade min mamma efter bara två veckor. Vi flyttade ihop efter en månad och förlovade oss efter tre.

Nio månader senare får han träffa pappa. Vi tyckte att det var lämpligt med tanke på det kommande bröllopet. Vi tänkte att stämningen kunde bli konstig om min blivande man och pappan inte kände varandra alls. Bra.

Så jobbar vi.

Barn får vänta. Så ni behöver inte fråga. Min livmoder är sönderstressad som det är av presumtiva farmödrar och undrande småbarnsmammeväninnor.

Hej!

Harumenseller?

00:03. Tack å amen för att dagen äntligen tog slut. Den var vidrig. Vaknade på dåligt humör och det gör mig galet irriterad. Att jag inte bestämmer över mig själv. Med jämna mellanrum försökte jag lura mig själv att vara glad. Det fungerade till och med en stund när jag läste argalappen.se. Skojig sida full av skojiga människor och lappar som jag önskar att jag hade skrivit själv. Imorgon (idag) blir det bättre. Så är det. Bestämt klappat och klart. 

Ett tag irriterade jag mig på saker som inte ens hade hänt. Tänkte på sambon som brukar fråga harumenseller? när jag är sur och inte alls har mens. Det gjorde mig ännu mer irriterad. Stackarn. Oskyldig och allt. Sedan retade jag upp mig över att jag inte orkade gå på stan och köpa byxor, gå och hämta ett paket på posten och att det bara fanns tre cigaretter kvar i paketet fast jag inte ens röker speciellt mycket. Jag glömde värma ärtorna till maten och åt dem kalla fast jag inte var tvungen. Jag blev blöt om rumpan när jag satte mig på en uppochnervänd läskback på jobbet. Och jag fick en fettfläck på tröjan. Ni vet. Världskatastrofer.

Som tur var förutsåg jag eländet och gick hem till mamma i morse. Söta mamma. Det är alltid roligare att må dåligt hemma hos henne än ensam. Hon är bra på att lösa upp ångestknutar i magar som mår illa. 

Nu ska jag sova bort det dåliga som är kvar. Och vakna glad och pigg och fräsch och kvittra som en jävla pippifågel hela vägen till jobbet. 

Gonattdå

Det bor stökflugor i mitt hus

När jag var liten brukade jag städa saker under sängen. Alltså, skyffla undan allt som inte behövde synas för att resten av rummet skulle se fint ut. Och det gjorde det ganska ofta. När vi flyttade från den lägenheten hittades år av damm och gamla trosor i ett hörn bakom sängen.

Det var längesedan, det där. Jag tycker om att ha det rent och prydligt och iordning. Utan fusk. Jag tycker om att städa ofta och jag tycker om att alla saker har en egen plats och att de står kvar där jag lämnat dom. Jag tycker om rena linjer och symmetri. Sådan är jag idag. Men jag är inte ensam längre. Och mannen jag lever med tycker inte alls som jag. För honom är det inte alls lika noga och vi måste kompromissa. Någonstans mellan dammsugaren och städskåpet måste jag lära mig se bort. Låta dammet vara okej. Strunta i disken idag och ta den imorgon istället. Jag städar badrummet varje gång jag duschar. Torkar ur handfatet och skrubbar toalettstolen med medel. För att det känns bättre då. För att mannen ska slippa se att jag är ett freak. Jag vet att han vet det redan. Han suckar ofta över att jag MÅSTE diska på en gång, torka av spisen eller plocka upp strumpor från golvet. Jag tycker om när det luktar AJAX. När ingenting finns kvar att städa. Han viker inte ens ihop sina tröjor innan de åker ner i byrån. Olika. Jomenjagvet. (Jag älskar honom och hans trasiga jeans och whateverattityd)

Numera har jag släppt litegrann på galenskapen. Det står en flaska hudlotion på vardagsrumsbordet. Där hör den inte alls hemma. (Inte pennan eller nagelfilen heller) Och det sticker i mina ögon varje gång jag tittar på den. Men jag låter den stå kvar. Som terapi.

Stökigt?

Om att må bra när andra gråter

En gång skrev jag ett inlägg om September angående en frisyr hon hade på en specifik bild. Ja, det var något drygt och jag drev med hennes hår. Något inte alls för grovt. Faktiskt. På det fick jag en kommentar som berättade för mig att "stackars dig som måste trycka ner andra människor för att själv må bra." Och jag tänkte på det där. Befängt. Sådan är jag inte överhuvudtaget. Möjligtvis hade jag vid tillfället ovanligt dålig humor, för jag tyckte nog egentligen jag var skojig. Men jag skrev definitivt inte att hon hade skojigt hår för att jag trodde att September skulle läsa det, må sämre och i förlängningen få mig att må bättre. Men alla har rätt till sin egen åsikt, så även den (såklart) anonyma kommentarslämnaren. Men jag tänker på vad han/hon skrev ändå. För många fungerar ju sådär. Och det hjälper mig ofta i min vardag när jag möter människor som har problem med sin attityd. Fan. Han/hon beter sig faktiskt bara sådär för att må bättre när andra mår sämre. Och beteendet är absolut inte okej. Men det är lite lättare att stå ut med och förstå människor i min och andras omgivning när man vet varför de gör som de gör.

Så, tack för kommentaren. Och påminnelsen. Tack.

I enlighet med gårdagens önskemål från sambon står nu middagen på bordet. Redo för hans hemkomst.

Smaklig spis!

Save The Date

Underbara man!

Honom tar vi! 

Facebook the Weddingplanner

Med jämna mellanrum tröttnar jag ordentligt på Facebook och det ointressanta med sidan. Att det är muffins och landskap och småbarn och kantareller så långt ögat når. Överallt. Men oftast inser jag det fenomenala med att ha en direktlinje till ALLA man känner. Och de dem känner. Och deras vänner. And so on. Jag har efterlyst både gitarrister till mitt bröllop, floristtips och högtalare med strålande resultat. Man känner ALLTID någon som känner NÅGON. Facebook underlättar min bröllopshysteri något enormt. Ljuvligt. Mest är jag nöjd över att vi håller det enkelt. Med våra närmaste och utan klädkod, jag vill ha det avslappnat utan stela kragar och illasittande skor. Om inte min blivande man vore så lång skulle jag gifta mig barfota... Det kanske jag gör ändå, förresten. Det vore härligt.

Sambon har en relativt nygift kollega som kommer med tips också. Män emellan. Ni vet. Idag var han intelligent. Kille med koll. Han sade att det är lika bra att låta bruden bestämma allt. Det blir lugnast (bäst) så. Verkligen. Allt jag vill att M gör är att nicka. Och tycka ibland. Och låta mig göra resten. :)

...som att titta på fina bilder...

Tänka om tänka rätt

Alla jobb är tråkiga ibland, så är det väl? Ibland tröttnar man på rutinerna, tiderna, arbetskamraterna, chefen eller vad det nu än må vara. Jag har alltid älskat mitt yrke. Min bransch. Att vara kock och få laga mat hela dagarna är ju nästan som att få betalt för en hobby. Det ÄR stressigt, till och med väldigt stressigt. Långa dagar, varierande scheman som kräver hög flexibilitet, högt tempo och mycket värkande kroppsdelar. Nästan alltid är det värt det. Några gånger har jag gråtit av frustration. Men inte många. Och dagen efter är en ny dag och man börjar om igen. Dagen efter är det bra igen. Så har det varit i alla år. För jag älskar mitt yrke. Och branschen. Och människorna som vistas i den.

Att jag håller på att krascha förstår jag nu. Jag kommer inte klara av det här. Kroppen säger ifrån även om jag inte förstår hur jag ska passa in i en annan miljö än den här. Om några år måste jag ändå göra något annat, så det är väl lika bra att inse nu, att det inte är någon dum idé att fundera på en annan framtid än den jag trodde var klar.

Nästa steg är att förstå att jag Kan annat än det här.

Dags att bestämma själv.

Pepp!

KBK

Imorgon jobbar jag första dagen efter mer än fyra månader hemma. Fruktansvärt fort har det gått. Men det gör väl det, tiden. När man har roligt. Man skulle ju kunna tycka att vi kunde ha lagt bröllopsplaneringen lite tidigare, det hade fyllt mina sjukdagar fantastiskt. Men nu blev det inte så. Nu blir det arbetsrehabilitering och giftermålsplaner parallellt. Spännande. Ska det bli.

• Datum/tid check!
• Vigselförrättare- check!
• Fotograf- check!
• Inbjudningskort- check!

Bara resten kvar och herregud vad det snurrar. Sångerska finns, men inget komp. Om jag hittar komp fattas förstärkare och mick. Inspobilder av klänning finns, men var man letar är ett mysterium. Blommor. Är ju fina. Men vad man ska ha har jag inte full koll på. Hur klarade sig folk utan google? Gifte de sig aldrig innan internet? Musik? Trubadur, dj, mat, tårta, ring, skor, smink, hår....jag andas, sover, lever bröllop nu. Från det att jag vaknar till jag lägger mig. 

Imorgon tar vi paus. Och jobbar istället. Det är så längesedan att jag nog glömt hur man gör. Men det behövs. För att jag inte ska bli sinnessjuk. Vi testar.

Och kör.

Bridezilla

Även om han friade för ganska längesedan, till och med väldigt tidigt i vårt förhållande, bestämde vi datum för bröllopet nu. Bara för ett par veckor sedan. Sex månader är ju inga problem, tänkte jag och sydde upp en bröllopsklänning i huvudet. När jag sedan började googla tips och råd hittade jag galna planeringskalendrar som tyckte jag lika gärna kunde ta ut skilsmässa redan nu om jag inte redan var minst halvklar med bröllopsplaneringen ett halvår innan Dagen D. Jag fattar grejen. Det ÄR mycket att tänka på. Och så beror det ju på hur mycket tid man kan lägga per vecka på planering. Men jag ser inga oöverkomliga problem som inte skulle gå att lösa så snabbt som vi behöver.

Han skrattar ofta när jag kommer med idéer och förslag. Lite galen är jag nog, tycker han. Jag pratar om småsaker som matchande detaljer i vår klädsel och hur många marsipanrosor det borde finnas på tårtan. Han säger att han vill ha ett fint bröllop. Vi är olika så. Männen från Mars och Kvinnorna från Venus.

Vi planerar inte ett storslaget bröllop med silverbestick och vita linnedukar. Vi vill ha det enkelt och rakt och fint och med bara de människor som står oss närmast. För visst är det väl så att även om tårtan skulle välta från bordet så är väl det viktigaste att vi är där båda två och att komma ihåg att säga Ja?

När jag blev en klyscha

Det kommer ju bli en bröllopsblogg. Det förstår ni va? Det är nu jag förvandlas till vad jag aldrig trodde att jag skulle bli. Det är nu det blir nischade inlägg och bilder på klänningar och binderier. Eller vad det nu är man har när det vankas bröllop. Jag är redan vilse i djungeln och jag ser ett litet litet magsår bildas. Men giftermål blir det. Och någonstans måste jag ju ändå reda ut begreppen. Det blir här. 28 juli återgår jag till att vara vanliga jag. Fast någons fru. Vi ses igen då. Hej!