Girighet

Mycket vill ha mer och det är svårt att vara nöjd. Jag tror på att vara nöjd utan att nöja sig. Nöjer man sig slutar man kämpa för det man egentligen vill ha och kanske kanske skulle män ångra sig när man levt färdigt och tänkt på vad man kunde ha haft. Om man inte hade nöjt sig. Men det finns ingenting som säger att man inte kan vara nöjd under tiden. Medan man jobbar på framtiden. De flesta vill fan ha mer. Jag fattar det. Jag tror det är svinbra. Att vara lite girig för egen vinning är nog bara bra för självkänslan. För när man slutar jobba för mer blir det slentrian och slentrian är döden. Eller jävligt tråkigt i alla fall. Men det är kanske bara jag...

Det är sent nu

Det är CSI på tv nu. Det är inte säkert att jag ser slutet på det. Jag har legat nerbäddad i min säng en halvtimma redan. Jag går på tant-tider numera. Och det känns inte ens konstigt att lägga sig innan åtta. Det är ju kväll i alla fall. Man vänjer sig fort vid nya tider. Det funkar. Problemet är inte att lägga sig i tid. Problemet är att vakna på morgonen. Senare problem. Eller svintidigt.

Vi pratar om bananer.

Storleken spelar visst roll

Ja må hon leva!

Vi firade födelsedag på jobbet idag. Då får man tårta efter maten. Tydligen. Eftersom jag råkar tycka det är himla roligt att göra tårtor. Men inte äta. Men det är ju utseendet som räknas. På tårtor alltså. Hoppas verkligen hon får vin ikväll. Det är omöjligt en födelsedag utan vin.

Som den där Ri-Hanna från Usa

Jag förstod aldrig det där med att ha en "egen" frisör. Tills jag hittade min egen. Hon som alltid fattade grejen och som gjorde att jag alltid såg ut som mig själv när jag gick därifrån och inte som någon som hade gått vilse i hårdjungeln. Sedan slutade hon jobba. Och jag gick tamefan vilse igen. Det är nog minst lika svårt att hitta en frisör man trivs med som det är att hitta en gynekolog som man känner sig avslappnad med. Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag vill prata med min frisör eller om jag vill att hon ska hålla käften.

Idag hittade jag en ny frisör. Igen. Den jag gick till förra gången dödade mitt hår så mycket att jag ville gråta litegrann. Tjejen idag såg också ut att vilja gråta.

Hon var liten och späd och sade att hon var 33 fast jag gissade på 22. Hon var typen som pratade. Om sin dotter, och den pissiga pappan till barnet, om sina dåliga val...och kanske kanske berättade hon om sin skostorlek och sin tandborste, men jag vet inte säkert. Halvvägs genom klippningen och färgningen var jag övertygad om att vi var bästisar. Jag visste allt om henne.

Det var då hon frågade om jag färgade håret rött eftersom Rihanna från Usa hade gjort det. Hon uttalade hennes namn som det låter. Ri-Hanna. Jag som inte ens vet vem den där Rihanna är. Frisören sade att jag är inne. Som har rött i håret. För det har den där Rihanna. Då insåg jag att hon inte visste ett dugg om mig. Och att det är första gången i mitt liv som jag är inne.

Vackert.

Bad hair day

Jag har på riktigt aldrig sett så risig ut som jag gjorde imorse. Att det ändrades till eftermiddagen kan vi tacka drop-in-frisörer för. Jag ville i alla fall inte ha den där tusenlappen. Bah!

Känslan av att vara vilse

Sandra påminner oss om VK. Att tv3 visar en glimt av konferensen imorgon kväll. Och genast sveps jag med, tillbaka till den där kvällen. Jag minns känslan av att sitta vid ett stort runt bord i en klänning jag inte kunde andas i och med strumpbyxor jag knappt vet hur man använder.

Det är jag och sju främlingar som sitter vid det där bordet. Alla verkar känna varandra, fastän jag vet att det inte är så. Känslan av att inte riktigt höra hemma med mig själv är så påtaglig att jag önskade att jag hade min vinterjacka med stor stor luva på mig istället för den åtsmitande klänningen med hög slits. Mannen på min vänstra sida pratar oavbrutet över mitt huvud med kvinnan på min högra. Jag sitter och pillar med servetten i mitt knä och försöker huka mig för att inte störa deras samtal. Mannen på kvinnans andra sida är så fin att jag tappar andan litegrann. Jag har försökt byta plats med henne för allas vår skull. Kanske mest för min. Han ler ibland med tänder som tagna ur en tandkrämsreklam och igen önskar jag att jag inte var klädd i något som känns som en utklädnad. Ibland frågar de mig något, mannen och kvinnan på mina respektive sidor. Jag svarar med något som låter bra, fastän jag inte är riktigt säker på vad de frågade. Jag undrar för en sekund var barnbordet är och varför i helvete jag inte sitter där istället. Det måste ju ha blivit fel det här. Nog för att jag kan vett och etikett och kan föra mig och gaffel i vänster och kniv i höger och besticken används utifrån. Men ändå. Den tryckta stämningen som blir när man tvingar åtta främlingar att umgås, prata om trivialiteter och äta middag ihop från en buffé från mitten av bordet som om det vore en familj på söndagsmiddag är minst sagt märklig. Barnbordet och lite spagetti hade jag klarat mig långt på. Jag har så jävla trevligt ändå. Utan linnedukar.

Kisspauser har jag förbjudit mig själv. Det är ett helvete att hålla på med strumpor och underplagg och klänningar och sånt. En rökpaus unnar jag mig. Men bara en. Skorna jag har på mig är djävulskt obekväma och jag kan inte gå i dem utan att vilja självdö lite och trapporna upp är milslånga.

Ofta tittar jag mot bordet i hörnet, det som står alldeles för nära mitt för att det ska vara bekvämt. Kollegorna från hotellet rakt över ån sitter där. Med sina praktikanter och sitt filmteam. Och jag ber till varje högre makt jag kan komma på att kameran ska missa mig.

Jag hoppas att den gjorde det. Missade mig alltså. Det konstiga är att hur överväldigande de där dagarna under VK är kommer jag bäst ihåg middagen vid bordet. Och den behöver jag inte ha dokumenterad för att minnas.

Men ni andra, ni borde titta. De där dagarna är så häftiga att man behöver se för att förstå.

Högmod

Det är så märkligt. Hur jag blir när jag dricker alkohol. Dagen efter vaknar jag upp och kommer ihåg fragment av vad jag har sagt och gjort och så tänker jag vad i helvete håller jag på med?? Fy. Fan. Vad. Pinsam. Jag läste ett kapitel ur Alex Schulmans bok om hans första dejt med kvinnan som blev hans fru. Han säger någonting om att "jag är ju kändis, så vi kanske inte ska gå till stureplan där en massa journalister kan se oss tillsammans." Och så tänker han likadant som jag. Varför beter jag mig såhär? Vad håller jag på med? Och jag förstår precis vad han menar. Jag får känslan av att vilja gå på stan med en skämskudde ifall någon skulle se mig.  Jag är ju kändis...du vet... Och så ser jag på mig själv och rannsakar mitt eget beteende. Som efter middagen igår när jag tyckte att servitören var värd en jävla massa beröm, för det var han. Inga problem så långt. Ända till jag blir sådär Schulman-skämmig och säger "Ja, du vet...jag är ju i branschen..."  Och direkt efteråt vill jag dö lite. Vaddå i branschen?? Jag är väl förihellvete ingen serverings-guru?? Och så vaknar jag i dag och kommer ihåg det där och lovar mig själv, som så många helger förr, att nu jävlar får det vara nog. Nu får man ju börja dricka med måtta.

Och sedan tänker jag igen... Vem fan är Måtta och varför skulle jag vilja dricka med honom??

Bistrohäng

Det blev Bistro. Kvällen som inte hade någon mer plan än att spenderas med väninnan och ett glas vin slutade mycket senare än så. Eller tidigare om man föredrar det. En fördrink på sena eftermiddagen på hotellet slutade med tidig trerätters som infriade förhoppningar om både bra service och bra mat. Kocken har full koll på läget och servitören som informerades om att en annan var för tjock för kroketter även om de var hemgjorda skötte läget svinsnyggt. Honom hade vi gärna tagit med oss hem. Killar som han har definitivt hamnat på rätt ställe. Hoppas hans chefer vet om det. Han gjorde halva kvällen. Klart.

Att spendera en hel kväll i en bar utan att sätta sin fot på den allt annat än fashionabla restauranggatan som Eskilstuna besitter är en lyx vi unnar oss alldeles för sällan. Det är så förbannat skönt att slippa det tonårshetsiga dansgolvet på Nybrogatan som innehåller lika många spyor som utspillda drinkar. Det är så skönt att inte stå i tredje led och vänta på sin tur i baren, att slippa tränga sig fram mellan människor som inte har vett att flytta på sig och det är så skönt att vara på ett ställe där Djn inte har hybris och håller musiken på en normalfungerande nivå. Det är fint därborta på hörnet. Det kan vara åldern, men jag slipper gärna klubbhetsen för resten av mitt liv. Det har aldrig varit mitt forum riktigt. Jag är inte den typen. Jag är inte tjejen som kan dansa i klänningar som gör att jag inte kan andas och i skor som med tiden kommer leda till amputation av tår som inte längre vill leva. DET är så förbannat skönt.

Själv drack jag kanske mer vin än planerat men det kompenserade jag med dricksen och hoppas vi glömmer saken. Jag är okej. Vi är okej. Och skjutsen hem var gratis. Vi mår bra nu.

Frukost

Nu äter vi frukost igen. Bästa på hela dagen. Grymt.

Frosseri

Alldels nyss var jag nere på Ica. Först ville jag köpa chokladbollarna som låg precis innanför dörren. Sedan chipsen, marabouchokladen, haribonapparna och jordnötterna. Jag dreglade en stund över den stora chokladstruten som låg i glassdisken och trånade efter de rosa, vita och gröna bilarna på hyllan vid kassan. Ojojoj, vilket frossande jag såg framför mig. Jag såg illamående och uppknäppta byxor. Och massa massa godis. Och jag önskade hett och hårt att man inte skulle bli mätt och tjock och spyfärdig av så mycket socker. Jag önskade att man bara kunde äta och äta och äta utan att bli dömd och dålig.

Det gick åt helvete med önskandet.
Jag köpte tre paket nudlar och lika många red bull.

Det var den frossan det.

Jojomen.

När livet går vidare

Jag känner mig så förbannat rastlös. Som om jag tappat fokus eller lust och har siktet inställt på något helt annat. Något nytt. Det kanske är våren. Det kanske bara är känslan av att veta att det ljusnar kommer nytt, kommer mer, sitta ute, ljusa nätter, varma kvällar, nytt... Men kanske är det inte så. Tänk om jag går runt och blir gammal och sur utan att ha tagit reda på vad det var jag egentligen ville? Fy. Fan. Jag är tametusan livrädd för det. För hela jag vill mer. Vill massor och blir knäpp av att sitta stilla. Nu är det inte spännande längre.

Jag vägrar sätta mig ner och vänta på att livet ska gå vidare utan mig. Jag vägrar bli en åskådare i mitt eget liv. Det vore så jävla korkat. Nu tar vi tag i det här. Pronto.

Rivningsarbete

Det tapetseras i min mammas hem. Som också råkar vara mitt hem för stunden. I dagsläget betyder det att vi lever i kaos. Allt från mitt sovrum och hallen står i någon slags dominoliknande formation över hela vardagsrummet och tv-rummet. Om jag har tur lyckas jag klättra mig fram till soffan. Annars får jag sova på balkongen inatt. Det känns inte speciellt lockande alls med tanke på dagstempen.

 Dagens dilemma bestod i att målaren behövde komma in bakom garderoben i hallen. Som jag och min lilla mamma på cirka 1,45 skulle rubba. Flytta. Lyfta bort. Med spegelväggar och allt. Till vår förvåning satt den inte fast i väggen. Eller hade en enda hel del. Värre än en ikea-vara. Upptäckten gjordes när hela alltet välte åt ena sidan som ett jävla korthus och öste tapetrullar över mitt huvud. Jag har en jättebula som bevis. När jag insåg att eländet inte skulle gå att flytta slet jag isär alltihopa istället. Mamma som såg till att den inte rasade och jag med skruvmejsel. Det gick bra. Vi är grymma. Det bästa sättet att komma in bakom garderoben är alltså inte att flytta den. Man demolerar den. Just det.


Nu vilar vi. Det var tungt.

Som när man var liten och bara ville bli stor

...helt plötsligt är vi där igen. Mitt i sandlådan med varsin spade som man slår närmaste möjliga offer med. Konflikterna löser man tydligen inte på vuxet sätt bara för att vi råkat nå den åldern. Nä, sättet vi använde i lekparken för 20 år sedan är sättet vi använder nu. Utan att skämmas och utan respekt för vare sig varandra eller oss själva. Det är dags att vi lär oss nu. Pronto. Annars går det åt helvete utan att vi hinner med att förstå vad som hände. Och vi kommer inte lära oss ett dugg av det.

Men det kanske bara är jag. Det känns lika dimmigt som det ser ut.

Gårdagens bästa

Jag vet inte vem som har mest problem; killarna som inte kan träffa toalettstolen eller jag som tar kort på det och ställer frågan på min blogg. Jag struntar i vilket. Vidrigt är det i alla fall. Man vet ju fan inte var man ska sätta fötterna.

Annars var kvällen bra. Sällskapet var bäst. Ni är fina.

Vardagsreflektion

"Jag gråter till film ibland också," sade han och jag undrade vem som hade lärt honom att säga så. Världens sämsta raggningsreplik. Inte för att det inte är okej att gråta, utan för att det är så jävla uppenbart att han bara vill ha omkull bruden. Och hon log. Och jag hoppas att hon tänkte som jag, för om hon gick på eländet är det bara synd om henne. Och jag tänker att det är ganska synd om mig också. Som blir så upprörd av två sekunder ur trailern till Bachelorette att jag måste blogga om det.
Vi är nästan lika löjliga. Jag och killen som gråter till film.

Luddiga strumpor är så vackert

Klev precis ur duschen, klädde på mig min morgonrock och mina allra luddigaste strumpor i diverse glättiga färger och slog mig ner vid soffan. Och tittade på klockan. Tjugo i sju. Jag har luddiga strumpor på mig innan klockan sju. Var tog tiden vägen när dagen inte var avslutad innan man druckit ett glas vin, när ett vanligt arbetspass aldrig slutade innan 23 och när man aldrig bytte om innan man var säker på att kvällen inte hade mer att bjuda på? Svaret behöver jag inte vänta på. Jag vet redan. Det stannade där det hör hemma, för en sådär fem år sedan. Det är så jävla skönt. Stanna där
stressfyllda och bakisinfiltrerade vardag! Fan.

Men visst är det fint med gästinslag? När ett glas vin med vännerna slutar i galet tidig morgon och hemgång samtidigt som morgontidningen anländer? Jag kan gå med på det. Gästinslag. Mer än så pallar jag inte.

När jag var sexton ville jag tämja mina lockar

Jag kommer ihåg att jag borstade håret länge den dagen. Att jag var ganska nöjd, för det låg som jag ville och det var lent och inga krusiga, ostyriga lockar stod i vägen för mitt första gymnasiefoto. Jag minns att jag använde läppglans. Det var konstigt, även för mitt sextonåriga jag, men jag inbillade mig väl att det skulle göra skillnad. Tröjan jag hade på mig var mörkgrön, mossgrön och om jag inte minns helt fel var byxorna av savann-typ. Jag hoppas innerligt att det var det året det var inne, för annars vet jag inte varför jag skulle haft det på mig. Jag fick alltid stå på översta raden på våra skolfoton. När vi var små för att jag var längst. När vi blev äldre för att jag inte var så lång längre. I jämförelse. På fotot är jag blond. Och jag känner så väl igen mig själv. För det där är ju jag. Det var alltid jag. Samma långa, blonda hår, som egentligen var galet lockigt men som efter år av envist experimenterande gick att tämja.

Det är säkert fem år sedan jag var blond. Och jag trodde inte att de som känner mig idag visste hur jag såg ut då. Men det finns visst bevis. Och jag bjuder på det. Även om jag som sextonåring såg mer än lovligt dryg ut. Jag skäms nästan när jag ser mig själv. Jag vill ge henne en förbannad örfil och säga till henne att sluta se så överlägsen ut. Varför ser jag ut så?? Med savannbyxor?? Snacka om tjej utan koll.

Någonstans när jag blev äldre gjorde jag något åt saken...

För en tjej utan koll hade jag många åsikter om hur håret skulle se ut...

När jag var sexton ville jag tämja mina lockar. Idag har jag slängt bort min plattång och inser att det kunde vara värre. Och jag har inga åsikter längre. Idag är det lockarna som bestämmer. Jag orkar fan inte längre.

 

Jag vet att det finns en vän som var med både då och nu...som sitter inne på mycket värre bilder från förr än såhär. Jag inser att det kan bli jävligt dyrt att tysta honom...

Dagen som aldrig verkade ta slut

...fast det gjorde den. Några timmar försent i och för sig. Med några fler missar i ryggsäcken än planerat. Med massa ipren i magen. Men slut tog den. Tur. Jag ville inte mer nu. Jag ville vägra en stund. Typ dricka vin ur dunken i köket och röka under fläkten. Men det gör man inte såklart. Det är bara så det KÄNNS ibland. Och det är okej. Som att bli så trött på sina barn att man vill slänga dem i väggen. Fast det gör man ju inte heller. Förstås. Så var det. När missarna jag varken förutsåg eller visste om dök upp. Men så är det. I livet. Hela tiden. Och vi löser det. Såklart. Men det gör inte saken roligare. Med det säger jag godnatt och kryper ner i en hotellsäng. Längre än så orkade jag inte gå.

De viktiga kanske inte förstår men de viktigaste fattar grejen

Exakt så känner jag idag. Men var i hellvete kom det ifrån? Jag är så himla klok när jag är full. Att komma på det där finurliga runt halv fem på morgonen i vindimma tycker jag personligen är förbannat bra jobbat. Och idag när jag läser meningen om och om igen är jag nöjd. Det var smart av mig. Djupt. Och det stämmer. Så jävla bra. Fy tusan, man kanske skulle bli politiker och pyssla med självbedrägeri.

Men jag gillar att lyfta fram mig själv såhär dagen efter. Det är för att lyfta fram de bra sakerna jag gjorde under natten istället för att må dåligt över de mindre bra sakerna. Som att ringa samma person om och om igen fast han inte svarade och fast jag visste att han sov. Typ så. Inte smart. Därför väljer jag att bara komma ihåg att jag skrev smarta saker på facebook. Det funkar för mig.

Och vet ni...

De viktiga kanske inte förstår men de viktigaste fattar grejen!

Sylvia

Glaset är tomt. Men vi håller på att lösa det. Vi har inga problem ikväll. Bara lösningar. I det här sällskapet lever vi olika liv men lever med samma dilemman. Värt.

Say cheeeeese

Det blev getosttoast med färska rödbetor, följt av friterad camembert och hjortronsylt. En jävla ostfest. Lycka för munnen. Planen var att stanna hemma och peppa för Eskilsgalan imorgon. I sammanhanget betyder peppa att hålla sig jäävligt lugn. Men det blir Sylvia för ett glas vin. Skönt att vi är på samma nivå. Det funkar för mig.

Skynda att älska

Jag tog med mig en bok in i badrummet och när jag började var badvattnet så varmt att det knappt gick att andas där inne. Det stack liksom i skinnet och jag visste inte riktigt om jag skulle kliva upp eller härda ut. Jag läste Skynda att älska och när jag kommit halvvägs var vattnet kallt och tårna formade som russin. Bara ett kapitel till fungerade inte riktigt. Bara ett till och plötsligt var berättelsen om Alex Schulmans pappa slut. Inbunden mellan två pärmar, dekorerad med en bild på de två och med så många vackra ord på sidor som var blanka när han började. Och jag undrar och fascineras över det faktum att man kan skriva så mycket, så många fina ord om någon. Om ett halvt liv tillsammans. Om fotbollen på torpet och om pappa som var äldre än andras pappor. Jag tycker det är så fint att han inte bara tänkte göra det, utan gjorde det. Och jag tänker att det är synd att hans pappa aldrig fick läsa.

Sedan tänker jag att han vet hur man hanterar ord, Alex Schulman. Och att jag är glad att jag inte läste honom när han var ung och arg och skrev med sarkasm och ironi och cynism i sina fingrar. Den bilden passar inte in på det jag läser nu. Och det hade förstört det faktum att jag tycker att han är en poet.

Det är fortfarande September

Jag tycker det är fascinerande att mitt mest lästa inlägg fortfarande är de där tre raderna om Septembers frisyr. Jag tar det som ett personligt påhopp att folk bryr sig mer om hennes jävla hår än om mina övriga åsikter. Jag som tycker så mycket bra. Vissa av er har alldeles för dålig smak för ert eget bästa. Så kan vi säga.

Annars är hon snygg, den där tjejen. Bäst jag säger det så vi inte förvandlar även det här inlägget till läsarstorm.

Jag har inte vett att skämmas

Jag har valt att stå för allt jag säger och gör. Det kan tyckas vara en självklarhet, men så är det inte. Många väljer att gömma sig, att glömma sig, att skylla på någon annan, slå ifrån sig, blunda för det skedda och andas. Ut. Andas ut. Och tro att det gick över. Av sig själv. Det fungerar alldeles för sällan. Jag testade en gång. Jag hade så ont i hjärtat att jag mådde illa. Jag led så jag erkände av ren egoism. För att slippa plågas stod jag för mina misstag och jag har inte ont längre. Mitt hjärta mår bra nu. Ingen kommer kunna säga att jag ljög. För det gör jag inte.

Och gör jag konstiga saker ibland är det okej. Jag kanske inte basunerar ut det, men jag skäms inte. Jag har valt att inte ångra det som är jag, det som gjort mig till den jag är. Det jag kan ångra är det jag aldrig vågade testa.

På torget är dimman som tätast

Vid diskussion tidigt på lördagkvällen sade vi att det vore fint om man inte blev så full. Lagom är bäst. Man kanske kunde hålla det på en schysst nivå. Våra intentioner var goda och jävligt ärliga. Men de sprack. Både han och jag ljög för oss själva. Bland mina vänner händer det ibland. Vi försöker så hårt men lyckas så sällan. Men vi har förbannat trevligt under tiden.

Själv minns jag inte att jag träffade en kollega på torget. Men jag minns killen i korvkön. Antingen var han fin eller så hade jag supit honom snygg. Vilket som stämmer kvittar eftersom jag inte hade sinnesnärvaro att komma ihåg mer än så dagen efter. Det är sådant jag ältar. Inte snedstegen jag gör ibland. Jag har lärt mig att inte ångra aktiva val. Däremot sådant jag aldrig gjorde. Jag mår bra. Det går bra nu.

Tandläkarmassakern

För länge, längesedan i ett land på andra sidan havet fick jag tandvärk. Svinont. Monsterilla. Kunde inte sova, andas, prata, äta utan att vilja gråta. Men tandläkaren är liksom inget alternativ. Det är en onödig kostnad, typ som att köpa glödlampor och strumpor. Skittråkigt. Idag, sisådär ett år senare, lyckades min mamma få iväg mig. Jag tror att det var åtta år sedan jag var hos en tandläkare sist. Jag går hellre till gynekologen. Man dreglar mindre där. Tandläkare är dessutom så förbannat mästrande. Nästintill otrevliga. Man är 27 år när man sätter sig i stolen och 5 när man går därifrån.

Att jag hade ett hål i en visdomstand var ingen överraskning. Det visste jag ju de där nätterna jag inte kunde sova. Det krävdes ingen medicinexamen för att fatta. Däremot är jag inte svinnöjd med att den måste dras ut. Det där förbannade knakandet i huvudet påminner ju om tortyrmetoder från medeltiden. Inte så jävla uppskattat måste jag säga.

Att hon gång på gång får mig att krympa genom att ifrågasätta tandborstande, tandtrådande och rökning gör inte upplevelsen till något rosaskimrande. I hennes ögon är man korkad. Dum. Har du inte sådana här i ditt badrumskåp? Nä, då får du minsann skaffa det. Tandfickor är inget att leka med, unga dam. Och rökningen förvärrar bara tandstenen det leder till tandlossning som leder till döden. Dööööööden. 


Fastän det är hon som är elak är det jag som känner mig dum, korkad. Jag vill nästan be om ursäkt, för att jag inte har lagt ner mer tid på att borsta tänderna. En annan trodde ju att tre gånger om dagen räckte, men hädanefter ska tid för tandunderhåll schemaläggas på arbetstid för att förvissa mig om att tänderna håller livet ut. En sexton, sjutton gånger om dagen borde räcka. Kan man tycka. Som lekman. Tandläkaren hade nog velat att jag spenderade resten av mitt vuxna liv i hennes stol med en ask tandtråd i ena handen och munskölj i den andra.

På henne låter det ju som om man har tänder som en gammal crackhora. Fast man bara behöver dra ut en tand och köpa hem ny tandtråd.

Man går in som 27.  Och kommer ut som 5. Utan ett endaste litet jävla plasttroll. Inte ens det får man efter förnedringen.

När jag blir stor...

Svensk maffia på tv. Den jävla maffian. Jag fick just en uppenbarelse. Om jag inte jobbade med mat skulle jag jobba med det. Inte med maffian, de är dårar, men med att berätta för ungar att de är dumma i huvudet som går på skiten de blir pålurade av äldre, erfarna, manipulativa, kriminella, pundiga idioter. Jag skulle berätta att de inte bryr sig ett jävla dugg om dem, att killarna som vet vad de gör bara vill tjäna mer blodiga pengar på naiva ungar som tror att det är kärlek eller tillhörighet. De skulle få veta att sådana människor aldrig skulle klara av ett vanligt liv, att de är vilse i samhället, att de är så förbannat rädda för att vara ensamma att de lever som de gör för att det enda skyddsnät de har är de likasinnade.

Det är inte svårt att gå på skiten. Som ung är det lätt att tro att det är kärlek. Att det är en familj som alltid finns där. Som inte dömer. Som höjer dig till skyarna. När man blir äldre är man tacksam för att man kom undan med blotta förskräckelsen och en erfarenhet rikare.
Men om jag inte gjorde det jag gjorde idag, skulle jag berätta för de unga att det inte är alla som har samma tur. Och att det fan inte är värt att chansa.

I´m alive!

När jag började hänga med i världen och skaffade en mobiltelefon som hade mer än ring- och smsfunktion, i det här fallet bloggning, trodde jag att jag skulle bli en superbloggare. Eller snarare att jag skulle uppdatera utav bara helvete. Jag trodde att jag skulle skicka upp en fyra, fem inlägg om dagen och bli svinintressant. Så blev tamefan inte fallet. Det första dagarna delade jag i och för sig med mig av bilder på min väg till jobbet, min frukost, min lunch och mitt tv-program på kvällen. Ofta, ja. Intressant, nej. Och jag tröttnade själv på det. Jag tappar energin om jag inte är peppad. Och jag har ingen pepp. Ingen inspiration. Och då får det vara. Jag har insett att jag hellre skriver när jag vill och när det spelar roll för mig, än att jag gör det ofta. Kvalitet framför kvantitet. Det är det som gäller. Det kanske inte betyder att allt jag skriver är intressant för er, men det kommer garanterat betyda att jag är vaken, och peppig. PEPPIG. Världens dummaste ord, men det funkar i sammanhanget.

Blekgrå och alldeles alldeles tom

Jag går hem nu. Jag är fortfarande på jobbet. Man skulle kunna tro att det är därför mitt bloggande har lagt sig ner och självdött, men så är det inte. Jag har ju för fasen varit ledig hela helgen. Alltså hade jag kunnat blogga, om jag hade velat. Men jag har tydligen haft syrebrist i hjärnan och lågt blodsocker för all energi försvann i lördags morse efter två dagars vindrickande. Och för att vara ärlig var det mer sprit än vin och bara det kan ju ha bidragit till tröttheten. Jag är okej med det. Helt okej. Umgänget väger upp det mesta. Ibland är det värt att vara trött och det är nu jag ska ta tag i mitt liv. Som saknar innehåll för tillfället känner jag.

Det ska jag göra. Skaffa innehåll. Jag hoppas och håller tummarna jättehårt för att innehåll är samma sak som rödvin och choklad.