...fast det gjorde den. Några timmar försent i och för sig. Med några fler missar i ryggsäcken än planerat. Med massa ipren i magen. Men slut tog den. Tur. Jag ville inte mer nu. Jag ville vägra en stund. Typ dricka vin ur dunken i köket och röka under fläkten. Men det gör man inte såklart. Det är bara så det KÄNNS ibland. Och det är okej. Som att bli så trött på sina barn att man vill slänga dem i väggen. Fast det gör man ju inte heller. Förstås. Så var det. När missarna jag varken förutsåg eller visste om dök upp. Men så är det. I livet. Hela tiden. Och vi löser det. Såklart. Men det gör inte saken roligare. Med det säger jag godnatt och kryper ner i en hotellsäng. Längre än så orkade jag inte gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar