Bryggseglare

Om ni tittar noga ser ni sjön där bakom. Det syns inte så bra för allt jävla tält och artist bara. Men den är där. Precis bakom honom. Det är hit man rymmer när man inte orkar med stan längre. Eller sig själv. Här är det lättare att andas. Det måste vara sjöluften. Jag stannar.

Skämskasse

Jag ville absolut ha de där redbullen så jag tryckte dem lite mot bröstet så att ingen skulle se. Att detta är allt jag ska köpa. Ingen mat. Inget schampo. Inget toalettpapper. Bara livsfarliga redbull. Som en tonåring. Jag sneglade lite mot killens korg framför mig. Grönsaker. Bara. Så jävla duktig. Jag kände att alla stirrade på mig och visste att jag minsann bara ska supa idag. Inte äta. Jag höll länge i burkarna. Vägrade lägga upp dem på bandet. Till slut gömde jag dem under påsen. Bakom pinnen efter killens grönsaker. Tyvärr gled pinnen åt sidan och killen tvingades med avsmak säga att döddrickan inte var hans. Att pinnen glidit bort. Att han var nyttig. Att jag var den äckliga. Typ så var det. Och så köpte jag två paket cigg också. Som sig bör. I min ålder.

Att måste/måsta?

Jag ska gå ner på bryggan idag. Och räkna. Det är en av de där sakerna som man måste göra men som inte är svinroliga. Samma som att jag måste åka till jobbet fast jag är ledig. Inte heller så himla kul. Det betyderår var  att jag borde ta mig in i duschen snart fast jag helst av allt skulle vilja stanna under ett täcke på soffan hela dagen.

På måndag är det söder. 


Igår var det härlig kväll på bargatan, finvin på Grappa och shots i Ekens källare som jag inte visste fanns. Jag har inte så mycket koll sådär.

Jag var full på min arbetsplats också, stackars nattjejen! Förlåt... Men Heikki var där och det är alltid fint att träffa honom, fastän jag nästan hade glömt det idag.

Men idag mår jag bra. Trots de där måstesakerna. Bara att gilla läget.

Dagar som denna vill jag fan rymma

Vissa dagar vill jag skriva saker som jag önskar att jag kunde lösenordsskydda. Eller välja vilka som fick läsa. Något sådant. Tillexempel när jag vill erkänna en jävla massa synder eller dåligt beteende eller en taskig dag på jobbet. Sådant kan man ju inte haspla ur sig hur som helst. Fast jag gör det hela tiden. Det vet ju alla att både chefen, blivande arbetsgivare, alla dina fiender och paparazzis läser amatörbloggar. Och håller det emot dig för resten av ditt liv. Idag vill jag berätta att jag känner mig sönderstressad, har dåligt samvete för jobbet, tycker synd om mina kollegor, känner mig lat, ganska risig och otrevlig. En sådan dag.

Dagar som denna är jag glad att jag tog initiativet till en Tapaskväll med vännerna så man glömmer en stund. Synd att det kommer tillbaka så fort man sätter sig på cykeln hem.

Hoppas det går över snart. 

Jag har en Låg-period. Jag undrar var den kom ifrån för bara häromdagen var jag glad. Jag hoppas fan det går över för det här är inte okej. Idag packar jag. Eller jag ska. Om en stund. När jag tagit mig upp från soffan jag nyss placerade mig i.  Igår sov jag bort hela dagen. Sådant bidrar till depression. Garanterat.

Jag tänkte att man kanske blir glad om man smygsuper i sin ensamhet. Det låter exotiskt. Jag gör det!

Sossehippan!

Jag vet inte. Har jag berättat att vi har hållit på att planera en möhippa i några månader? Kommer inte ihåg. Att jag ska vara tärna på ett bröllop om några veckor är orsaken. Stressen har varit sjuk. Möhippan hölls i lördags och dagen blev sjukt bra. Grym! Modiga bruden gick med på all skit vi tvingade på henne, vi drack champagne på flotte, utförde uppdrag i i regnet och åkte limousine. Detaljerna är interna. Inte hemliga. Men det är som med Don´t kiss and tell, ni vet.

Fantastisk dag i alla fall. Bra tjejer, underbar blivande brud.

Cool dansare.

Nu dröjer det innan vi planerar hippa igen.

Alla som vi tänker på

Norge? Jag tror inte att jag tänker gå in på det. Jag vet inte om det går. Det är så in i helvete tragiskt, onödigt, sjukt och oförståeligt att jag inte vet vad jag skulle skriva om saken.

Men det är sorgligt att människor som gör sådant här hinner göra det dom gör innan de får vård.

Som att vara på högstadiet

Och det där med att känna sig som om man är osynlig och att alla stirrar på en på samma gång, att inte veta vilken som är ens bästa sida vad som är rätt att säga eller fel. Att vilja fixa håret när du möter en gammal vän runt hörnet fast inte verka självupptagen, att önska man hade en spegel eller finare skor eller kanske kanske rena byxor. Åtminstone. När man känner sig som sju svåra år men inte kan göra något åt det och dina vänner just klev ur en H&M-annons. Det där med att stå i en hiss och inte riktigt vara säker på om man luktar uthärdligt och tycka lite synd om personerna runt dig som förmodligen inte bryr sig alls. Eller att se ett fotografi av dig själv i en frisyr du gillar men inser ser förjävlig ut och minns alla gånger du haft den och skäms lite för dig själv. Att gå över en gårdsplan alldeles ensam och känna att alla runt dig tittar på bara dig och undrar om du inte har några vänner eller varför du annars skulle gå ensam. Att förstå att umgänget tycker att dina nya kläder är skitfula och att de inte alls passar dig och vara jättejättelångt hemifrån och inte kunna byta om. När alla pratar om festen de var på i helgen som du varken visste existerade eller var bjuden på. Att äta lunch vid ett bord ingen annan vill sitta vid eller hellre vara pajas än ensam. Att de andra skrattar och du inte förstod skämtet, att de har interna skämt och du var hemma den dagen eller att inte alls inte alls inte alls passa in. Dagen från helvetets mitt. 


Att bli äldre och lösa sådana problem med sprit. Alla går att supa snygga och alla är lite lite vackrare i mörkret. Väl?

Att inte riktigt se verkligheten

Jag har lagt mig. Men jag funderar på så viktiga saker att jag inte kan somna. Som om man ser ut som man gör på fotografier eller som man gör i spegeln? Låter man som på radio eller som man gör i sitt huvud? Jag undrar ofta det. Och så får jag ångest och hoppas att det är spegeln som stämmer. Jag är intelligent nog att förstå att Photobooths redigerade bilder inte riktigt visar den nakna, nyvakna, rufsiga sanningen. Men vad det är som gör det kommer jag alltid undra. Och man får ju aldrig veta. Galet frustrerande. Igår hörde jag min röst på en film. Jag visste inte vem det var som pratade, fastän jag har känt mig själv i 27 år. Sjukt.

Vissa bilder är som en smäll på käften. De bilderna vill jag bränna och göra slut med och hata för alltid. Andra vill jag klappa fint på huvudet och älska innerligt.

Nu. Lite möhippetrött och sovtvungen. 

Iphone

Jag vill också ha en Iphone. Jag är sjukt sugen på de där apparna. Hur de fungerar, om det är så jävla roligt som det verkar. Jag funderar på om jag kan klara mig utan en app där jag kan förställa mitt ansikte eller göra roliga ljud eller spela skojiga spel. Jag tror att jag kan det. Jag hånler ofta lite inombords åt alla som sitter med sin Iphone 24/7 och har glömt hur man lever, hur man kollar upp tågtider the old way, hur man hade en almanacka gjord av papper och hur man hittar rätt utan GPS. Jag vill håna de alla jättemycket och Jag vill också ha en.

Avundsjuk Deluxe!

Men jag undanber mig promotionskampanjer. Kan i alla fall inte byta nu. Satans bindningstider.

Jag borde sova

Jag åker inte buss så ofta. Nu har jag gjort det två dagar i rad. Just den här bussen hade förbannat smutsiga fönster. Jag ser inte ut men det kanske är lika bra. Trots lång vecka och en helveteshelg framför mig spenderar jag två kvällar i rad i mesta. Det handlar om att prioritera, att ta vara på tiden. Jag ångrar det ofta dagen efter när jag säger sådant. Men nu menar jag det. Det måste bli lugnt ikväll. Risken finns att jag inte överlever morgondagen annars.
Jojo. Vi får väl se.

Jag vet inte vem som kan tänkas bry sig. Men jag är tillbaka. Jag glömmer ibland bort att uppdatera mitt liv i de sociala medierna och då känns det som om jag är borta, som om jag slutat synas. Syns man inte finns man inte. Eller hur det nu brukar vara. Personligen anser jag det vara viktigare att vara aktiv på facebook än att träffa sina vänner. En statusuppdatering är värd mer än en helkväll eller ett samtal med en vän.
Har fan fått värmeslag.

Det finns ingenting på Tv ikväll. Viaplay.se är min bästa vän

Det är bara Jag

Det finns två miljarder bilder av mig som barn mellan 1 och 3 år. Ungefär. Albumen är fyllda, märkta, sorterade. En hel rulle är knäppt av mig som tvååring framför en tårta som jag fått lov att äta alldeles själv. 24 bilder. Kanske 27, om man hade tur. Det var förr i tiden, ni vet. När man var begränsad. När man inte såg bilderna i förväg, när man fick lita på sitt ögonmått och sin känsla. Det var när man fick räkna innan man tog en jävla massa kort, annars kunde det bli sjukt dyrt. Filmrulle, framkallning, kopior... När jag var  2 år fick jag syskon. Då tunnades bilderna av mig ut och jag fick dela rampljuset med systrarna. Naturligt. Det finns såklart fotografier på mig innan tonåren, men inte alls så många. De som finns blir jag nästan generad av att titta på. Kläderna som matchade, manchesterbyxor, hängslejeans, polotröjor, hårtofsen på sidan, orange tröja...rubbet. Från mina tidiga tonår och framåt är fotografierna av mig nästan icke existerande. Det finns ett fåtal. De som vittnar om blont hårsvall, svart häxhår med knallröda slingor, kort pojkrufsigt hår och lila-vita slingor. De är inte många. Det var innan mobilkameran, digitalkameran.

Idag finns det djävulskt många bevis på hur jag ser ut nästan från dag till dag. Photobooth. Det är så enkelt. Man bestämmer vinkeln själv och man blir alltid snygg. Och skulle man inte bli det är det svinlätt att redigera eländet. Min Mac-guru har visat mig. Hon har koll på det där.

Mina efterlevande kommer tro att jag föddes, levde i tre år, låg i dvala o tjugo-någonting och återuppstod igen när Mac kom.

Lite socker i botten

Jag känner mig som fucking jävla Mary Poppins. Ni vet, världens bästa barnvakt/nanny. Så är det. Tuna Busland tills fötterna ville blöda och huvudet gråta men springer Han springer jag. Jag klättrade också. Svinhögt. Och så mådde jag lite illa. Och tog ett kort, som bevis. Att för Hans skull, klättrar jag högt. För Hans skull matar jag änder, fastän fåglar skrämmer ihjäl mig. För Hans skull köper jag den där barnsadeln och hjälmen till cykeln fastän jag egentligen tycker det verkar läskigt att cykla med en sådan och fastän prislappen låg långt över vad jag är beredd att betala för en begagnad bil. Typ så.

Med Honom tappar man lite perspektivet. Allt annat känns liksom oviktigt. Och så får jag dåligt samvete om jag inte lägger all fritid på Honom, fastän jag egentligen har svinmycket att göra hela veckan. Resten av mitt liv sätts lite på Paus när han är här. Det kommer alltid tillbaka och slår en på käften när Han åker tillbaka till sin mamma. Men det är blåmärkena som gör att man minns. Att den där lilla monsterungen som slåss ibland, som vägrar lyssna, som väcker en i gryningen, som har spottat på mig en gång och som vägrar ge mig pussar är världens goaste lilla unge. 

För att han är Vårt barn. Inte någon annans ungjävel.

...och ni ba´ "Hon är inte så jävla häftig som hon tror..."

Jag vet vem jag är, vem där?

Det finns en blogg, som skrivs av en tjej. Hon är ung och kaxig och dryg och ber inte om ursäkt för sig och är förmodligen jävligt cool. Sådant vet jag ingenting om. Jag läser hennes texter och undrar om hon är sådan där på riktigt. Om hon säger de där sakerna som hon säger att hon gör, om hon beter sig mot andra människor som hon säger att hon gör. Ena sekunden är jag arton och önskar att jag var som hon. Sådär häftig. Nästa sekund inser jag att jag är tio år äldre, och Hon Också (!) och plötsligt vet jag inte om jag är imponerad längre. Det verkar vara en tjej som är rädd för att bli äldre där bakom. En tjej som gömt sig bakom sin tonårsattityd för att folk ska fortsätta se på henne som de gjorde förr. Hon pratar högt och självsäkert med andra och Om andra som om det vore hennes rättighet, inte ett privilegium. Gärna bakom deras rygg.

När jag var arton tyckte jag även att det var häftigt med savannbyxor. 
Det är allt jag har att säga om den saken.

Jag blir lite mörkrädd. Och är glad att jag inte är arton längre. Att människor vet hur jag fungerar, att jag ser mina vänner som en förbannad välsignelse inte som något självklart. Och definitivt inte som små vilsna planeter som snurrar runt solen som är jag. 

Jag vet inte. Jag känner inte den där tjejen. Eller tjejer som hon.

(Det är konceptet, inte personen, jag pekar på.)

Tack och Lov.

Jag sov aldrig, va?

Jag säger alltid att om jag äter sent, strax innan jag ska sova får jag grymma mardrömmar. Det brukar stämma. Inatt hade jag det utan att ha ätit. När jag vaknade kändes det som om jag aldrig somnat, som om jag varit klarvaken i den där förbannade drömmen i tre dagar. Vafan?? Sådana där drömmar som är groteskt realistiska som man aldrig får vila i stör ihjäl mig.

Konstigt är att precis när jag drömde att jag satt fast i en hiss på ett hotell och i ren skräck ringde och varnade en vän, som var på samma hotell, för något jag inte minns så vaknade jag. Av ett sms från henne. Jag trodde jag sov fortfarande.

Nu ska vi jobba. Lite mer än vad jag hade tänkt p.g.a personalbrist. Joråsåatte...

Helgerna är alltid förbannat korta

Spontana helger är min grej. När man planerar noll och får massor. Att jag gick till Bryggan i fredags eftermiddag med intentionen att sitta vid ett bord med min dator och en kaffe slutade med övernattning i Hållsta och djurgårdenfotboll i storstaden är imponerande. Sådant gillar jag.

Människor jag kan vara jag med, som är sig själva som flyter med, som är flexibla och avslappnade är skönt. Att den stackars konduktörskan inte uppskattade 25 glada djurgårdare på sitt tåg är ju bara att beklaga. Ramsorna var melodiösa om än inte alltid i takt och kanske varken innehållsrika, politiskt korrekta eller barnvänliga. Att hon ville kasta av gänget vid varje stopp är nästan förståeligt. Att vi kom hem utan eskort är en bedrift. Allting är en upplevelse och det man kommer levande ur är en erfarenhet. Om bilderna från kvällen och dagen varit vackra hade jag lagt ut dem. Men jag fick komplex och skiter i det. Ni får gissa. Inbilla er. Föreställ er osmickrande men skojiga bilder så blir det bra.

Tack vännerna!

PS:

Jag undrar om sällskapet tycker den där skriftliga konversationen är lika rolig idag som hon tyckte igår? Personligen tycker jag det inte. Men det är vackert att det gav upphov till skratt igår. Ibland krävs det så lite...

Sådan som jag bara är ibland

Någon sade att om man läser min blogg regelbundet ser det ut som om det enda jag gör är dricker alkohol. Det gör jag ju såklart ibland och såhär på sommaren lite oftare än så, men faktiskt inte hela tiden. I och för sig bryr jag mig sällan om vad folk tycker, men det är ju synd att framstå som alkoholiserad när man inte är det.

Däremot finns det sällan ett stopp på mig när jag går ut. Ett glas existerar inte och allt annat än sist hem är ett nederlag. Det har också diskuterats förr. Ingen vill ju missa något. Fast man vet att det aldrig finns något att missa. Men det är så vi rullar.

Men vi har trevligt. När vi dricker vin. Eller öl. Eller vad det nu må vara. Det är 160 kalorier i ett glas vin. Det betyder att efter gårdagen måste jag fasta i tre dagar. Det är jävligt tråkigt.

Apati...apati...

Nu blev jag apatisk.

Det blir ofta så när jag endast hållit huvudet över vattenytan hela morgonen. Då kraschar jag så fort jag får ett uppehåll att andas. Apatin är min bäste vän. Den innebär också att jag inte kommer komma från jobbet förrän sent, men då får det vara så. Jag kommer kanske inte överleva dagen. Möjligen kan det vara osmidigt att erkänna offentligt att man inte tänker jobba så hårt idag, när både chefer och gud fader kan läsa bloggen, men de skall icke oroa sig! Mitt svaga tillstånd kommer inte gå ut över företaget.

Att jag tänkte gå hem klockan elva var ju fan ett skämt. Man kan ju tro att jag nyss har träffat mig själv.

Man orkar mindre såhär på ålderns höst. Det VET jag. Så klok är jag. Däremot sträcker sig inte visheten så långt som att gå hem tidigt.

Men som alltid. Trevligt. Sanningar sades och samtalen blev djupa, analyserande, som det brukar vara när great minds möts och när intelligenser sammanstrålar.

Tack, min vän!

Memory Lane

 Jag börjar gå igenom de få ägodelar jag faktiskt har här hemma i min mammas gästrum. Rensar ur garderoben, slänger sådant jag inte vill släpa runt på mer, packar ner saker jag inte kommer behöva de närmaste veckorna. På en hög hylla i garderoben hittade jag kartongerna jag skickade hem från Skottland med posten strax innan jag flyttade hem. Och det var så mycket saker jag glömt att jag hade, böcker jag saknat, musik jag inte hört på länge och filmer jag ärligt stulit från kombon. Jag hittade foton på mina systrar och systerson som jag hade inramade i mitt rum och kokböcker som blivit slitna i postgången. Det var som en liten julafton, en nostalgitripp. Och nu packar jag ner sakerna igen. De får följa med till nästa hem och stå framme på hyllorna och i filmställ istället för i skrynkliga paket i garderoben.

Hey, I found the stuff I used to have in Scotland, the books I read and the movies I borrowed when I moved home to Sweden again. Great, huh?

Tomt var det här!

Blir lätt irriterad när jag mobilbloggar en hel dag och på kvällen upptäcker att inte ett enda inlägg dykt upp. Fan. Det är därför det är tomt. Inte av den vanliga anledningen; brist på inspiration.

Vem där?

Vilka är ni? Jag undrar det ibland. Jag trodde inte jag kände så många människor som statistiken visar. Så...vilka är ni? Säg!

Miljonär!

Min syster är ofantligt skojig. I hennes värld är jag och vår mamma allmänbildade, otroligt intelligenta, smarta nog att vinna miljoner i tv. Och jag är väl nästan beredd att hålla med. Förutom att jag inte är svinsugen på det där med tv. Men det är min syster. Så hon anmälde oss till något frågeprogram på tv. Hon räknar med en del av kakan när vi går därifrån med miljoner. För det skulle vi ju såklart göra. Så smarta är vi ju. Förutom att jag inte kan någonting om geografi, historia, nutidsorientering, samhällskunskap, tv, film eller naturkunskap. Hoppas mamma har läst på. Eller att de tycker ansökan är kass.

Ni vet. MItt andra hemma.

Camilla sade att hennes (blivande) make bara har tre veckors semester i år. Hon har fyra och föreslog att vi skulle åka till Skottland den fjärde veckan. Åka hem. Hem, ni vet. Mitt andra hemma. Jag får ont i magen av längtan bara jag tänker på det. Men jag förstår inte vad hon skulle vilja dit och göra. Hon är en soltjej. En sådan som hellre chartrar och ligger vid poolen och steker, dyker i havet och får grym bränna än driver runt på grå gator. Men jag är en grå-gata-tjej. Om hon vill följa med mig dit blir jag lycklig. Om jag får visa henne mitt hemma utan att hon tråkas ihjäl är jag beredd att gå genom en mindre eld. Om hon kan tänka sig en vecka i en storstad, i ett land där hon måste köra på fel sida av vägen, där hon inte känner någon, där hon måste fatta att den lilla puben på hörnet är kärlek är hon mer kärlek än innan för mig. Det vore fint. En vecka känns som en timma. Jag behöver en månad, ett år för att visa. För att hon skulle förstå. Men om hon tar in en hundradel, en liten procent av det jag tog in, det jag fick, då förstår hon mer varför jag ältar det där landet. Varför en grå ö med bleka människor är lika viktig för mig som min familj och mina vänner är här hemma.

Att det låter jävligt pretto förstår jag. Det är därför jag måste bevisa för henne att allt jag sagt stämmer. Att det kanske bara är en känsla som finns hos mig är en sak vi får ta på flyget hem.

Som alltid när man ska utanför dörren

Jag äger inga kläder. Det är svinkonstigt med tanke på hur ofta jag inte får in allt i garderoben. Jag har mycket mycket mindre kläder än de flesta jag känner, men ändå mycket mer än inget. Men aldrig några när jag ska klä på mig. Underligt det där. Det är som magin med strumpor där den ena alltid försvinner. Tyg och sådant är knepigt i min värld. Jag. Fattar. Inte. Jag står i alla fall inför valet att gå till bryggan i jobbkläder som luktar fan och matos eller i mammas morgonrock. Det är lite de alternativen som finns just nu, tror jag. Ska kolla garderoben en gång till. Men det känns som om det är en kamp jag kommer förlora. Jag hatar min garderob. Av hela mitt hjärta. Och kläderna i den. Och de hatar mig. Så vi kommer ju överens i alla fall. Life of Mig. Jävla I-landsproblem.

Hade det varit enklare om jag varit en tjej-tjej med stora shoppingbagen?

Fredag måste inte betyda helg

Det är helg nu. Morgondagens sovmorgon har sällan känts mer efterlängtad. Jag minns nämligen inte när det hände senast. Jag har nog heller aldrig jobbat så snabbt som idag, bara för att få komma hem, få ta helg, få dricka vin. Jo just. För det gör jag idag. Om en stund.

Efter att jag åtgärdat den groteska utväxten och eventuellt rakat benen för första gången i mannaminne blir det bryggan. Den är närmast. Och så passar jag på. I augusti blir Sylvia kvarterskrog. Inte illa det heller. Stans bästa ställen på en armlängds avstånd.

Dagen från helvetet

Igår hade jag en halvbra dag. När kylarna dog och jag fick slänga en massa mat och jobba över för att ersätta det slängda. Sedan kom lagar-gubben och då funkade kylen igen. Imorse var äggen redan kokta när jag kom. 32 grader i kylen. Som var trasig igen. Alla mina kylar är trasiga nu. All mat står ihopmosad i de stackars skåp som fortfarande kämpar mot värmedöden. Det blev två svinnrapporter på två dagar. Och massor med övertidstimmar. Jag kan meddela att jag skulle kunna självdö nu. Och jag svettas. Och jag har skavsår på onämnbara ställen. Typ som jag inte trodde man kunde ha skavsår på. Om pungsvett har en kvinnlig motsvarighet har också diskuterats under dagen. Och så behöver jag färga håret. Som ni ser. Bra dag. Jätte.

Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Godmorgon

Vissa dagar hade jag betalat mer än andra för att få stanna kvar i sängen. Idag är en sådan dag. Och istället för att göra mig iordning när jag börjar om 20 minuter sitter jag i soffan i blött hår och utan kläder och tror att saker blir bättre av att skjutas upp.

Men jag jobbar kortdag. Hade jag tänkt. Bara sex timmar kvar.

Vet ni hur många år jag har lagt ner på att platta mitt hår?? Bara för att upptäcka att jag inte känner igen mig själv utan lockar.

Vem fan är det där??

Att flytta hemifrån igen.

Jag inbillar mig själv att allt som sker gör det av en anledning. Dåliga saker också. Jag tror att man ser en konsekvens eller ett resultat av allt.

Som att jag hamnade på söder. Att jag inte sökt en enda lägenhet på söder förr och heller aldrig fått någon innan idag måste fan varit meningen.

Men det är fint där borta. Det är hög mysfaktor på söder. Och Sylvia ligger där. Ännu närmare hem. Risken för ökad vinkonsumtion är hög. Jättehög. Speciellt som Sandra också bor där. Bara ett stenkast ifrån mig. Krypavstånd, isen i grogglaset kommer inte ens hinna smälta om vi springer emellan. Typ nästan så nära att vi kan göra en trådtelefon mellan våra fönster. Nästan. Det är henne jag dricker mest vin med nuförtiden. Och när jag säger mest menar jag inte oftast. Jag menar i volym. Groteska mängder blir det.

Men. 1 august. Söder.

Om inte kreditupplysningen slår mig på käften.

Annars kommer jag då.

Det här är ett hörn av min arbetsplats.

Det är i den här byggnaden jag gör av med mest tid. Mmm...

Jag och måndagsölen. Fast jag trodde det var tisdag.

Det här är verkligen inte Å-bryggan. Det är hemma i soffan. Eller...jag menar...hemma i mammas soffa.

Det är fint på bryggan. Synd att resten av stan inte fattar det. Veklingar. Det finns ju både tak, infra och filtar. Gå dit med er! Det är ju inte alls kallt...

Det här är färgen jag lever med. Kritvit. Jag tänkte på det där med att sola till bröllopet. Jag vet inte...funkar brun-utan-sol?

Jag har ett fotografi av ett knippe nycklar som är mera vitt än svart och det är överexponerat och har ingen skugga och det ser ut som om det svävar. Det är det finaste fotografi jag vet. Det finns en bild av min mormor när hon var ung. Hon har hatt och ser ut som en dam ur en gammal film. Hon har röda läppar, det syns fastän bilden saknar färg och hon stirrar ut i ena hörnet av pappret och ser ut som alla damerna gjorde på den tidens bilder. Min systerson är barsk och kanske lite arg, han pekar mot något vi inte ser och han är så mycket han och han är alldeles alldeles grå. Själv är jag alltid vackrast i svartvitt och tror att det var meningen att det var så jag skulle se ut. Kanske skulle jag ha fötts på min mormors tid, när alla människor saknade färg...

Idag SKA jag ta mig till bryggan

...och idag ska jag icke somna på soffan innan det!

Det går troll I Tuna

Det går dåligt för fröken Jennie och hennes lägenhetssökande. Man kan säga att det går troll i det. Kan man börja tro på ödet och tro att det är meningen att jag ska bo kvar med min mamma för alltid? Bli en gammal nucka som sitter i matchande gungstol med henne och stickar varsin strumpa i samma par? Klappar varsin katt med samma mönster och har likadana nattsärkar i olika färger. Jag kan se hur vi sitter där och ojjar oss över våra krämpor, dricker en gnutta silverte och smuttar på rödvinet när ingen ser. Ibland kommer hemtjänsten och hälsar på. Då kallar de mig Lilla Snärtan, eftersom jag bara är 75 och mamma närmar sig 102. Då fnittrar jag lite generat och mamma grymtar något bittert och lägger samma kväll i nya slingor i håret. På helgerna kommer syskonen och hälsar på. De är ju något yngre och hälsar på mig av medlidande, egentligen har de inte tid, de som har egna lägenheter att ta hand om. Det har ju deras stackars Jennie Padolf aldrig haft, så de kommer ändå, och hälsar på. För att vara snälla. Och lite för att jag var deras hjälte när de var fem.

Det minns jag, när jag sitter där, i mammas gästrum och knypplar. Och så minns jag hur det var att vara ung, att ha egen lägenhet. Det var tider det.

Nästa Söndag är jag garanterat där! Efter 24 dagars arbetsvecka kan det bli tungt.

Kvällsmaten på Åbryggan uteblev. När jag kände att jag lika gärna kunde sova blev det oxfilé och grönsallad hemma i soffan. Med mamma och ett glas rosé och en överdimensionerad vit tröja som jag stulit ärligt från någon som glömde den i mitt hus i Skottland.

Varför jag hatar när de äter äckliga saker på Fear Factor

1. Det är snuskigt
2. Det är fan djurplågeri att bita huvudet av en skalbagge
3. Det är sjukt, vilken dåre kommer på allt??
4. Jag får kväljningar och en gång spydde jag faktiskt på mitt eget vardagsrumsgolv (Jag blir alltså aldrig någon Fear Factor-vinnare)
5. Det kan omöjligt vara bra för magen att äta ankfoster med näbb och fötter.
6. Slöseri med tid att äta fyra tuggor och inte klara det ändå. Utsätta sig för äcklet utan att vinna suger.

Vilka är det som vet allt?

Du lägger ju ut hela ditt liv på Facebook, sade kollegan när jag undrade hur han visste att jag hade tittat på lägenhet. Och sant är ju att jag skrev om det på statusen. Alldeles riktigt. Vad som lät läskigt är att enligt honom ligger hela mitt liv där. Och så funderade jag. Jag skriver ofta. Uppdaterar den där tragiska booken ofta. Skriver om mycket. Men inte allt. Det vet jag ju. Det är jag den enda som vet, tack och lov. Jag blev nästan mörkrädd när det för en sekund blixtrade framför mina ögon att jag är en öppen bok. Men så kom jag på att det finns mer. Massor. Så mycket att NI skulle bli mörkrädda om ni visste. Då känns det bättre. Jag vet att det finns en handfull människor som vet massor om mig, kanske lite för mycket, men de människorna är jag bekväma med, de FÅR veta allt. De berättar jag allt för, där finns det liksom inget utrymme för hemligheter och det är heller inte nödvändigt. De människorna är viktigast.

De som får veta mycket på Facebook, ni vet bara det jag skriver där. Inte allt. Oroa er inte. Det finns mer.

Jag hade varit jävligt platt om allt låg på en webbsida.

Treåringar säger så roliga saker. De lever liksom i sin egen verklighet och vi utomstående får bara titta på och försöka gissa vad de tänker på. Hur banorna går fram till det att de säger det de säger. Själv tittade jag på filmaffischer på nätet igår. Treåringen också. Upphetsat hittade han en bild han kände igen och pekade. Mamma! Där är mamma! ropade han och tryckte sitt finger mot skärmen. Jag tittade och suckade.
Nej, Nono. Det är inte din mamma. Det är Jennifer Aniston.


Men hon har uppfostrat honom väl. Den enda som är snygg i världen är hans mamma.

Alex Schulman vs. Katrin Zytomierska

Förut läste jag Alex Schulmans blogg. Det lade jag ner eftersom jag bytte åsikt och nu anser att han är pretto och högtravande och skittråkig. Jag bytte sida och läser hans ex Katrin Zytomierska istället. Hon är mycket bättre.

Jag hoppas hon är det på riktigt också.

Att inte vara stassunge men få älska somrarna som om man vore det

När jag var liten spenderade vi mycket sommartid hos min faster på en ö där de alltid hade sin husvagn uppställd. Där var midsommar midsommare på riktigt och det liksom osade av sill och blomkransar när man närmade sig med färjann. Det fanns ett hål i marken där dasstunnan tömdes, en hängmatta upphängd alltid mellan samma två träd och yttertältet var ingen vanlig historia, snarare en historia som fylldes med sinnessjukt långbord, massa kusiner och kall öl. Jag menar saft. Jag var ju liten.

Det var ön där man tog båten till några klippor mitt i havet men kunde vada mellan öarna i kristallklart vatten och vit sandbotten eftersom det var långgrunt mitt där ute. Man stod mitt i östersjön, såg inte fastland men kunde promenera med vatten bara upp till knäna. Man brände sig i solen, fick grisrosa lår, plågades i flera dagar och  skaffade sig minnen för livet. Alla barn borde ha sommarminnen av det slaget.

Jag är född i hus, uppväxt i hus, i förorter, utanför betongen. Men jag känner mig som ett stadsbarn som hade sin tillflykt på sommarställena. Jag vet inte varför. Jag tänkte nämligen säga att jag är en stassunge. Men det är jag ju inte alls.

Men jag minns somrarna som om jag vore det.

Jag vill inte gå hem först!

Häromdagen när jag sade Bara en, max en timma, kanske två glas gick det åt helvete. Jag tappade fokus totalt och gjorde minst ett fel på jobbet. Såhär nära inpå, med det fortfarande färskt i minnet menar jag ALLVAR när jag säger Tidig, kväll, ett par glas, hemma vid nio. Men jag känner ju mig själv. Det jag menar nu glider snabbt iväg på den där bryggan. Man vill ju inte gå hem först. Det är modiga människor som går hem först. Det där att man kanske missar något är ju för fan katastrofalt. I och för sig har jag aldrig märkt någonting man inte kunde ha varit utan de gånger jag stannat, men fan, plötsligt händer det! Och då står man där med skägget i brevlådan och önskar att man inte hade gått hem först. Ni vet vad jag menar. Och jag vet att ni håller med. Även om det är ocoolt att erkänna. Jag har det bra. jag har aldrig varit cool, har inget att förlora.

Bra förebild

Nono ville också ha drakar på ryggen som sin moster. Mamma sade att man inte får tatuera sig när man är liten. Så han löste det ändå. Smart kille!

Bostad sökes

Ni som varit här förr vet att jag lever i hemvändar-träsket. Det vill säga vuxna barn som flyttar hem igen. Ni vet även att jag fan desperat letar efter lägenhet många av mina vakna timmar. Men det är ködagar som gäller. Har man inga sådana, eller kontakter, får man bo i Skiftinge. Och det önskar man ju ingen. Ett par gånger har lägenheter jag inbillat mig varit perfekta försvunnit framför ögonen på mig. Senast igår, faktiskt. Idag dök en ny annons upp på blocket. 20 minuter efter det lades in stod jag i hallen. På den lägenheten alltså. Som saknade balkong som jag gärna vill ha, som hade ett mindre kök än jag kunde önska, ett vardagsrum som var ganska litet och noll hissar. Ingenting som var som jag egentligen ville alltså. Men jag bor redan där. Det var hemma. Mysig, hemtrevlig, badkar och på norr. Den såg ut inuti som om den kunde ligga på söder. Ni fattar, eller hur?

Får jag inte den bryter jag ihop lite. Jag shoppar redan inredning på nätet.

Den är fan redan min.