Jag har ett fotografi av ett knippe nycklar som är mera vitt än svart och det är överexponerat och har ingen skugga och det ser ut som om det svävar. Det är det finaste fotografi jag vet. Det finns en bild av min mormor när hon var ung. Hon har hatt och ser ut som en dam ur en gammal film. Hon har röda läppar, det syns fastän bilden saknar färg och hon stirrar ut i ena hörnet av pappret och ser ut som alla damerna gjorde på den tidens bilder. Min systerson är barsk och kanske lite arg, han pekar mot något vi inte ser och han är så mycket han och han är alldeles alldeles grå. Själv är jag alltid vackrast i svartvitt och tror att det var meningen att det var så jag skulle se ut. Kanske skulle jag ha fötts på min mormors tid, när alla människor saknade färg...