Hösten som den blev...

Herregud. Klippkort på akuten. Härligt liv vi har. Sambons lediga dagar spenderas med kaffe och smörgåsar från en automat. Antingen är jag hypokondriker eller så håller min Ikea-kropp på att bryta ihop. Så mycket skit. Men vi umgås. Pratar istället för att hänga i soffan. Sköterskorna hälsar som om vi kände varandra och gratismedicinen delas friskt ut. Jag är inte sjuk, ingen fara så. Men det dyker upp en massa åkommor som måste kollas upp. Idag struntar vi i det. Idag är vi hemma och umgås. 

Har bokat in lite Raw Comedy, middag på Hilton och hotellboende i november för att ha något att se fram emot. Det behövs efter en hel hemmahöst. Kristoffer Appelqvist, Soran Ismail och för mig okände Pontus. Så bra!

Att trivas i misären

Jag har någon slags hatkärlek för min lägenhet. Jag valde den aldrig med omsorg, utan snarare av stress. Den var ledig, jag hade väntat länge och jag fick den. Egentligen är den ganska fin. Stora rum, stor balkong, eftermiddags- och kvällssol på balkongen och bra läge på söder. Egentligen. Men helvete vad ful den kan vara. 

Någon har satt in en vidrig lila fondvägg i vardagsrummet och en dassbrun i sovrummet. Ett försök att modernisera en standardtvåa. Som gjorde tvärtom och förvandlade den till en fultvåa med noll matchande väggar. Köket har en gammal grömmönstrad tapet. En sådan där som borde gått ur tiden för längesedan. Och samma personer som utförde väggdöden har även behagat sätta dit enorma fettfläckar på väggen bredvid kylskåpet och kaffefläckar på den andra sidan. 

Badrummet dammar igen på två dagar. När jag flyttade in hade jag ett stort hål i väggen. Såhär i efterhand gissar jag att det var ett vädringshål. Men vem vet... Ingenting är säkert när någon låter en lägenhet förfalla såhär. För hyresvärden verkar inte helt pigg på att förbättra något alls. Och det är ju tråkigt. Men jag letar ändå nytt. Till dess tackar jag högre makter för att det är höst och mörkt, jag kan släcka alla lampor, inte se eländet och bara ha värmeljus överallt. Det är dessutom svinkallt här så det tjänar liksom dubbelt syfte.

Ikväll blir det rödvin. För att dämpa. Det är bra va?

Jättebra.

När jag försvann

Innan jag opererades för en månad sedan trodde jag att jag skulle få så mycket gjort under min sjukskrivning. Jag skulle läsa böcker. Lyssna på fin musik, skriva vackra ord och hitta en fantastisk karriär/utbildning. Jag skulle träffa vänner och sortera fotografier och dricka kaffe på balkongen och njuta av att vara ledig för första gången sedan tonåren. Jag lurade mig själv. Efter fyra veckor har jag inte gjort någonting av det där. Jag har läst en endaste bok. Bloggen är bortglömd och gömd längst in i en garderob. Jag orkar inte tänka på någon framtid och jag kan inte bära en kaffekopp själv. Men tiden går fort ändå. Jag tittar på tv. Och spelar barnspel på Facebook. Väntar på att min kärlek ska komma hem, han är hela min värld nuförtiden.

Ibland  (nä, ganska ofta) hälsar mamma på. Hon är fantastisk. Bäst. Hon hjälper mig så mycket och städar undan detaljerna som sambons mansögon inte ser. Sådant där som jag inte vill tjata om men som bränner hål på mina hornhinnor. Det tar mamma hand om. Fina hon. Jag längtar så tills jag kan gå igen, i alla fall lite grann så jag kan damma när jag vill. Eller diska utan att få ont i höften efter bara en liten stund. Jag saknar att gå ut med soporna och tvätta mina egna kläder. Herregud vad mycket vardagssysslor man missar. Och vad det syns nu när jag inte gör dom. Att sambon gör sitt allra bästa vet jag. Han är också fantastisk. Men jag saknar att göra lite själv...

Det går ganska bra det här. Tiden går fort och snart kommer evighetssjukskrivningen vara över och jag kommer undra vad som hände. Och så kommer jag glömma hur jobbigt det var och operera nästa fot utan att blinka. Herregud vad lättlurad man är.