Att anpassa sig

Vissa dagar vill jag dra igen gardinerna, stänga av telefonen och inte prata med någon alls. Mest för att undvika att vara otrevlig, sur eller irriterad. Det är de där dagarna när allt gör så ont att jag kryper ihop i ett hörn och huvudet spränger av ansträngningen och jag vill gråta. Helst vill jag inte synas då. Helst vill jag inte ses som svag. Nu kan jag inte gömma mig längre. De dagarna. Han är här hela tiden. Bredvid mig. Och smeker mitt hår och håller min hand och jag Älskar honom. Jag Älskar honom för det. Men fortfarande vill jag helst stänga in mig. Impulsen säger åt mig att ignorera det onda, att låtsas som om det inte finns fastän det gör ont ändå från tårna upp till den där brännande känslan bakom ögonlocken. De dagarna blir jag så lättirriterad. Och fräser. Ibland även åt honom och det gör mig så arg. Det är ju inte hans fel. Alls. Men jag är så van att vara ensam med det onda, det arga och jag är så van att kunna hålla mig undan tills det går över.

Det går över. Såklart. Då får jag dåligt samvete istället för att jag var sur. För att jag var slöseri med tid. Men han är där då också. Även om han kanske hade sluppit mitt allra suraste jag. Jag kompenserar honom senare. Med mat enklast.

Det är ju tur man är söt när man inte orkar vara så himlans trevlig

Det regnar alldeles för mycket, till och med för mig som älskar allt det grå

Jag har ställt en vit kruka i porslin med rosor svagt färgade av orange på mitt bord på balkongen. Det känns lite mer som sommar och det behövs i allt det grå. Det är ganska fina dagar ändå, de lediga dagarna som har gått alldeles för fort. Men jag har försökt göra det bästa av dem, även om regnet tvingat mig att stanna inomhus ibland. Som att köpa blommor som lyser upp lite. Eller dricka vin med människor jag älskar många dagar i rad. Eller stannat i soffan en hel dag med massor av kärlek. Så det har varit bra. Ändå.

Jag antar att nästa sommar kommer dröja. 

Men jag hoppas att den här drar ut på tiden...gärna till november. 

Jag vill inte läsa högt ur min dagbok

Ofta tänker jag att jag har så mycket att säga, så mycket att tycka, dela med mig av.  Det bubblar texter och åsikter i hela mig. Saker jag vet skulle läsas, provocera eller uppskattas. Sedan tänker jag en stund till, jag gör det ibland, jag är vuxen nu. Jag kommer nästan alltid fram till att det känns för privat. För mycket mitt, för mycket vårat.  Jag vet inte, att det finns människor som vänder ut och in på sig själva för sin blogg vet jag. Det är ju såklart upp till dem. Men jag klarar inte riktigt av det. Inte att ta steget över den där tröskeln som bjuder in allavemsomhelst till mitt liv. Det finns ett fåtal människor som finns på insidan, långt ifrån en handfull...

Bara det faktum att det finns en människa som bor med mig varje dag, som vaknar bredvid mig och ser morgonrufsigt hår och osminkat ansikte och som tittar på mig när jag borstar tänderna, pratar med mig när jag kissar och älskar mig när jag är sur, så nära har ingen varit förr. Det är den närheten jag försöker hålla för mig själv. Så nära får ingen annan gå... Och att hänga ut delar av mig som även involverar någon annan...det klarar jag inte riktigt av. Även om jag skulle vilka deklamera hela våran vardag ibland.

Visar allt av mig själv gör jag bara när jag är full. Så jävla osmickrande.

Hur barndomens fågelbo får mig att vilja ha silverkanter varje dag

När jag var liten fanns det ett litet buskage på en äng precis bakom vårt hus där grenarna formade sig så att vi kunde leka koja därinne. Därinne var vi mamma-pappa-barn, små prinsessor, vi bakade lerkakor och vi hade viktiga jobb på Åhlens (för det var det enda jobb vi visste om). Att man ibland kan kastas tillbaka i tiden och känna den där känslan av magi man hade som liten inför allt som var nytt och spännande är så härligt. Som de där två träden som växte precis intill varandra likt tvillingtornen i New York alldeles bredvid vår koja. Högst upp i det ena fanns ett fågelbo och det var alltid en utmaning att försöka klättra upp i det andra för att kunna se äggen däri. Jag vet inte om jag någonsin kom högst upp, jag var nog för feg. Men jag minns känslan i maggropen inför de där små äggen man kunde se från marken som blänkte lite emellan de glesa pinnarna i fåglarnas bo.

Och jag vet inte. Men jag tror att man måste anstränga sig för att få den där känslan även som vuxen. För det betyder så mycket att ha något spännande eller roligt att se fram emot. Det blir den där omtalade silverkanten varje dag om man har något annat än rutiner och vardag att tänka på.

Den där Jantelagen...

Man får aldrig tro att man är värd något eller berätta för omvärlden att livet flyter eller att man mår bra. Det är så satans svenskt att jag blir illamående. Varför man inte skulle få berätta om sina smarta barn, sitt roliga jobb eller sin fina partner är för mig oförståeligt. Att vara glad för någon annans skull finns inte. Det är liksom lite mer okej att prata om sina depressioner, att beklaga sig över onda knän eller gnälla över regnet. Mer svenskt. Då är man accepterad.

Själv har jag precis fått min Kärleks namn på min brevlåda och jag är så löjligt glad över det att jag beter mig sådär osvenskt och ritar hjärtan runt mina texter. Och jag tänker inte ens fundera på om jag måste ta hänsyn till vad folk tycker om det. Sådan är jag. Riktiga människor med fina insidor ler för min skull. De andra kommer gnälla över att jag inte kan hålla sådant för mig själv.

Så kan det vara.

Och för mig kvittar det.

Min glädje grusas inte nämnvärt av vad andra tycker.

Själv är jag sjukt glad för Camillas skull och hennes fina son. Jag gläds med Sandra och hennes nya liv i Stockholm. Jag är stolt över Anneli som tar sig över sina hinder och jag är så glad att Marielle tar de lediga dagar hon så väl förtjänar. De är värda allt fint.