När jag slutade leta...

Det där att aldrig sluta tro att det löser sig...det har alltid känts så viktigt. Att aldrig lägga sig ner och vänta på slutet för att det känns hopplöst har aldrig varit något som varit för mig. Ofta har jag varit trött, ofta har jag velat ge upp och dra täcket över huvudet. Aldrig har jag gjort det. För jag har alltid alltid intalat mig själv att det blir bättre, att det inte kan vara så illa att det inte finns någon utväg.

Hittills har jag haft rätt. Även om jag aldrig flutit fram på silverstigar utan snarare snubblat bland rötter och omkullfallna träd har jag alltid kommit fram. Kanske lite blåslagen och ärrad, men alltid lite klokare med en ännu starkare tro på att Ge upp inte är något alternativ.

Jag vet, av erfarenhet, att klyschan att man lär sig av det som inte dödar stämmer så bra. Det finns en mening med allt, även om det kan vara svårt att se i det mörkaste mörka och djupaste djupa.

Jag är inte framme än. Men det är man nog aldrig. Däremot är jag på en plats där jag mår bra, där jag kan stå stilla utan att må illa, utan att se mig över axeln efter skuggorna som brukade jaga och där jag kan tänka mig stanna. Vi rör oss hela tiden framåt. Och min stig är röjd, ren. Den glittrar inte, men groparna att falla i är inte alls så många som de brukade vara.

Och jag har ett nytt lugn. Som jag har letat efter det...

När jag bodde i Skottland åt jag alltid tjocka skivor ost skurna med kniv.

Osthyvel är ingenting som kommit över havet ännu.

I mitt hem här i Sverige äger jag ingen osthyvel. Och den färdigskivade är slut.

Idag äter jag min frukostsmörgås på samma sätt.

Och det är sådana små saker som får mig att minnas.

Hur köket luktade efter alla dagligen klorintvättade kockkläder.

Hur mina tröjor doftade av sköljmedel och hängde på tork på en lina på gården.

Hur hundens hår satt fast i allt och vägrade försvinna långt efter att hunden gjorde det.

Hur vår trädgård var den mest ovårdade på gatan och hur grannarna rynkade på näsan åt oss.

Hur badkar var en sådan lyx att man blev tårögd.

Hur man kunde köpa vin i form av 3 för 2.

...eller hur jag bodde i hus utan tv i över ett halvår.

Småsaker. Som alltid alltid kommer vara bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. 

När är det sommar då?

Jag kom hem från jobbet för en sisådär 45 minuter sedan. Jag ska vara där igen om 6 timmar. Gilla-la-la-la-läget... Om jag kommer somna snart? Inte högst troligt. Troligt är dock att jag kommer vara bitter och trött hela dagen på jobbet och tråkig och tröttare och somna på soffan när jag kommer hem. Sambon suckar när jag sover på soffan. Tråkig tjej. Men tro mig, han vill hellre ha en tråkig sovandes tjej än en vaken och svingrinig.

Att jag sällan befinner mig här...skriver, beror lite på samma sak. Tröttheten har stulit inspirationen och jag skriver hellre ingenting än framtvingat.

Nu sover vi. Jo.

Till Er jag Älskar

Jag saknar att sitta i parken med mina vänner och iskallt vin, en filt och dator med fin musik. Jag saknar att gömma mig i skuggan när de andra solar och jag saknar att stanna där till solen gått ner och vi är för fulla för att jobba dagen därpå men kommer göra det ändå. För det är så det funkar. Jag saknar sommarnätter med människor jag älskar och plötsligt ändras allt så fort och jag vet inte var förra året tog vägen. Eller den här sommaren.

Jag är fan aldrig ledig.

Men jag saknar er.

Kan vi ses snart?

När dagarna rinner iväg

Jag har aldrig färgsorterat min tvätt. Mest för att jag inte äger annat än svarta kläder. Det har varit en himla fin lösning. Och jag har aldrig krympt eller färgat någonting. Fram till förra veckan. När jag missfärgade hans vita t-shirtar och förvandlade dem till något grådassigt mellanting. Jag kan tydligen inte vittvätt. Han sade inte så mycket om det, flinade och ryckte lite på axlarna. Sådant där bekommer honom inte så mycket. Jag ordnade det, såklart, med lite magiska fingrar och klorin. Men ändå. Vafan. Vittvätt?? Det där får han ju fixa till. Köpa mer svart åt honom. Passar bättre.

Annars går det här med samboliv bättre än jag trodde. Jag känner mig inte kvävd. Eller stressad. Och det finns alltid någon som kan hjälpa till att stöka till när jag har städat upp. Det är så fint.

Vi fönstershoppar gemensam lägenhet. En som är våran från början. Eller...jag letar reda på lägenheter jag tycker om, sedan får han vara med. Jag och mitt kontrollberoende tycker det fungerar bäst så. Men vi har inte bråttom. Hellre får det ta längre tid och hitta något som passar än göra som jag gjorde sist och ta första bästa. Men det är härligt, att leta. Att drömma lite och möblera ett nytt hem. Med bådas våra namn på brevlådan. Den här gången tänker jag ha högre krav på var jag ska bo, jag tänkte stanna där ett tag. Och han får bara se de allra bästa. Resten behöver han inte veta om, tänk om han skulle gilla de fula tvåorna på västra storgatan? Det blir bättre än så. Tills vi hittar något som faktiskt är bra är det inte så illa att bo här.

Hur vi roar oss på mornarna

Mmm...han har roligt. Men det är han som måste titta på eländet. 

Filosofi

Ungdomarna tar studenten i Eskilstuna idag. Min egen student minns jag med en gnutta nostalgi. Vilken fin dag det var. Vi hade sol, drack champagne i parken, öl hemma hos en vän och blev fulla. Innan klockan åtta på morgonen. Vi drack cider med alkohol på skolgården fast det egentligen serverades alkoholfri. Vi vinglade oss fram till studentfotot och blev nersprutade av en magnumflaska champagne på nybrogatan. Jag minns att det var långt in på morgonen och ljust i stadparken innan vi tog oss hemåt. Innan dagen tog slut och den där dagen man väntat på så länge tog slut. Jag minns inte vad jag hoppades på, vad jag drömde om eller vad jag ville göra när sommarlovet tog slut, men det var där någonstans man var tvungen att bli vuxen.

Jag flyttade hemifrån redan i tvåan, så jobba var ett måste. Ledighet under en sommar har jag inte haft sedan jag var 14. Inte ens nu får jag till någon riktig semester. Men två veckors ledighet i juli har jag unnat mig. Och jag är där jag vill vara. Jag har kärleken jag vill vara med, vännerna jag älskar och ett jobb som inte ger mig ångest. Jag mår bra där jag är. Om det var där jag trodde jag skulle vara för tio år sedan när jag sprang ut på skolgården vet jag inte. Men sådant där kan man ändå inte bestämma riktigt. Livet tar oss dit det själv vill. Slumpen gör så mycket.

Om två år blir jag 30. En milstolpe antar jag. Ingen åldersnoja, men ändå ett steg på vägen. Var vi nu är på väg. Men jag räknar med att det bara blir bättre härifrån. Att allt det tråkiga från förr är borta och aldrig kommer tillbaka. Jag tycker att jag lärt mig tillräckligt med läxor för att klara mig resten av livet.

Jag tänker inte falla mer. Men jag räknar med att snubbla. Det ingår. Antar jag.

Tiden går fortare när man blir äldre va?

Det är fredag igen och tiden går så fort att jag inte hinner med. Imorgon är det födelsedag. Min. Jag har slutat fira för längesedan. På riktigt alltså. Jag kan tycka det är trevligt att ha dagen ledig och dricka vin i solen, men fira känns som om det är lite överspelat. 28 är ingen viktig siffra. Senast jag brydde mig på riktigt var jag 18. Men det var mest för att jag ville komma in på Perrongen och dricka öl. Men numera är jag gammal nog att göra det när jag vill så födelsedagar är irrelevanta. Mina egna i alla fall. Kanske tar jag tag i det igen när det blir jämna siffror. 25årsdagen firade jag i Skottland med människor som inte kände mig. Morgondagen spenderar jag med kärleken. Och det är ju ett välkommet inslag åtminstone. Födelsedag eller inte. 

Nu sover vi fredag

Jag är nog lite för gammal för att jobba flex. Men jag gör det ändå. För att arbetsmoralen är högre än förståndet. När jag blir stor ska jag sluta med det det. Jag ska ha ett svenssonjobb mån-fre 8-16. Tänkte jag. Sådana här dagar är det tur att man är envis. När man helst vill gå hem och sova. Jag har en jobbsvacka. Den senaste veckan sådär. Det betyder inte att jag inte trivs på mitt jobb. Det gör jag. Jag tycker om att vara där och jag tycker om människorna som är där med mig. Men ibland sjunker man och då vill man helst vara hemma och göra ingenting. Kan vara läge för semester va? Fyra veckor kvar. Sedan ska jag göra ingenting i två veckor. Möjligtvis träna. För det har jag försummat utav bara helvete.

Annars tänkte jag röka en cigg på min balkong innan jag somnar. Och somnar gör jag ensam ikväll. Jag har tappat bort mitt hjärta.  <3 Han har nog rymt. Det sägs att jag snarkar på nätterna. Kan vara därför.

Men det var fortfarande ljust ute när jag kom hem vid elva. Och det är fantastiskt.